Pedagogiken tar allt mer plats på museer och konsthallar i Sverige. Vad en konstpedagog gör och varför är däremot inte lika självklart. Utvecklingen tycks gå mot en mer publikcentrerad pedagogik där det talas om att besökare ska aktiveras och delta. I praktiken färgas däremot den konstpedagogiska yrkesrollen av den traditionstyngda funktionen som förmedlare mellan det som ställs ut och besökarna. I min undersökning inom ramen för examensarbetet på Konstfacks institution för bildpedagogik studerar jag närmare hur det går att utmana en sådan förmedlingstradition i praktiken och behandlar frågeställningen: Hur kan konstpedagogens traditionella roll som förmedlare utmanas och utvecklas? Hur påverkar en sådan utmaning relationen mellan pedagog och utställning? Undersökningen är en jämförande studie mellan tre fall (Africa Remix på Moderna Museet 2006, Jihani Kalapour på Tensta konsthall 2006 och Tumult på Gustavsbergs konsthall 2009) där den förmedlande traditionen angripits. I ett av dessa fall har jag tillsammans med ett antal besökare utvecklat ett pedagogiskt material som erbjuder andra ingångar och nycklar till utställningen än de som en utställningsproducent eller förmedlingspedagog ger. Genom att analysera de tre fallen utifrån den danska forskaren Helen Illeris tankar kring den konstpedagogiska visningen som en performativ ritual, synliggör jag med de tre exemplifierande utställningarna hur tolkningsföreträden, maktstrukturer och cementerande roller kan omförhandlas i praktiken. Undersökningen redovisas i uppsatsform och även genom utställningen på Konstfack där dokumentation och material från undersökningen presenteras visuellt. Bildpedagogik som fält täcker främst in skolan och därför ser jag det som viktigt att med denna undersökning uppmärksamma andra arenor där lärande sker, här i mötet mellan pedagog, besökare och utställning. Något som blivit tydligt under mitt arbete är den diskrepans som råder mellan å ena sidan en framåtskridande diskussion kring pedagogiska teorier och utmanande strategier där besökaren står i centrum och å andra sidan en reell yrkespraktik präglad av kulturpolitiska mål i form av kvantitativa besökarsiffror. Gemensamt för de exempel jag studerat är att pedagogen trotsar förmedlarrollen genom att avsäga sig ensamrätten på en performativ roll. På så sätt möjliggör hon en omformulering av andra positioner i det konstpedagogiska mötet. Med en annan pedagogroll följer även en annan syn på utställningen. I ett performativt konstpedagogiskt möte uppträder den snarare som en samling frågor än som en fysiskt konstant samling objekt. / BI