Med utgångspunkt ur internationellt samarbete i Arktisregionen, analyserar och jämför denna studie de två samarbetsinstitutionerna Arktiska rådet och Barentsrådet. Syftet med studien är att analysera vilka åtgärder och riktlinjer som institutionerna vidtagit och beslutat om för att hantera frågor gällande regionens ursprungsbefolkning, samt att analysera och bedöma samarbetets effektivitet. Studien bygger på ett etablerat teoretiskt ramverk om internationella regimer och analysen täcker tidsperioden från institutionernas grundande till och med år 2011. Studien använder sig av kvalitativ textanalytisk metod för att undersöka och analysera de båda institutionernas officiella dokument. Resultatet av studien visar att Arktiska rådets samarbete gällande ursprungsbefolkning bedöms som effektivt, medan Barentsrådets samarbete kring ursprungsbefolkning bedöms som ineffektivt.

Internationellt samarbete inom olika politikområden är vanligt förekommande i det internationella systemet. Denna studie jämför och analyserar två samarbetsinstitutioner i den arktiska regionen: Arktiska rådet och Barentsrådet. Studiens syfte är att undersöka och analysera vilka åtgärder och riktlinjer dessa institutioner har beslutat om och vidtagit inom det miljö- och energipolitiska samarbetet. Studiens teoretiska anknytning är den forskning som bedrivits kring internationella regimer, det vill säga uppkomsten av institutionaliserat regel- och norm baserat samarbete i det internationella systemet.Studien använder sig av en regimteoretisk analysmodell, internationell regimer, för att analysera institutionernas samarbete och bedöma dess effektivitet och styrka. Den empiriska analysen för studien visar att båda de undersökta fallen uppvisar en viss grad av styrka/effektivitet för det miljöpolitiska samarbetet. Genom redogörelsen och analysen för vilka riktlinjer och beslut som fattats mellan 2000-2011 visar studien att institutionerna uppnår specifika mål och syften samt efterföljer rådande regel- och normsystem. Däremot har inte institutionerna inom sitt ramverk möjlighet att fatta bindande avtal som skall efterföljas. Vidare är det energipolitiska samarbetet mycket begränsat, och båda institutionerna visar främst upp styrka i att skapa normer och reglerför hur miljöaspekten av energifrågor bör se ut.