The focus of this essay is to examine and reconstruct one of Theodor Adorno's most enigmatic philosophical concepts – the notion of mimesis. Mimesis is a fundamental pole in language, relating to imitation and mimicry. It plays an important role in all of Adorno's writings, although it is rarely if ever defined rigorously as a concept. In this essay I will develop an analysis of the mimetic that traces Adornos use of the concept in two of his major works: The Dialectic of Enlightenment and Aesthetic Theory. Adorno relates the question of mimesis to the dichotomy of nature and culture, it manifests as a mediating link between the two. Mimesis is a central trait in all culture in the sense that it is the means by which humans explain their position in the world they inhabit. By mimicking the world around them, the dangers of this world becomes intelligible and, ultimately, exploitable in human affairs. In this sense the spheres of nature and culture are revealed as an interconnected whole within the mimetic logic of identification. This reading of mimesis marks in a broader sense the ontological status that Adorno ascribes to aesthetics: the mimetic is at the same time an element of linguistic ontology and a thoroughly aesthetical notion. This essay will explore this reading of mimesis and develop the notion within the framework of the nature/culture dichotomy, focusing on Adorno's theory of prehistoric mimesis in ancient society and modern mimesis in radical art. The mimetic pole is central to the workings of the new and the unknown in the aesthetic sphere and it is a crucial element in Adorno's theory of modern aesthetics. A study of Adorno's notion of mimesis has a potential to illustrate the significance he attributes to aesthetics overall. Through the mimetic element inherent in art, aesthetics becomes more than just a field of experience, it marks a central element in all human conduct.

I och med det allmänna mottagandet av Theodor Adornos filosofiska projekt har filosofins framställningsform, "der Darstellung", ofta kommit att betraktas som betydelsefull för projektets realisering. I introduktionen till ett av Adornos viktigaste verk om logik och ontologi, Negative Dialektik, publicerat för första gången 1966, skriver han att "…the presentation of philosophy is not an external matter of indifference to it but immanent to its idea." Föreliggande uppsats skall försöka att förstå och utveckla en läsning av den i citatet antydda relationen mellan framställningsformen och "filosofins idé". Detta genom att undersöka några logiska och ontologiska teser, centrala för Adornos filosofiska projekt, i samband med en uttolkning av framställningsformens grundläggande drag. Utgångspunkten i uppsatsen kommer att vara Alison Stones artikel, "Adorno and Logic". I den föreslår Stone att framställningsformens betydelse för Theodor Adornos filosofi skall förstås i ljuset av en antagen strävan hos Adorno mot en filosofins försoning. Uppsatsen kommer därefter att utveckla vad denna Stones föreslagna försoning kan innebära för Adorno givet att fler delar av hans filosofi, hans idéer om språk och erfarenhet, introduceras i läsningen av hans filosofiska projekt. Genom att uppsatsen frångår Stones exklusiva fokus på logik för att samtidigt följa hennes läsning med hänsyn till idén om försoning skall vi avslutningsvis se hur Adornos idéer om språket kan förstås som en förlängning av försoningen Stone föreslagit, och vidare hur språkets försoning, som åstadkoms i och genom framställningsformen, är en del av "filosofins idé".