Kinesiofobi är ett vanligt förekommande fenomen inom fysioterapi. Under vår utbildning har vi fått lära oss om vad kinesiofobi är i teorin men inte i praktiken. Syftet med denna studie var därför att få en djupare förståelse av kinesiofobi och sammanställa hur fysioterapeuter kliniskt utvärderar och resonerar kring kinesiofobi. Den föreskrivna metoden var semistrukturerade intervjuer med kliniskt verksamma fysioterapeuter inom primärvården som hade erfarenhet av patienter med kinesiofobi. Resultatet av intervjuerna var att det var viktigt att ställa rutinfrågor om kinesiofobi, att träningen baserades på gradvis exponering, self-efficacy, kort- och långsiktiga målformulering och att skapa en miljö som främjar trygghet och utveckling för patienten. För att sammanfatta studiens resultat var det viktigt att ha en förståelse för teorierna bakom kinesiofobi men också förstå hur man på ett adekvat sätt tillämpar progression utan att det uppstår rädsla hos patienten. Detta uppnås genom att skapa ett individualiserat rehabiliteringsprogram baserat på den tillgängliga teoretiska kunskapen samt de undersökningsfynd som patienten uppvisar.

Aims This study examines the effects of surgery for chronic low back pain (CLBP) as well as fear avoidance, disability and levels of rated physical activity in patients treated in 2011. An additional aim was to assess patient’s experience of physiotherapy in primary care following the surgery as well the effect of physiotherapy on above mentioned outcome measures. Method A cross-sectional study design was used and a stratified random sample from 189 patients who were treated surgically in a hospital setting. This resulted in a sample of 112 respondents, half of whom where female. Ages ranged between 25-78 years. Questionnaires were sent by mail and data from 79 patients was collected. Non-parametric statistics were used. Outcome measures used were Tampa Scale for Kinesiophobia, Roland Morris Disability Questionnaire and the physical activity scale. Results More than one in four patients reported high levels of kinesiophobia, more than one in three experienced disability and less than a third were physically active. Patients with total disc replacement had better outcome than patients with lumbar fusion. A higher degree of kinesiophobia correlated significantly to experiencing more disability (rs=0.53, p<0.001) and being less physically active (rs=-0.48, p<0.001), and there were significant negative correlations between disability and levels of rated physical activity (rs=-0.37, p<0.001). Rehabilitation in primary care did not affect the results significantly. Conclusions The results of this study hint that the fear avoidance model is relevant in patients treated surgically for chronic low back pain. Physiotherapists and other health care professionals should screen for these beliefs and try to target them. This may assist patients to pursue health promoting activities and activities in daily life. / Syfte och frågeställningar Denna studie undersöker effekterna av kirurgi för kronisk ländryggssmärta liksom kinesiofobi, funktionsnedsättning och skattade fysiska aktivitetsnivåer hos patienter som behandlats under 2011. Ett annat syfte var att utvärdera patienternas upplevelser av sjukgymnastik i primärvård samt effekten av sjukgymnastik på ovannämnda utfallsmått postoperativt. Metod Tvärnsittsstudie med stratifierat randomiserat urval från 189 patienter som behandlats kirurgiskt i sjukhusmiljö. Detta resulterade i 112 respondenter, varav hälften var kvinnor. Åldrarna sträckte sig från 25-78 år. Enkäter från 79 patienter kunde analyseras. Icke-parametrisk statistik användes för analys. De utfallsmått som användes var Tampaskalan för kinsiofobi, Roland Morris funktionsnedsättningsskala och en skala för fysisk aktivitet. Resultat Mer än en fjärdedel av alla patienter rapporterade höga nivåer av kinesiofobi, mer än en tredjedel upplevde funktionsnedsättning och mindre än en tredjedel skattade sig som fysiskt aktiva. Patienter som opererats med diskprotes hade bättre resultat än patienter som opererats med steloperation. En högre grad av kinesiofobi korrelerade signifikant med att uppleva en större funktionsnedsättning (rs=0.53, p<0.001)  och lägre skattad fysisk aktivitet (rs=-0.48, p<0.001). Det fanns även en signifikant negativ correlation mellan funktionsnedsättning och skattad fysisk aktivitet (rs=-0.37, p<0.001). Rehabilitering i primärvård påverka inte resultatet signifikant. Slutsats Resultaten i denna studie pekar mot att rädsla-undvikande-modellen är relevant hos patienter som behandlats kirurgiskt för kronisk ländryggssmärta. Sjukgymnaster och annan häslo- och sjukvårdspersonal bör undersöka om dessa tankar finns hos denna patientgrupp och behandla dem. Detta för att underlätta för patienter att delta i aktiviteter för förbättrad hälsa och aktivitet i dagliga livet.

Bakgrund: Endometrios är en inflammatorisk sjukdom där livmoderslemhinnan växer utanför livmodern vilket ofta påverkar personens hälsa negativt genom bland annat inaktivitet. Hur kinesiofobi och self-efficacy för fysisk aktivitet (SEFA) påverkar fysisk aktivitetsnivå för personer med endometrios är outforskat. Syfte: Syftet var att kartlägga fysisk aktivitetsnivå samt undersöka om samband mellan fysisk aktivitetsnivå, SEFA och kinesiofobi hos personer med endometrios finns. Metod: Observationell tvärsnittsstudie med deskriptiv, korrelativ design. Anonym enkät baserad på Socialstyrelsens indikatorfrågor om fysisk aktivitetsnivå, Tampaskalan för kinesiofobi –svensk version och enkäten Tilltron till den egna förmågan att klara fysiska aktiviteter –svensk version postades i två stora svenska Facebookgrupper om endometrios. Inklusionskriterier: >18 år samt endometriosdiagnos. Sambandsanalys enligt Spearmansrangkorrelation utfördes i SPSS. Signifikansnivå P <.05. Resultat: Åttioåtta studiedeltagare, medelålder 33 år (+/-8,4 år). Av studiedeltagarna uppnådde 52,3% rekommendationerna för fysisk aktivitet, 58% skattade låg SEFA och 68% skattade hög kinesiofobi. Det förelåg statistiskt signifikant negativt samband mellan hög kinesiofobi och låg SEFA (r= -0,46, P <.001) och statistiskt signifikant positivt samband mellan hög fysisk aktivitet och hög SEFA (r= 0,48, P <.001). Inget statistiskt signifikant samband mellan fysiskaktivitet och kinesiofobi (r= -0,15, P=0.17). Slutsats: Drygt hälften av studiedeltagarna uppnådde rekommendationerna för fysisk aktivitet men skattade hög kinesiofobi och låg SEFA. Studiedeltagarna med högt skattad fysiskaktivitetsnivå tenderade att skatta SEFA högre medan studiedeltagarna med lågt skattad SEFA tenderar att ha en högt skattad kinesiofobi. Då inget säkerställt samband kunde ses mellan grad av kinesiofobi och fysisk aktivitetsnivå kan inga säkra slutsatser dras om hur dessa förhåller sig till varandra. / Background: Endometriosis is an inflammatory disease causing pain that negatively affects a person’s health and might lead to physical inactivity. How kinesiophobia and self-efficacy for physical activity (SEPA) affect the level of physical activity are unexplored. Aim: To describe physical activity (PA) -levels in people with endometriosis and explore associations between PA, SEPA, and kinesiophobia. Methods: Cross-sectional study. An anonymous digital survey, based on the National Board of Healthcare and Welfare ́s indicator for PA and the TAMPA scale for kinesiophobia and exercise self-efficacy scale was posted on two Swedish Facebook groups about endometriosis. Inclusion criteria: >18 years of age and an endometriosis diagnosis. All analyzes were performed using Spearman ́s rank correlation. Significance level P<.05. Results: Eighty-eight participants, mean age 33 years (+/- 8,4 years). In total 52,3% participants reached recommended levels of PA, 58% reported a score of low SEPA, 68% reported high kinesiophobia. A negative association between high kinesiophobia and low SEPA (r= -0,46,P<.001) and a positive association between high PA and high SEPA (r= 0,48, P<.001) was found. No association was observed between PA and kinesiophobia (r= -0,15, P=0.17). Conclusion: Although 52% reached PA recommendations, a substantial part reported both high kinesiophobia and low SEPA. The participants in this study with high estimated PA-levels tended to estimate SEPA higher, while people with low estimated SEPA tended to estimate kinesiophobia high. As no significant association between kinesiophobia and PA was found, no conclusion can be drawn if kinesiophobia has an impact on the persons PA-level.

Sammanfattning Bakgrund: Vanligt vid artros är låg aktivitetsnivå. I behandlingsprogrammet artrosskola är fysisk träning en intervention. Predicerande faktorer för om beteendet fysisk träning kommer utföras är self-efficacy samt rörelserädsla. Syfte: Syftet var att studera variablerna rörelserädsla och self-efficacy för fysisk träning hos personer med höft- och eller knäartros innan och efter deltagande i artrosskola samt korrelationen avseende skillnaden mellan för- och eftermätning för variablerna. Metod: En icke-experimentell longitudinell enkätstudie med två mätpunkter för ett urval om 22 personer deltog i studien. Mätinstrumenten var Tampaskalan för kinesiofobi- svensk version (TSK-SV) och self-efficacy för fysisk träning skalan (S-ESES). Dataanalysen utfördes med Wilcoxons tecken rangtest samt Spearmans rangkorrelationstest. Resultat: Signifikant skillnad mellan skattad TSK-SV förelåg före respektive efter deltagande i artrosskola (p=0,049). Effektstorleken värderades som medelstor. Ingen signifikant skillnad förelåg mellan skattad S-ESES innan och efter deltagande i artrosskola (p=0,116). Effektstorleken värderades som liten. Lågt signifikant samband förelåg mellan skillnader mellan för- och eftermätning gällande self-efficacy för fysisk träning och rörelserädsla. Slutsats: Resultatet visade på en minskad rörelserädsla och en korrelation mellan förändringarna gällande variablerna. Vidare studier med artrosskola som en kontrollerad oberoende variabel krävs för att möjliggöra kausala slutsatser gällande artrosskolans inverkan på variablerna. / Abstract  Background: Common in osteoarthritis are low activity level. Self-management is a rehabilitation program that includes physical exercise. Self-efficacy and fear of movement can determine if physical activity will be performed.  Aim: The aim of the study was to examine the variables fear of movement and self-efficacy for physical exercise for people with hip-and or knee osteoarthritis before and after participation in self-management program, and to investigate the correlation between the pre-post differences in the variables. Methods: Non-experimental longitudinal questionnaire survey with two measurement points. 22 participants participated. Measurements used were Tampa scale for the kinesiophobia-Swedish version (TSK-SV) and Swedish version of the Exercise Self-efficacy scale (S-ESES). Wilcoxon's tecken-rank test and Spearman's rank correlation test were used to analyze data. Results: A significant difference between estimated TSK-SV before and after the intervention (p=0,049), medium effect size. No significant difference between estimated S-ESES before and after the intervention (p=0,116), small effect size. Difference between the measuring points showed low correlation between fear of movement and self-efficacy for exercise. Conclusion: Fear of movement decreased and there was a correlation between the difference of the variables. Future studies require a controlled independent variable to enable causal conclusion between the interventions impact on the variables.