Metformin är förstahandsvalet för behandling av diabetes mellitus typ 2. Genom att öka känsligheten för insulin och minska leverns produktion av glukos har läkemedlet en framgångsrik effekt att sänka blodsockret hos diabetespatienter. Dosen metformin bör på grund av dess utsöndring via njuren anpassas efter patientens njurfunktion. Risken att drabbas av en njurskada efter tillförd jodkontrast administrerad i blodbanan har länge övervärderats och laktatacidos sekundärt till metforminbehandling och kontrastmedel är ovanlig. Därför har Svensk uroradiologisk förening (SURF) kommit med nya rekommendationer för rådande behandlingssituationer gällande metformin i samband med jodkontrastundersökningar. Syfte med studien är att kartlägga hur röntgenkliniker i Sverige arbetar med njurstatus och utsättande av metformin i samband med jodkontrastadministrerade DT-undersökningar med utgångspunkt i SURFs rekommendationer gällande metformin och jodkontrast. Studien är en enkätstudie med kvantitativ ansats som baseras på data från universitetssjukhus och medelstora sjukhus i Sverige. Resultat baseras på 34 klinikers svar och redovisas utifrån varje fråga. Resultatet visar klinikernas svarsfördelning och följsamhet i rekommendationerna. Slutsatsen av studien visar att klinikerna följer rekommendationerna övervägande bra. De flesta klinikerna värderar diabetes mellitus typ 2 patienters njurfunktion i samband med jodkontrastundersökningar.

Centrala venösa infarter används inom vården för att administrera läkemedel, ge parenteral nutrition och för blodprovstagning. Indikationer på att en patient behöver en central venös infart är att patienten behöver akut vård eller långvarig intravenös administrering av läkemedel. Många av dessa patienter behöver dessutom genomgå undersökningar via datortomografen (DT), där kontrastmedel kan krävas för att undersökningen ska kunna utföras. Syfte: Syftet med litteraturöversiktet var att sammanställa kunskap om centrala venösa infarters användbarhet vid administrering av kontrastmedel i samband med DT undersökningar. Metod: En allmän litteraturöversikt som baseras på tolv kvantitativa artiklar. Resultat: I de tolv artiklarna så uppmärksammades fyra kategorier som syftar till användbarheten: Tryck och Flödeshastigheter, Kateterspetsläge, Efterspolning och Diagnostisk bildkvalitet. Flera av studierna visade på kateterspetsförskjutning i samband med en kontrastmedelsinjektion med tryckspruta på DT. Tre av de fyra studier som kontrollerade bildkvalitet visade på bra diagnostisk bildkvalitet. Slutsats: Centrala venösa infarter är användbara vid administrering av kontrastmedel under datortomografiundersökningar under förutsättning att röntgensjuksköterskan har rätt kunskap om användandet av dem. Nationella riktlinjer behövs för att underlätta röntgensjuksköterskans arbete med dem så att hanteringen av dem utförs patientsäkert. / Central venous access is used in healthcare for drug administration, blood sampling, and providing parenteral nutrition. Indications for a patient needing a central venous access are either that a patient needs urgent care or prolonged intravenous administration of drugs. Many of these patients also need to undergo examinations via computed tomography (CT), where contrast agents may be required for the examination to be performed. Purpose: The purpose of the literature review was to compile knowledge about the usability of central venous access during the administration of contrast agents in connection with CT examinations. Method: A general literature review based on twelve quantitative articles was performed. Result: In the twelve articles, four categories were observed with the aim being usefulness: Pressure and Flow Rates, Catheter Tip position, Flushing and also Diagnostic Image Quality. Several of the studies showed catheter tip displacement being in connection with a contrast injection of a syringe during the CT examinations. Three of the four studies that controlled image quality showed good diagnostic image quality. Conclusions: Central venous access is useful in the administration of contrast agents during computed tomography examinations, provided that the radiographer has the correct knowledge of their use. National guidelines are needed to facilitate the radiographers work with them so that their usability is carried out with patient safety in mind.

Zero-dimensional graphene (carbon) quantum dots have been drawing attention in bio-related applications since their discovery, especially for their optical properties, chemical stability, and easily modifiable surface.  This thesis focuses on the green synthesis of nitrogen-doped graphene quantum dots (GQDs) for dual-mode bioimaging with X-ray fluorescence (XRF) and optical fluorescence. Both conventional and microwave- (MW-)assisted solvothermal methods were followed to investigate the precursors’ effect on the synthesized GQDs. The MW-assisted method permitted the synthesis of uniform GQDs with an excitation-independent behavior, due to highly controllable reaction conditions. It was demonstrated that the molecular structure of the precursors influenced the optical fluorescence properties of the GQDs. Thus, both blue- (BQDs) and red-emitting (RQDs) GQDs were obtained by selecting specific precursors, leading to emission maxima at 438 and 605 nm under the excitation wavelengths of 390 and 585 nm, respectively.  Amine-functionalized Rh nanoparticles (NPs) were chosen as the X-ray fluorescence (XRF) active core, synthesized via MW-assisted hydrothermal method with a custom designed sugar ligand as the reducing agent. These NPs were conjugated with BQDs using EDC-NHS treatment. The hybrid Rh-GQDs NPs exhibited green emission (520 nm) under 490 nm excitation and led to a reduced cytotoxicity with respect to bare Rh NPs, highlighting the passivation role of the GQDs via the real-time cell analysis (RTCA) assay. The hybrid complex constituted a multimodal bioimaging contrastagent, tested with confocal microscopy (in vitro) and XRF phantom experiments. / Sedan deras upptäckt har nolldimensionella kvantprickar av grafen (kol) uppmärksammats inom biorelaterade applikationer, särskilt för deras optiska egenskaper, kemiska stabilitet och enkelt modifierbara yta. Denna avhandling fokuserar på en grön syntesmetod av kvävedopade grafen-kvantprickar för bimodal bioavbildning med röntgenfluorescens och optisk fluorescens. Både konventionella och mikrovågs-assisterade solvotermiska syntesmetoder användes för att undersöka metodernas effekt på de syntetiserade kvantprickarna. Den mikrovågs-assisterade metoden möjliggjorde syntes av uniforma kvantprickar med exciteringsoberoende egenskaper på grund av mycket kontrollerbara reaktionsförhållanden. Det demonstrerades att den molekylära strukturen hos prekursorerna påverkade de optiska fluorescensegenskaperna hos grafen-kvantprickarna. Genom att välja specifika prekursorer erhölls kvantprickar som emitterar i både blått och rött ljus, motsvarande emissionsmaxima vid 438 respektive 605 nm under excitering vid 390 respektive 585 nm. Amin-funktionaliserade Rh-nanopartiklar valdes som en aktiv kärna för röntgenfluorescens, syntetiserad genom en mikrovågs-assisterad hydrotermisk metod med en specialdesignad sockerligand som reduktionsmedel. Dessa nanopartiklar konjugerades med blåemitterande kvantprickar genom EDC-NHS-behandling. De hybrida nanopartiklarna uppvisade grön emission (520 nm) under 490 nm excitation och ledde till en minskad cytotoxicitet uppmätt genom cellanalys i realtid (RTCA) jämfört med endast Rh-nanopartiklar, vilket framhävde passiveringsrollen som kvantprickarna spelar. Hybridkomplexet utgjorde ett multimodalt kontrastmedel för bioavbildning, vilket demonstrerades med konfokalmikroskopi (in vitro) och fantomexperiment med röntgenfluorescens.