Kontrollbalansräkningen är ett borgenärsskydd vars funktion är att särskilja livsdugliga företag från de som inte är det. Frågan om livsduglighet avgörs av företagets nettotillgångar. Vilka tillgångar som tas upp och hur tillgångarna värderas får därmed en avgörande betydelse för ett aktiebolags fortsätta existensen. Lagen ger ingen närmare beskrivning för hur redovisning av tillgångar ska ske, utan hänvisar till god redovisningssed. Vad som utgör god redovisningssed blir således viktigt för att avgöra nettotillgångarnas storlek och i förlängingen företags livsduglighet. Särskilda problem inom redovisningen återfinns vid värdering av immateriella tillgångar. Studiens syfte är därför att undersöka hur immateriella tillgångar kan klassificeras och värderas enligt god redovisningssed i kontrollbalansräkningar.För att besvara studiens syfte gjordes en kvalitativ innehållsanalys. Dokument som ansågs svara för god redovisningssed i form av RedR 2, K2, K3 samt rättsfall analyserades för att undersöka vad som torde vara de lege lata vid redovisning av immateriella tillgångar i kontrollbalansräkningar.Vår slutsats är att företag som i den ordinarie redovisningen tillämpar K2-regelverket i kontrollbalansräkningar har rätt att välja att redovisa immateriella tillgångar enligt K3-regelverket. Immateriella tillgångar med ett påvisbart försäljningsvärde som i den ordinarie redovisningen inte får tas upp kan redovisas i en kontrollbalansräkning. Utöver ovan slutsatser har även framförts vad som borde gälla de lege ferenda, då immateriella anläggningstillgångar i vissa fall torde kunna värderas till nyttjandevärde. / Program: Civilekonomprogrammet