I skapandet av staden har människan möjlighet att göra om sig själv och förverkliga sitt hjärtas önskan. Hur och för vem staden ska utformas för är troligtvis en diskussion vilken kommer att finnas lika länge som staden i sig. Genom historien har privat ägande och andra samhälleliga former av dominans kontrollerat dess rum, vilket ofta resulterat i olika former av proteströrelser.   Tactical urbanism har i flertalet städer världen över blivit en populär metod för att förbättra livskvaliteten i staden. Detta genom att lokala aktörer, främst medborgarna, förändrar sitt närområde med småskaliga förbättringar. Denna uppsats beskriver vad tactical urbanism är, teorin bakom metoden och vilka möjligheter och följder den kan medföra i stadsmiljön och i planeringen av staden. Ur ett svenskt perspektiv undersöks detta genom en fallstudie utav Stockholms stads riktlinjer för idéburen stadsförbättring.   Uppsatsen går in på den kritik som finns inom modern stadsutveckling, vilken menar att den nyliberala urbanismen skapar ojämlikhet i samhället. Dessutom behandlas begreppet ”rätten till staden” vilken genomsyrar tactical urbanisms metoder, synsätt och grundläggande teori. Uppsatsens bidrag är en sammanläsning av teorier kring ”rätten till staden” med tactical urbanisms praktiska användning. Därmed visas hur tactical urbanism kan utvecklas till att bättre möta medborgarnas behov, i synnerhet svaga grupper i samhället. Det finns tendenser till att tactical urbanism införlivats i neoliberalismens stadsutveckling och därmed riskerar att förlora sin röst för de svaga. Fallstudien om Stockholm visar att tanken på ifall en eventuell konsekvens om gentrifiering som följd av idéburen stadsförbättring saknas. Dock visar fallstudien att det finns en oro över att metoderna främst gynnar innerstadsborna. Stockholms stads riktlinjer för idéburen stadsförbättring ligger i linje, men sammanfaller inte helt med vad tactical urbanism i teorin står för. Studien visar att det finns ett behov av någon form av samordnare för idéburen stadsförbättring och en djupare förståelse för tactical urbanism.   Staden har genom historien varit och fortsätter vara en plats där rummets struktur skiljer människor åt. Det säger mycket om våra värderingar, och om symbolen människan. Att främja metoder vilka tillåter medborgaren att skapa staden blir en symbol för en rättvisare stad. Om tactical urbanism och idéburen stadsförbättring möjliggör det får framtiden utvisa. Min förhoppning är att denna uppsats ska ge en förståelse för vad tactical urbanism och idéburen stadsförbättring står för. Dessutom önskar jag inspirera till en fortsatt diskussion om hur och varför vi bygger våra städer, vilken påverkan det har på det offentliga rummet, samt hur nya riktlinjer tas fram. Jag vill även framhålla vikten av en syftesbaserad riktlinje som är enhetlig i kommunens hela organisation, från politiker till tjänstemän. / In the creation of the city man has the opportunity to remake himself and realize his heart's desire. How and for whom the city should be designed for is probably a discussion that will continue until eternity. Throughout history, private ownership and other social forms of domination has controlled urban space, which often has resulted in various forms of protest movements.   Tactical urbanism has in several cities around the world become a popular method for improving the livability in the city; local actors, mainly citizens, have remade their neighbourhood with small-scale improvements. This paper describes what tactical urbanism is, the theory behind the method and the opportunities and consequences it may bring in the urban environment and in the planning of the city. From a Swedish perspective this is explored through a case study of Stockholm's City guidelines for idéburen stadsförbättring.   This study examines the criticism in contemporary urban development, which argue that the neoliberal urbanism creates inequality in society, and the concept of "right to the city" which permeates tactical urbanisms actions, approaches and basic theory. The contribution of this essay is an interlacement of theoris concerning "right to the city" with tactical urbanism practical usage and how tactical urbanism can be developed to better fullfill the needs of the citizens, especially marginalised groups in society. The essay suggests that there is a tendency that tactical urbanism is incorporated into neoliberal urban development and therefore is losing its voice for the weak of society. The case study of Stockholm shows that the idea if a possible consequence of gentrification as a result of idéburen stadsförbättring is lacking. However, the study shows that there is a concern that the methods mainly benefit inner-city residents. Stockholm's guidelines for idéburen stadsförbättring is similar, but does not entirely coincide with what the tactical urbanism in theory stand for. The study shows that there is a need for a coordinator for idéburen stadsförbättring and a deeper understanding of tactical urbanism.   Through history, the city has been, and continues to be a place where spatial structure divides people, it says a lot about our values, and the symbol of man. To promote practices which allow the citizens to remake the city, is a symbol for the ”right to the city”, but time will tell if that is something tactical urbanism and idéburen stadsförbättring can enable. My hope is that this paper will provide an understanding of what tactical urbanism and idéburen stadsförbättring stands for and inspire for further discussion on how and why we build our cities, what impact it has on the public space, and how new urban guidelines are developed and the importance of a guideline is purpose-based and consentient in municipalities, from politicians to the official.