Uppsatsen undersöker debatter inom offentlig konst och hur olika konstdebatter kan presenteras i dagstidningar mellan 1982 och 2014. Detta görs med hjälp av tre exempel av offentliga konstverk - Nimis från 1980, Jag tänker på mig själv, 2005 från 2006 och Övermålning från 2014. Vilket görs för att se hur konstverken upplevs i debattartiklar och insändare i tidningar under olika tidsperioder. Men även för att förstå debatter inom offentlig konst i ett vidare sammanhang och hur konst kan uppfattas så behandlas även offentlig konst allmänt. Men också hur konst kan skapa reaktioner och vad offentlig konst kan ha för olika värden för människor. Undersökningen visade att konstverken uppfattades olika beroende på tidsperiod. Nimis uppfattades i debatten som att det passade in i miljön men att det var ett olagligt bygge. Jag tänker på mig själv, 2005 visade att det fanns kostnadsmässiga argument att Växjö kommuns befolkning hade fått finansiera ett konstverk som ingen av invånarna hade nytta eller glädje av. Men insändarna visade också att det kunde få människor att värdera sina liv, att alla inte hade det gott ställt. Övermålning uppfattades i några av insändarna som positiv då den kunde medverka till en jämställd representation av kön i det offentliga rummet. Skribenterna menade att det fanns för lite kvinnlig representation i den offentliga konsten jämfört med manlig representation. Medan några menade att det inte är konst och att den inte passade in på en skola med ungdomar eftersom att den föreställde ett könsorgan. Sammanfattningsvis har jag kommit fram till att det fanns likheter och skillnader (mönster) mellan hur de offentliga konstverken uppfattades med ekonomiska värderingar - kostnadsmässiga prioriteringar av skattemedel, feministiska värderingar– hur ett konstverk uppfattas på grund av att det avbildar ett kvinnligt kön och vad det representerar, men även politiska värderingar- vilket innebär vad som är lagligt och inte i skapandet av ett konstverk i ett naturreservat där en myndighet bestämmer. Det finns även vissa likheter undersökning i val av ord och sättet att uttrycka skäl för och emot konstverkets befintlighet i texten.

I denna uppsats görs ansatsen att finna vilka slags diskursiva handlingar det är som skapar och frammanar känslor i debatterna Ecce Homo och Rondellhunden. Undersökningen har koncentrerats vid tre olika känslor – vrede, blidhet och fiendskap. Känslobeskrivningarna som används i denna uppsats kommer från Aristoteles beskrivningar av pathos i Retoriken. Dessa tolkas med hjälp av W.W. Fortenbaughs undersökningar av Aristoteles pathos-beskrivningar, så som de tolkas och operationaliseras av Janne Lindqvist. Enligt Lindqvist kan Aristoteles topiker för pathos bland annat delas upp i tre typer av schematiska topiker, vilka i sin tur består i att känslor väcks endast hos vissa typer av individer (subjekt) om en viss typ av person (agent) har utfört en viss typ av handling (stimuli). Dessa tre fungerar som undersökningens grundläggande begrepp, och syftar till att klargöra hur skribenterna i de tre debatterna tecknar subjekt, agent och stimuli just som sådana att de väcker vrede, blidhet eller fiendskap.   Syftet med uppsatsen är att undersöka hur texterna utmärks av retoriska grepp för att frammana vrede, blidhet eller fiendskap mot debatternas olika agenter. Detta för att bidra till fördjupade kunskaper om två av det senaste halvseklets mest uppmärksammade konstdebatter och vidare insikter om förhållandet mellan retorik och känslor mer generellt.