Inom kognitionsvetenskapen växer det på flera håll fram konkurrenter till det synsätt på språklig kognition som förespråkats främst av lingvisten Noam Chomsky. Han har argumenterat för att barns förmåga till att snabbt förvärva språks grammatiska komplexitet, beror på att all världens språk delar en underliggande universell grammatik som finns inkodad i människohjärnan från födseln. Enligt denna syn betraktas grammatik som ett abstrakt regelstyrt system, slutet och utan direkt påverkan från omgivningen. Efterföljande forskning har kommit att visa på många svårigheter för denna hypotes, varvid alternativa ansatser har trätt fram. Som ett resultat försöker många forskare numera istället förklara färdigheter i grammatik som en förlängning av kognitiva och kommunikativa förmågor. Uppsatsen ger en kort bakgrund om Chomskys idéer och hur han resonerade sig fram till sin hypotes. Via en rad olika överväganden utifrån empiriska observationer och experiment, och på området nyutvecklad teori, söks därmed andra förklaringsvägar. Uppsatsen undersöker ett antal implikationer och hur de påverkar forskningen kring språkförmågan.