No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

För att göra ett företag i dominerande ställning ansvarigt för ett missbruk av densamma, krävs det enligt den centrala bestämmelsen på det unionsrättsliga området, art. 102 FEUF, att förekomsten av ett missbruk kan konstateras. I praxis från EU-kommissionen, tribunalen och EU-domstolen har det länge rått koncensus att ett missbruk är ett beteende av sådan art att det kan hämma konkurrensen på den inre marknaden. Vad som däremot varit föremål till debatt under en längre tid är vad som bör krävas för att bevisa att ett visst beteende har en konkurrensbegränsande förmåga; är det tillräckligt att hänvisa till typen av beteende, dvs. beteendets form, eller krävs en mer ingående utredning utifrån de ekonomiska och rättsliga omständigheterna kopplade till beteendet i fråga? Av denna anledning blev domstolens avgörande i det s.k. Intel-målet, där domstolen beslutade att återförvisa ett mål avseende missbruk i form av beviljande av rabattsystem till följd av bristfällig bevisning, betraktat som ett domslut av stor betydelse. I denna uppsats tas läsaren igenom de senaste fyrtio årens mest uppmärksammade rättsfall på området för frågan hur en missbruksbedömning bör gå till enligt art. 102 FEUF, för att därigenom förstå vikten av domstolens avgörande i Intel-målet. Det som länge betraktats som en av de största splittringarna inom den unionsrättsliga konkurrensrätten kan genom Intel-domen, varigenom domstolen bekräftat relevansen av ekonomisk bevisning vid bedömningen av en dominants eventuellt missbrukande beteende, sägas ha fått ett slut. Kritiken mot avgörandet, och tolkningen av dess innebörd, har visserligen varit omfattande, men med stöd av rättspraxis och doktrin är jag av uppfattningen att såväl konkurrensen som konsumenterna i sig kommer att gynnas av en bedömning där avgörande vikt fästs vid beteendets faktiskt konkurrensbegränsande förmåga snarare än dess form. Enligt min mening bör därför domstolens avgörande i Intel-målet tolkas som ett ställningstagande till stöd för slutsatsen att den framtida tillämpningen av art. 102 FEUF kommer att baseras på ett effektsbaserat, mer ekonomiskt, tillvägagångssätt.

Unionen står idag inför en rad problem inom det miljöpolitiska området. Föroreningar, utsläpp och global uppvärmning är problem som måste utredas och lösas i syfte att säkra för framtida generationers fortlevnad. Det finns inget entydigt svar på hur dessa problem bäst bör lösas. Tidigare har området till största del reglerats genom administrativa styrmedel, i form av lagstiftningsåtgärder varigenom utsläppsgränser och produktionskrav fastställts. På senare år har emellertid vikten av ekonomiska styrmedel och behovet av privata och gemensamma miljöinitiativ inom miljöområdet särskilt betonats som viktiga instrument i syfte att bekämpa miljöförstöring. Nyttjandet av sådana instrument ska uppmuntras och möjliggöras i syfte att förmå marknadsaktörer att internalisera miljökostnader och därigenom bidra till en mer hållbar resursanvändning. Detta har emellertid fått till följd att en stor del av miljöpolitiken förts in inom ramen för unionens konkurrenslagstiftning. I synnerhet riskerar sådana miljösamarbeten att begränsa konkurrensen och därmed drabbas av förbudet i artikel 101 FEUF mot konkurrensbegränsande samverkan. Tidigare har kommissionen förhållit sig positiv till sådan samverkan och därför integrerat miljööverväganden och andra icke-ekonomiska faktorer i sin konkurrensrättsliga analys. Under de senare åren har kommissionen emellertid antagit en ny konsumentvälfärdsstandard, med grund i ekonomiska överväganden, som mått vid bedömningen av konkurrensrättsliga frågor, i synnerhet vid bedömningen utifrån undantagsbestämmelsen i artikel 101.3 FEUF. Bedömningar har i allt högre utsträckning utmynnat i ekonomiska undersökningar i syfte att fastställa konkurrensfördelar bestämda utifrån ekonomiska parametrar. Ekonomisk effektivitet har kommit att tillskrivas det övergripande målet för EU:s konkurrenspolitik varför det uppkommit frågor om vilka värden som egentligen kan inkorporeras i det generella undantaget för konkurrensbegränsande samverkan och om det är möjligt att beakta exempelvis miljöfrämjande ändamål vid bedömningen. Tidiga konkurrensrättsliga teorier som bidragit till att forma den europeiska konkurrensrätten förhåller sig olika till frågan, exempelvis förespråkar anhängare till Chicago-skolan en strikt ekonomisk effektivitetsbedömning. Sakkunniga inom miljörätten hävdar att det redan av EU:s grundfördrag följer att unionen ska verka mot en hållbar utveckling och ett utbrett miljöskydd och att detta ska främjas genom samtliga politikområden, däribland konkurrenspolitiken. Andra hävdar att den enda möjligheten till att beakta miljöhänsyn är att värdera miljöfördelar i ekonomiska termer för att på så sätt rymma övervägandena inom ramen för bedömningen efter den konkurrensrättsliga moderniseringen.

<p>The competition policy in the EU should guarantee that the competition is not distorted in the way that would prevent or create difficulties for the free mobility of goods and services between Member states. It is prohibited for companies to abuse their dominant position according to Article 82, if it affects trade. The essence of Article 82 is control of market power. The perfect competition results when supply and demand appoint the price and quantity of a product. Firms are encouraged to compete then it results in efficiency, quality products and lower prices. Dominance can be assessed only in relation to three essential variables: the product market, the geographical market and the temporal factor. The determination of the relevant product market is crucial. The general approach of the Commission and the Court to the definition of the product market has been to focus upon interchangeability, the extent to which the product is interchangeable with other products. From the demand side interchangeability requires investigation of cross-elasticities of the product. The existence of high cross-elasticities indicates that the products are part of the same market.</p><p>There are different types of abuse, for example price discrimination, refusal to supply and predatory pricing. In Tetra Pak the ECJ held that the company that was a world leader in the manufacture of aseptic cartons for liquid and semi-liquid food had abused its dominant position on the market for aseptic cartons. Tetra Pak asserted that only their products could be used in production when using their machines. Their behaviour, according to ECJ, was abusive then they tried to tie-in consumers and customers. This way of behaviour could also be seen in the Hilti-case concerning nail guns.</p><p>Tying occurs when the supplier makes the sale of one product (the tying product) conditional upon the purchase of another distinct product (the tied product) from the supplier or someone designated by the latter. Tying is common practice that often has no anticompetitive consequences. The foreclosure of the tied market may allow the dominant company to achieve larger profits in the tied market.</p><p>We can see the importance of case-law, when the definition of Article 82 is broad. For example have the United Brands-case and Akzo-case determined the presumption for market share and dominant position. The case-law will grow larger through the years and we think it will be clearer for companies what is allowed and forbidden. The problem today is that the competition law is rather indistinct.</p>

<p>Uppslaget till vår uppsats har framkommit som ett resultat av diskussioner mellan författarna och handledare. Författarna har alla tre en företagsekonomisk bakgrund och har tidigare studerat de företagsekonomiska aspekterna av området varumärken och renommésnyltning.</p><p>Varumärken och andra immateriella rättigheter är i dagens samhälle ett viktigt område för företag. Om ett företag kan visa upp ett starkt varumärke med ett gott renommé/anseende kan de skaffa sig konkurrensfördelar på marknaden. I och med att det finns ett vinstintresse bland företag så finns alltid risken att andra företag vill utnyttja ett konkurrerande företags goda renommé för egen vinning skull, alltså renommésnyltning.</p><p>Att detta problem existerar är sedan länge känt och det finns idag lagar och praxis som skall skydda företag från att få sitt varumärke/renommé felaktigt utnyttjat. Varumärken skyddas främst utifrån Varumärkeslagen (Vml) medan felaktigt utnyttjande av ett företags renommé i reklam eller saluföring skyddas utifrån Marknadsföringslagen (MFL).</p><p>Uppsatsen är baserad på de lagar och praxis som tillämpas inom området otillbörlig marknadsföring, då med renommésnyltning som primärt området att studera. Uppsatsen syfte är att fastställa gällande rätt för det rättsliga området renommésnyltning. Vi har genom att studera Marknadsföringslagen samt praxis från Marknadsdomstolen försökt att besvara uppsatsen syfte och problemformulering.</p><p>Efter att ha analyserat alla de fall som utgjort vårt underlag kan vi sammanfattningsvis konstatera att det är väldigt svårt att fastställa klara och tydliga regler som går att applicera i varje fall. Orsaken till detta är att varje fall som MD dömt i skiller sig från de andra, alltså det finns inga fall det där alla kriterier är lika. Dock kan vi konstatera att många likheter finns i MD: s domar och det är dessa som skapar den praxis som finns i dagsläget.</p>

<p>Näringsfrihet är ett grundläggande villkor i ett marknadsekonomiskt system. Att utan restriktioner helt fritt få agera på en marknad resulterar dock ofta i en ineffektiv fördelning av samhällsresurser. På grund av detta har merparten av alla länder med en marknadsekonomi utarbetat konkurrensrättsliga system.  I Sverige har vi Konkurrenslagen (2008:579, KL) vilken i stor utsträckning bygger på EUF-fördragets artikel 101 och 102. I 2 kap. 1§ KL framgår att det är förbjudet för företag att tillsammans med andra företag upprätta avtal, som hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen på en marknad. Denna syftar till att utreda huruvida svenska sakförsäkringsbolag i sina villkor rörande trafik- och motorfordonsförsäkringar riskerar att skapa inlåsningseffekter på marknaden trafik- och motorfordons försäkring. Vidare kommer frågan - om försäkringsvillkor rörande konsumentens möjlighet att själv välja verkstad kan strida mot konkurrenslagen att behandlas.</p><p>I uppsatsen presenteras utlåtanden från personer inom intresse- och branschorganisationer. Det framkommer i detta material att försäkringsvillkoret angående konsumentens möjlighet att välja verkstad i praktiken tillämpas. Vidare förmedlas argument till varför dessa villkor blivit så vanliga. En teori är att försäkringsbolagen genom dessa villkor kan teckna underavtal med märkesverkstäderna om förmedling av försäkring vid nybilsförsäljning.</p><p>Den avslutande diskussionen visar att villkoren skapar inlåsningseffekter. I och med dessa villkor kan försäkringstagaren inte fritt välja vilken verkstad som ska utföra reparation vid försäkringsärenden. Vidare så väcks frågan om detta i slutändan ändå inte gynnar konsumenten då ett system där försäkringstagaren fritt får utse verkstad riskerar att leda till fler fall av försäkringsbedrägeri. Ett konkret förslag på hur det går att lösa problemet utan att riskera denna negativa effekt är att låta en branschorganisation, förslagsvis Sveriges Försäkringsförbund, certifiera och godkänna verkstäder åt försäkringsbolagen. Att sedan ställa som krav att alla certifierade verkstäder ska använda sig av system liknande WinCABAS, för att upprätthålla en standard, är inte i sig något som ur konkurrensrättslig synvinkel bör utgöra hinder. Problemet idag är att få bolag har total marknadsdominans och möjlighet för extern part att få inblick i branschen är liten vilket stimulerar avtal och samordnat förfarande om marknadsuppdelning och prissättning. Försäkringsbolagen omfattas av ett gruppundantag i KL vilket tillåter samarbete inom vissa områden. Detta skadar ytterligare tillförlitligheten till att ett för marknaden effektiv samarbete föreligger. Huruvida undantaget är motiverat på försäkringsmarknaden bör ifrågasättas. Uppfattningen är att försäkringsmarknaden inte påverkas positivt av de gruppundantag som idag finns.</p>

Näringsfrihet är ett grundläggande villkor i ett marknadsekonomiskt system. Att utan restriktioner helt fritt få agera på en marknad resulterar dock ofta i en ineffektiv fördelning av samhällsresurser. På grund av detta har merparten av alla länder med en marknadsekonomi utarbetat konkurrensrättsliga system.  I Sverige har vi Konkurrenslagen (2008:579, KL) vilken i stor utsträckning bygger på EUF-fördragets artikel 101 och 102. I 2 kap. 1§ KL framgår att det är förbjudet för företag att tillsammans med andra företag upprätta avtal, som hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen på en marknad. Denna syftar till att utreda huruvida svenska sakförsäkringsbolag i sina villkor rörande trafik- och motorfordonsförsäkringar riskerar att skapa inlåsningseffekter på marknaden trafik- och motorfordons försäkring. Vidare kommer frågan - om försäkringsvillkor rörande konsumentens möjlighet att själv välja verkstad kan strida mot konkurrenslagen att behandlas. I uppsatsen presenteras utlåtanden från personer inom intresse- och branschorganisationer. Det framkommer i detta material att försäkringsvillkoret angående konsumentens möjlighet att välja verkstad i praktiken tillämpas. Vidare förmedlas argument till varför dessa villkor blivit så vanliga. En teori är att försäkringsbolagen genom dessa villkor kan teckna underavtal med märkesverkstäderna om förmedling av försäkring vid nybilsförsäljning. Den avslutande diskussionen visar att villkoren skapar inlåsningseffekter. I och med dessa villkor kan försäkringstagaren inte fritt välja vilken verkstad som ska utföra reparation vid försäkringsärenden. Vidare så väcks frågan om detta i slutändan ändå inte gynnar konsumenten då ett system där försäkringstagaren fritt får utse verkstad riskerar att leda till fler fall av försäkringsbedrägeri. Ett konkret förslag på hur det går att lösa problemet utan att riskera denna negativa effekt är att låta en branschorganisation, förslagsvis Sveriges Försäkringsförbund, certifiera och godkänna verkstäder åt försäkringsbolagen. Att sedan ställa som krav att alla certifierade verkstäder ska använda sig av system liknande WinCABAS, för att upprätthålla en standard, är inte i sig något som ur konkurrensrättslig synvinkel bör utgöra hinder. Problemet idag är att få bolag har total marknadsdominans och möjlighet för extern part att få inblick i branschen är liten vilket stimulerar avtal och samordnat förfarande om marknadsuppdelning och prissättning. Försäkringsbolagen omfattas av ett gruppundantag i KL vilket tillåter samarbete inom vissa områden. Detta skadar ytterligare tillförlitligheten till att ett för marknaden effektiv samarbete föreligger. Huruvida undantaget är motiverat på försäkringsmarknaden bör ifrågasättas. Uppfattningen är att försäkringsmarknaden inte påverkas positivt av de gruppundantag som idag finns.