Jag har i denna vetenskapliga essä försökt diversifiera, det allmängiltiga uttrycket “alla ska vara med”. Min gestaltning, som inleder denna essä, beskriver situationer där barn ställs utanför leken. Ibland försöker vi pedagoger, i demokratisk anda och välvilja, förändra leken och inkludera dem som barnen exkluderat. Det finns en ständig kamp om makten, från oss vuxna men även mellan barnen. De frågeställningar jag vill svara på är: Vad avgör om barn inkluderas i leken? Hur diskuteras barns kamratkulturer? Hur kan mitt uppdrag som lärare i fritidshem formuleras utifrån ett relationellt perspektiv? Mitt syfte med denna vetenskapliga essä är att lyfta fram att det ofta saknas en levande diskussion kring barnens relationella arbete samt deras tillträdesstrategier trots att dessa ständigt leder till komplexa situationer. Vuxna och barn har ofta olika blick för det som faktiskt sker i dessa sammansatta mellanmänskliga möten. Ett hermeneutiskt synsätt genomsyrar diskussionen såväl som ett relationellt perspektiv. Jag söker tolka gestaltningen genom följande perspektiv: kamratkulturer, inträdesstrategier, hierarkier, inkludering samt exkludering. Jag söker en förståelse för de mellanmänskliga möten som framträder i gestaltningen, mellan individ och omgivningen i fritidshemmet. Jag har breddat min förståelse genom att diskutera forskning samt genom essäformens processkrivande där jag i en pendlande rörelse skriver fram mina fördjupade reflektioner. Min slutsats blir att dessa mänskliga dilemman är komplicerade. Det är tydligt att tolkningsutrymmet är situerat och varierar beroende på vem som äger blicken. Det krävs att vi pedagoger är engagerade och stöttar barnen genom vår närvaro i leken. Samtidigt kräver detta en varsamhet och aktiv reflektion över det faktum att vi vuxna, ofta snabbt och oreflekterat, utifrån en högre hierarkisk position tar oss tolkningsföreträde och dömer barn i dessa mellanmänskliga sociala sammanhang. / In this essay, I discuss the expression "everyone should be included". Portrayed experiences starts this essay and describes situations where children are excluded from the play. Sometimes we as pedagogues, in democratic spirit and goodwill, try to change the play and include the excluded. There is a constant struggle for agency partly from us as adults but also between the children. Research illustrates that children need support in their relationship work. The question is whether they get the support they need when it also appears that there is no professional language for talking about children's relational work. My questions are: What determines if children are included in the play? How is children's participation in peer cultures discussed? I will also reflect on my role as a teacher at the after-school center and how it can be formulated from a relational perspective. My purpose is to highlight the discussion about the children's relationship work and their access strategies because they often lead to complex situations. I have a hermeneutical approach in which I discuss previous research in relation to my portrayed experiences, and by the following perspectives: participation in peer cultures, access strategies, status hierarchies, inclusion and exclusion in play. My conclusion is that these interpersonal dilemmas are complicated. It is clear that the interpretation varies depending on individual and contextual factors. It is necessary that we as pedagogues are committed and support the children through our presence in the play. At the same time, this requires a caution and active reflection on the fact that we as adults from a higher hierarchical position interpret and judge children in these interpersonal social contexts.