I den här uppsatsen analyserar jag protagonisten Jean-Baptiste Clamences moraliska utveckling i Albert Camus’ roman Fallet. Jag använder A.J. Greimas aktantmodell och dennes utveckling av Vladimir Propps funktionsanalys för att nå mitt syfte. Jag föreslår även en kombination av de båda teorierna till ett schema, aktantfunktionsschemat, som jag använder för att tolka Clamences moraliska utveckling. Genom aktant-funktionsanalysen visar det sig hur Clamence gradvis djupnar och växer fast i sitt fall och sin skuld. Han söker den moraliska oskuld som flytt men inser till slut att den har gått oåterkalleligt förlorad. Istället underkastar han sig sin skuld och blir domare-botgörare – en falsk profet som förhärligas i självförgudningen.Men utvecklingen av samtalet går fel. Istället för att bryta ner den andre och tvinga fram dennes bekännelse möter Clamence sin överman i samtalspartnern, och jag argumenterar för att Clamence misslyckas med sitt syfte, underkastar sig samtalspartnern och gränsar till vansinnet. Det mest förvånande resultatet av analysen är hur samtalspartnern måste framstå som den verklige hjälten i historien vilket kräver en ny definition av aktanterna och klargörandet av en bakomliggande historia. Jag föreslår att samtalspartnern kan ses som en ny Kristus men tillstår behovet av vidare forskning. / In this essay I analyse the moral progression of Jean-Baptiste Clamence, the protagonist in Albert Camus’ novel The Fall. I employ A.J. Greimas’ actantial model and his development of Vladimir Propp’s function analysis for my purposes. I also propose a combination of the theories into a new actantial-functional scheme through which I analyses Clamence’s moral progression. Through the actantial-functional analysis it becomes clear how Clamence gradually deepens and grows rooted in his fall and guilt. Though seeking the moral innocence which he has lost he finally realises that it is gone forever and instead he submits to his fate and becomes judge-penitent – a false prophet indulging in self-deification. But the development of the conversation goes wrong. Instead of breaking the interlocutor down and forcing his confession Clamence meets his superior in the interlocutor, and I argue that Clamence fails in his aim, surrenders to the other and borders on madness. The most intriguing result of the analysis is how the interlocutor must stand out as the true hero of the novel which calls for a new definition of the actants in the novel and for the need of a primary story. I suggest that the interlocutor may be seen as an incarnation of Christ but acknowledges the need of further research.