Syftet med den här uppsatsen är att ta reda på hur barn synliggörs vid handläggningen av försörjningsstöd, vem eller vilka som har makten att utforma tillämpningarna av detta barnperspektiv samt hur och om det blir någon förändring i synliggörandet av barnen när en ekonomisk kris drabbar samhället. För att belysa dessa frågor har en hermeneutisk ansats använts. Material har samlats in genom intervjuer med de avdelningsansvariga på fem försörjningsstödsenheter i fem kommuner i Västsverige samt genom att granska Socialstyrelsens och kommunernas egna riktlinjer angående hur handläggarna ska synliggöra barn i försörjningsstödshandläggningen. Det material som skapades vid intervjutillfällena grundar sig i de fem intervjupersonernas tolkningar av hur barnen synliggörs vid handläggningen av försörjningsstöd i deras kommuner. Resultaten från intervjuerna visar att försörjningsstödsenheterna inte har en tydlig definition av hur de ska gå tillväga för att bedöma ur barnens perspektiv och detta framgår även i Socialstyrelsens samt kommunernas egna riktlinjer för hur barnperspektivet ska vara utformat. De avdelningsansvariga har makten att påverka hur barnen ska synliggöras, men de använder denna makt på lite olika sätt. Resultaten visar även att tidsbrist är en orsak till att barnen inte synliggörs i den utsträckning som de bör göra när en ekonomisk kris inträffar. Resultaten har använts som en grund inför analysen av varför barnperspektivet ser ut som det gör och detta förklaras utifrån två teoretiska infallsvinklar: Webers ”idealtypiska byråkratier” och Lipskys ”gatubyråkrater”.