<p><strong>Elin Broman</strong></p><p><strong>Filmvetenskap D – </strong>”Den osäkra säkra kvinnan” - en uppsats om den onde karaktären i fem såpoperor mellan 1978 och 1996. <strong> </strong></p><p><strong>Uppsatsventilering:</strong> 2009-08-24</p><p> </p><p><strong>FRÅGESTÄLLNING: </strong>Den onde karaktären har alltid funnits med som ett givet inslag i såpoperans värld, men vilka egenskaper och karaktärsdrag är det egentligen som gör dem till onda och hur detta skiljer sig beroende på serie, tid eller kanske land? Finns det en stående mall för hur tvåloperaondska ska gestaltas, eller förändras de "onda" figurernas egenskaper och beteende i takt med samhället runt omkring? Vilka typer av retoriska verktyg använder serieskaparna sig av i skapandet av följetongen och dess karaktärer?<strong> </strong></p><p><strong> </strong></p><p><strong>TEORI:</strong> Mitt teoriavsnitt utgörs av tre olika vinklar som tillsammans står för utgångspunkterna för min undersökning. Eftersom jag gör en form av karaktärsstudie har jag inledningsvis undersökt hur tre olika filmforskare resonerar kring just karaktärer. Lajos Egri är mest inriktad på hur man som manusförfattare ska bära sig åt för att skapa en så stark och drivande karaktär som möjligt och genom att använda mig av bland annat hans karaktäriseringsschema har jag på ett översiktligt sätt kunnat undersöka och jämföra mina karaktärers utseenden och karaktärsdrag. James Naremore och Murray Smith fungerar som ett bra komplement till Egris mer manusinriktade resonemang och fokuserar i stället på skådespelaren bakom karaktären samt hur publiken uppfattar de karaktärer de ser.</p><p>Retorik kanske inte är något som man normalt förknippar med spelfilm eller tvåloperor, men eftersom jag koncentrerar mig så mycket på vilka faktorer det är som gör en karaktär till ond samt hur en manusförfattare arbetar för att övertyga publiken om att en karaktär verkligen är just ond, blir en retorisk analys faktiskt mycket användbar.</p><p>En tredje utgångspunkt för min uppsats är genusperspektivet. I och med att alla de svenska karaktärer jag ska undersöka är kvinnor, blir genusperspektivet naturligtvis intressant.</p><p><strong> </strong></p><p><strong>METOD OCH MATERIAL: </strong>För att undersöka detta har jag i denna uppsats analyserat fem ”såpabitchar”, fyra svenska och en amerikansk: Clair Brandt (<em>Lösa förbindelser, </em>1985), Margareta Öhman (<em>Varuhuset, </em>1987), Renate Dahlén (<em>Rederiet, </em>1992), Rebecka Bovallius (<em>Skilda Världar, </em>1996) samt JR Ewing (<em>Dallas, </em>1978). I min analys har jag utgått ifrån karaktärernas utseende, skådespelaren bakom karaktären, samt hur karaktären presenteras under de tre första avsnitten av sin respektive såpa. Genom att sedan ställa karaktärerna mot varandra har jag på ett tydligt sätt kunnat jämföra vilka egenskaper och karaktärsdrag som utmärker en ”ond” person i såpoperans värld och samtidigt också hur skaparna bakom serien har arbetat med retoriska strategier för att övertyga tittaren om att en viss karaktär är ond.</p><p><strong> </strong></p><p><strong>RESULTAT: </strong>I min slutsats har jag bland annat kunnat konstatera att den onda karaktären ofta kommer från en rik familj, klär sig snyggt och dyrt och är väl medveten om sitt utseende. Han eller hon har en stark ambition att klättra inom karriären och att bli så rik och mäktig som möjligt. Pengar och makt är nämligen dessa karaktärers favoritintressen och för att uppnå detta är de beredda att ta till vilka knep som helst. Det spelar ingen roll hur många människor de sviker längs vägen, inte ens om hon eller han tillhör den egna familjen. Samtliga av de karaktärer jag har undersökt har svårt att visa någon kärlek, såvida den inte är fejkad och framtvingad i syfte att nå något attraktivt delmål. De är alla väldigt smarta och vet precis hur de ska bära sig åt för att få sin vilja igenom. De använder sig dock inte av ondska i form av knivar och pistoler, utan utövar sin ”ondska” och girighet i form av till synes oskyldiga handlingar kryddade med träffsäkra kommentarer och en överlägsen stil. Helt enkelt – såpaondska.</p>

Elin Broman Filmvetenskap D – ”Den osäkra säkra kvinnan” - en uppsats om den onde karaktären i fem såpoperor mellan 1978 och 1996. Uppsatsventilering: 2009-08-24   FRÅGESTÄLLNING: Den onde karaktären har alltid funnits med som ett givet inslag i såpoperans värld, men vilka egenskaper och karaktärsdrag är det egentligen som gör dem till onda och hur detta skiljer sig beroende på serie, tid eller kanske land? Finns det en stående mall för hur tvåloperaondska ska gestaltas, eller förändras de "onda" figurernas egenskaper och beteende i takt med samhället runt omkring? Vilka typer av retoriska verktyg använder serieskaparna sig av i skapandet av följetongen och dess karaktärer? TEORI: Mitt teoriavsnitt utgörs av tre olika vinklar som tillsammans står för utgångspunkterna för min undersökning. Eftersom jag gör en form av karaktärsstudie har jag inledningsvis undersökt hur tre olika filmforskare resonerar kring just karaktärer. Lajos Egri är mest inriktad på hur man som manusförfattare ska bära sig åt för att skapa en så stark och drivande karaktär som möjligt och genom att använda mig av bland annat hans karaktäriseringsschema har jag på ett översiktligt sätt kunnat undersöka och jämföra mina karaktärers utseenden och karaktärsdrag. James Naremore och Murray Smith fungerar som ett bra komplement till Egris mer manusinriktade resonemang och fokuserar i stället på skådespelaren bakom karaktären samt hur publiken uppfattar de karaktärer de ser. Retorik kanske inte är något som man normalt förknippar med spelfilm eller tvåloperor, men eftersom jag koncentrerar mig så mycket på vilka faktorer det är som gör en karaktär till ond samt hur en manusförfattare arbetar för att övertyga publiken om att en karaktär verkligen är just ond, blir en retorisk analys faktiskt mycket användbar. En tredje utgångspunkt för min uppsats är genusperspektivet. I och med att alla de svenska karaktärer jag ska undersöka är kvinnor, blir genusperspektivet naturligtvis intressant. METOD OCH MATERIAL: För att undersöka detta har jag i denna uppsats analyserat fem ”såpabitchar”, fyra svenska och en amerikansk: Clair Brandt (Lösa förbindelser, 1985), Margareta Öhman (Varuhuset, 1987), Renate Dahlén (Rederiet, 1992), Rebecka Bovallius (Skilda Världar, 1996) samt JR Ewing (Dallas, 1978). I min analys har jag utgått ifrån karaktärernas utseende, skådespelaren bakom karaktären, samt hur karaktären presenteras under de tre första avsnitten av sin respektive såpa. Genom att sedan ställa karaktärerna mot varandra har jag på ett tydligt sätt kunnat jämföra vilka egenskaper och karaktärsdrag som utmärker en ”ond” person i såpoperans värld och samtidigt också hur skaparna bakom serien har arbetat med retoriska strategier för att övertyga tittaren om att en viss karaktär är ond. RESULTAT: I min slutsats har jag bland annat kunnat konstatera att den onda karaktären ofta kommer från en rik familj, klär sig snyggt och dyrt och är väl medveten om sitt utseende. Han eller hon har en stark ambition att klättra inom karriären och att bli så rik och mäktig som möjligt. Pengar och makt är nämligen dessa karaktärers favoritintressen och för att uppnå detta är de beredda att ta till vilka knep som helst. Det spelar ingen roll hur många människor de sviker längs vägen, inte ens om hon eller han tillhör den egna familjen. Samtliga av de karaktärer jag har undersökt har svårt att visa någon kärlek, såvida den inte är fejkad och framtvingad i syfte att nå något attraktivt delmål. De är alla väldigt smarta och vet precis hur de ska bära sig åt för att få sin vilja igenom. De använder sig dock inte av ondska i form av knivar och pistoler, utan utövar sin ”ondska” och girighet i form av till synes oskyldiga handlingar kryddade med träffsäkra kommentarer och en överlägsen stil. Helt enkelt – såpaondska.