Pedagogen är jag själv, som för tio år sedan arbetade som elevassistent åt en då tolvårigpojke, vid namn Björn. Björn hade diagnosen ADHD, Attention Deficit HyperactivityDisorder, och jag arbetade med honom under två års tid. ADHD yttrar sig somuppmärksamhetsstörning/koncentrationssvårigheter, hyperaktivitet och impulsivitet. Störredelen av tiden arbetade vi utanför klassrummet, bara han och jag.Syfte Mötet, som således ägde rum för tio år sedan, var en känslomässig och professionellutmaning för mig och syftet med min gestaltning är att ta reda på huruvida vi efter tio år uppfattade det som ett äkta möte, samt vad det eventuellt har haft för påverkan på oss båda. Då jag har valt att på ett vetenskapligt vis analysera något som i allra högsta grad är ovetenskapligt, nämligen relationen mellan två människor, försöker jag på ett så klart och tydligt sätt som möjligt definiera vad ett äkta möte är.Svårigheten med att arbeta med en frågeställning som belyser något väldigt personligt, ett möte mellan två människor, har varit att frågorna och svaren måste bli mer nyanserade och personliga allteftersom.TillämpningJag har använt mig av kvalitativa intervjuer och för att knyta an till mitt huvudämneKultur, medier och estetiska uttrycksformer, har jag valt göra en gestaltning i form av enfilm. Beskrivning av projektI gestaltningen kommer både Björn och jag till tals och vi reflekterar över dels dåtid,framförallt om vår relation då, och nutid. Vi berättar båda om hur vi anser att vårt möte harpåverkat oss.4Analys och tolkningEfter att ha sammanställt allt material och avslutat produktionen av min gestaltning, anser jag att jag har fått mina frågeställningar besvarade och att vårt möte för tio år sedan var ettäkta möte. Det har inte varit helt lätt att besvara mina frågeställningar, eftersom slutsatsen beror på hur man tolkar Björns återberättelse av sina minnen. I projektredogörelsen stödjer jag mig på citat av Björn, för att tydligt visa varför jag anser att mötet var äkta, dvsresultatet. Jag har också fått en tydligare bild över hur vårt möte har påverkat oss, till exempel berättar Björn om sitt stora musikintresse, som han själv tror till stor del beror påatt vi ofta spelade musik ihop.Jag inser det problematiska vad gäller objektiviteten i min analys, dels då det endast finnstvå källor att tillgå och då större delen av analysen av arbetet bygger på min tolkning avBjörns svar. Min ambition har varit att den gestaltande produktionen, dvs filmen, så tydligt som möjligt, genom Björns och mina ord, ska visa varför jag har kommit fram tillslutsatsen att vårt möte var äkta. Jag konstaterar att ett arbete som i stort sett endast bygger på två individers personliga erfarenheter, omöjliggör för total objektivitet.

Bakgrund: Anhöriga anser att sjuksköterskor kan bidra med trygghet i de fall då sjuksköterskorna ger av sin tid och är närvarande. Anhöriga upplever att sjuksköterskor i vissa fall uttrycker sig selektivt och diffust vilket bidrar till att utförliga förklaringar på den döende patientens tillstånd begränsas. Sjuksköterskors anknytning till patienter spelar roll i hanteringen av sjuksköterskornas sorg. Problem: Sjuksköterskor ska stödja människor i livsomställningar. Det innebär att sjuksköterskor behöver bemöta anhörigas förväntningar samtidigt som viss känslomässigt engagemang kan finnas hos sjuksköterskorna själva. Syfte: Syftet var att skapa en översikt av sjuksköterskors erfarenheter av att bemöta anhöriga i samband med dödsfall. Metod: Allmän litteraturöversikt. Elva utvalda artiklar har analyserats varav nio av kvalitativ ansats och två av kvantitativ ansats. Resultat: Bemötande av anhöriga i samband med dödsfall beskrevs av sjuksköterskor vara utmanande. De kände sig otillräckligt förberedda och ett behov av utbildning beskrevs. Arbetsbelastning och tidspress påverkade sjuksköterskornas bemötande och samverkan mellan olika professioner ansågs underlätta sjuksköterskornas arbete. Slutsats: Sjuksköterskor kände sig obekväma och oerfarna vid bemötandet av anhöriga. Behov av utbildning inom rådgivning, efterlevandevård och kommunikation behövs. Det skulle tillföra en ökad trygghet samt bidra till att sjuksköterskor ökar förmågan att hantera dessa situationer. / Background: Relatives consider that nurses can contribute with safety if they are available and present. Relatives experience that nurses in some cases express themselves selectively and diffusely, which leads to limited explanations regarding the actual state of dying patients. Nurses' connection to patients plays a role in the management of nurses' grief. Problem: Nurses must support people during life changes. This means that nurses must handle the relatives' expectations at the same time as there could be a certain emotional engagement. Aim: The aim was to create an overview of nurses' experiences in dealing with relatives in correlation with death. Method: A general literature review. Eleven chosen articles have been analyzed. Nine were of qualitative design and two were of quantitative design. Results: Nurses described the approach towards relatives in correlation with death as challenging. They felt insufficiently prepared and a need for further education is described. Workload and time pressure affect nurses' approach. Collaboration between different professions was considered to facilitate the nurses task. Conclusion: Nurses felt uncomfortable and unexperienced when dealing with relatives. Education in guidance and support for relatives and communication is requested. It would make the nurses more confident and increase their ability to manage those situations.