Syftet med denna uppsats är att undersöka om och hur väl texterna på ungdomsmottagningarnas gemensamma webbplats UMO når fram till gymnasister samt hur texterna värderas av dem. 110 gymnasielever från tre olika teoretiska gymnasieprograms andraårsklasser besvarade en enkät baserad på två av webbplatsens texter. Resultatet av enkäten analyserades med Shannon & Weavers matematiska kommunikationsmodell (1949) och Fiskes (2009) synsätt på lyckad respektive misslyckad kommunikation. Studien visar att eleverna överlag upplever texterna som alltför lättlästa. Det framkommer också att eleverna i regel anser sig för gamla för texternas utformning och innehåll. Vissa tydliga skillnader i textuppfattning och värderingar finns mellan eleverna på de olika gymnasieprogrammen. Sammantaget kan UMO sägas lyckas med att få alla läsare att förstå innehållet men misslyckas med att lägga sig på rätt nivå för just denna åldersgrupp.

Den här uppsatsen analyserar demokratidiskursen i de parlamentariska dokument som från och med 2002 ledde fram till språklagens stiftande 2009. Den gör detta utifrån teorifälten kritisk diskursanalys och systemisk-funktionell grammatik.  Materialet består av utdrag ur de parlamentariska dokumenten. Utdragen består av de tillfällen då vissa nyckelord knutna till demokrati används gällande området klarspråk. Metoderna ringar tillsammans in hur demokratidiskursen realiseras. De analytiska kategorierna är intertextualitet, rekontextualisering, auktorisering, värderingar, presuppositioner och satsrelationer.  Resultatet visar att demokratidiskursens roll är att verka legitimerande genom att ge tyngd och auktoritet åt klarspråksidealet. Den framställs vara något självklart gott som läsaren ska acceptera och den är så abstrakt att den inte hamnar i fokus. Demokrati framställs som på en skala där det svenska samhället kan bli mer demokratiskt.