I december 2015 började polisen använda termen utsatta områden i en serie rapporter. Samtidigt som termen fått stor spridning har polisens rapporter kritiserats från flera håll. Syftet med den här studien är att undersöka den diskursiva konstruktionen av utsatthet i polisens rapporter om de utsatta områdena.  Studien står på två teoretiska grundpelare bestående av kritiska diskursstudier och systemisk-funktionell grammatik. Den kritiska ansatsen i studien är textintern. Materialet består av 3 polisrapporter från perioden 2015–2019, och undersöks med en metod- trianguleringsprincip. En transitivitetsanalys används för att identifiera kongruenta processer och tillhörande deltagare. Därefter analyseras ideationella metaforer för att belysa vilka processer och deltagare som realiseras inkongruent. Till sist utförs en kategoriseringsanalys på fyra övergripande, centrala deltagare: geografiska områden, kriminella, polis och invånare vilka identifierats i de två första stegen av analysen.  Resultatet visar att utsattheten konstrueras diskursivt som ett tillstånd snarare än en process. Termen utsatta områden gör att förstadeltagaren, den som utsätter, göms bakom en ideationell metafor. Materialets kongruenta processer är huvudsakligen relationella medan de inkongruenta processerna oftare är materiella. Således uttrycks sakförhållanden kongruent med explicita deltagare medan när deltagare gör något, uttrycks detta ofta inkongruent med implicita deltagare. Studien bidrar med en fördjupad förståelse för hur den språkliga konstruktionen av fenomenet utsatthet kan bidra till hur fenomenet förstås.