Syfte och frågeställningar: Syftet med studien var att kartlägga hur fysioterapeuter i Sverige tillämpar rehabiliteringen efter en primär, främre korsbandsrekonstruktion. Vidare var syftet även att kartlägga huruvida tillämpningen av rehabiliteringen skiljer sig beroende på fysioterapeuters kliniska egenskaper.  Metod: En kvantitativ, deskriptiv tvärsnittsstudie med en kvalitativ komponent, där deltagares fritextsvar analyserades genom en kvalitativ innehållsanalys tillämpades. En enkät, framtagen tillsammans med en expertgrupp, skickades ut till fysioterapeuter med erfarenhet av korsbandsrehabilitering runt om i Sverige. För att ta reda på eventuella skillnader i tillämpningen av rehabiliteringen beroende på kliniska egenskaper hos fysioterapeuterna användes Chi2-test.  Resultat: Enkäten besvarades av 146 fysioterapeuter. Rehabiliteringen efter en främre korsbandsrekonstruktion skiljer sig främst åt när det gäller rekommendationer kring gymbaserad träning under rehabiliteringens inledande fas, samt under vilka rehabiliteringsfaser balans-, koordination- och idrottsspecifik träning bör vara prioriterade att träna. Fysioterapeuter i Sverige har även delade åsikter gällande om, eller hur, övningar i öppen kinetisk kedja för quadriceps bör praktiseras under rehabiliteringens två första faser. Fysioterapeuter som träffar ett större antal patienter som genomgått främre korsbandsrekonstruktion per år, och fysioterapeuter med specialistkompetens, förefaller träffa patienterna mer frekvent samt använda valida och reliabla styrketest i större utsträckning än vad fysioterapeuter som träffar färre patienter och fysioterapeuter som ej innehar specialistkompetens gör.  Slutsats: Resultaten visar att fysioterapeuter i stor utsträckning tillämpar främre korsbandsrehabilitering likartat. Det framkommer emellertid aspekter där tillämpningen skiljer sig åt. Resultaten antyder att rehabiliteringen efter en korsbandsrekonstruktion är komplex, och därmed skiljer sig individer emellan. / Aim: The purpose of this study was to investigate how physiotherapists in Sweden rehabilitate patients who has undergone an anterior cruciate ligament reconstruction. Further, the purpose was to investigate whether there are differences in the practical implementation of rehabilitation depending on clinical characteristics among the physiotherapists. Method: The study was a descriptive, quantitative cross-sectional study with a qualitative component, where open-response questions were analyzed by using a qualitative content analysis. A survey was developed together with an expert group and was then sent to physiotherapists in Sweden with experience of anterior cruciate ligament rehabilitation. In order to find out possible differences in the practice of the rehabilitation depending clinical characteristics among the physiotherapists, the Chi-square test was used. Results: The survey was answered by 146 physiotherapists. The practice mainly differs in terms of recommendations regarding gym-based training during the initial phase of rehabilitation, and regarding when balance-, coordination- and sport-specific training should be implemented. There are also different opinions concerning how, and when, exercises in open kinetic chain should be initiated. Physiotherapists treating higher volumes of anterior cruciate ligament reconstructions per year, and physiotherapists with specialist certification, appears to have more frequent visits from patients and use reliable and valid objective strength measures in a greater extent compared to physiotherapists treating lower volumes of patients and physiotherapists without specialist certification.  Conclusion: The results of the present study show that physiotherapists in Sweden to a great extent practice rehabilitation after an anterior cruciate ligament reconstruction in a similar way. Although certain parts of the practical implementation differ among physiotherapists. These results indicate that the rehabilitation after an anterior cruciate ligament reconstruction is complex, and therefore varies among individuals.

Bakgrund: Främre korsbandsskada är en av de vanligaste skadorna i Sverige med 6000 skador årligen där majoriteten är idrottare. Kvinnliga atleter drabbas i högre grad jämfört med sina manliga motparter. Behandlingen är enbart konservativ eller rekonstruktion samt konservativ behandling. Trots rehabilitering är det många som inte återgår till tidigare aktivitetsnivå. Syfte: Syftet var att jämföra återgång till aktivitet mellan konservativbehandling och rekonstruktion av främre korsbandet samt undersöka skillnaden mellan män respektive kvinnor. Metod: En litteratursökning gjordes i databaserna Web of Science, SportDiscus & CINAHL t.o.m. 07 november 2021. Resultat: Sexton artiklar med totalt 3805 patienter ingick i analysen. Fyra studier var RCT, 7 prospektiva kohorter, 3 retrospektiva kohortstudier, 1 tvärsnittsstudie samt 1 fallkontrollstudie. Tio av femton (66%) studier såg ingen signifikant skillnad mellan utfallsmåtten. Fem studier såg signifikant bättre resultat i rekonstruktionsgruppen gällande återgång till aktivitet. Uppföljning upp till två år visade bättre återgång till aktivitet i rekonstruktionsgruppen i 2 av 4 studier. Uppföljning mellan 2-9 år visade bättre återgång till aktivitet i rekonstruktionsgruppen i 2 av 6 studier. Uppföljning 10 år och uppåt visade bättre återgång till aktivitet i rekonstruktionsgruppen i 3 av 7 studier. Resultatet bedömdes som motstridiga. Inga studier framkom som undersökte skillnad I återgång i aktivitet mellan män och kvinnor. Konklusion: Resultaten gällande återgång till aktivitet är motstridiga. Fler högkvalitativa RCT-studier på ämnet krävs för att dra en slutsats. Dessutom finns en kunskapslucka kring skillnader mellan kvinnor och män vad gäller återgång till aktivitet beroende på interventionsmetod.

Sammanfattning Bakgrund: En skada på det främre korsbandet (ACL) är relativt vanligt och kan ha betydande fysiska och känslomässiga effekter på patienter. Ungefär hälften av patienter med en ACL-skada genomgår en rekonstruktion (ACLR). Att förstå patienternas perspektiv på vårdprocessen är avgörande för att förbättra vårdens kvalitet. Syfte: Att utforska samt beskriva upplevelser och erfarenheter av mottagande och bedömning, mellan skadetillfälle och operationstillfälle, med fokus på en säker och patientfokuserad hälso- och sjukvård, för patienter som genomgått ACLR maximalt ett år innan intervjutillfället, utan att ha fått en diagnos "främre korsbandsskada" vid första vårdbesöket. Metod: En kvalitativ ansats användes och data samlades in genom individuella intervjuer med patienter som genomgått ACLR senast ett år före intervjun. Intervjuerna transkriberades och analyserades tematiskt med en manifest innehållsanalys. Resultat: Patienterna uppskattade att bli hörda, känna sig respekterade och vara delaktiga i sina egna vårdprocesser. Tydlig och heltäckande kommunikation var viktig för att underlätta för patienten att förstå sin skada och behandlingsalternativ. Patienterna hade ofta höga förväntningar på sin återhämtning, vilket kunde leda till frustration och besvikelse när framstegen gick långsamt. Patienterna blev ofta förbisedda, vilket ledde till förvärrade skador, sena diagnoser och längre tid till korrekt hjälp. Konsekvenserna av den utdragna processen inkluderade förlust av arbete, ekonomiska påfrestningar och social isolering, vilket skulle kunna påverka self-efficacy negativt. Patienterna önskade även att vårdgivare inte bara skulle fokusera på fysisk rehabilitering utan också ta itu med de psykologiska och känslomässiga utmaningar som följer med en långvarig återhämtningsprocess. Slutsats: Studien belyser vikten av patientfokuserad vård, tydlig kommunikation och att ta itu med de multidimensionella behoven hos patienter med knäskador, som sedan genomgår ACLR. Fynden belyser vikten av utvecklingen av insatser som syftar till att förbättra patientupplevelsen under bedömningsprocessen för knäskador. Nyckelord: Främre korsbandsskada, främre korsbandsrekonstruktion, patientfokuserad vård, kommunikation, copingstrategier.

Background: Attention focus on either one's own body movements (internal focus) or the effect of one's movements (external focus) has been shown to play a significant role in motor control. Particularly, an external focus has emerged as the most beneficial in terms of both performance and rehabilitation. However, there remains uncertainty about whether an external focus is preferable in all contexts. Aim: The aim of this study was to investigate whether internal and external attention focus affect motor control of the lower extremity during a bilateral leg extension and flexion task among uninjured individuals and individuals with anterior cruciate ligament reconstruction. Method: The participants consisted of 12 uninjured individuals and five individuals with anterior cruciate ligament reconstruction (ACLR) aged between 21 and 38 years. All participants performed a supine leg press movement on a sliding board with different focus instructions that were either neutral, externally on separate bars under each foot, internally on the feet, or internally on the knees. The movements were captured by a 3D camera system. The outcome variables were the difference in the position of the bars in the sagittal plane and the smoothness of the movement. The outcome variables were statistically compared between focus instructions for the control group and between the control group and the ACLR group for each focus. Results: In the analysis for the control group, some significant differences between different focuses were found, where internal distal focus on the feet yielded the best results. The results did not show any significant differences between the control and ACLR groups in any of the chosen variables. Conclusion: In the control group only, a few significant differences were observed when comparing the focuses against each other. The study's results indicate that the different attention focuses implemented did not have a significant difference in performance between the groups. This may suggest that a larger sample size or more studies are needed to confidently determine which focus is advantageous for improved smoothness and symmetry in a similar test.

Introduktion: Främre korsbandsskador är väldigt vanligt, cirka 8000/år i Sverige och förekommer främst inom idrott. Ungefär 50% av de som får en skada på sitt främre korsband väljer att operera, det kallas för främre korsbandsrekonstruktion. Rehabiliteringen är väldigt lång och rekommendationen är att inte återgå till sin sport förrän efter 9 månader efter operationen. Den nuvarande rehabiliteringsformen inkluderar högintensiv styrketräning på 70% av repetition max vilket lägger hög belastning på knäleden. Ny forskning visar goda resultat för ocklusionsträning där belastningen ligger på 30% av repetition max med användning av blodtrycksmanschetter. Syfte: Att genom en systematisk litteraturöversikt jämföra effekten av ocklusionsbaserad rehabilitering jämfört sedvanlig rehabilitering efter en främre korsbandsrekonstruktion. Metod: Artikelsökningar gjordes på databaserna Pubmed, Web of Science och Cinahl. Inklusionskriterierna utformades med PICOS-modellen. Samtliga studier var randomiserade kontrollerade studier från 2010-2023. Urvalsprocessen gjordes med hjälp av PRISMA’s flödesdiagram och kvalitetsgranskningen genom SBUs granskningsmall för “Bedömning av randomiserade studier”. Resultat: Totalt nio studier inkluderades efter litteratursökning och relevansbedömning. Studierna hade låg-hög kvalitet. De utfallsmått som bedömdes i studierna var: muskelstyrka, muskelvolym/tvärsnittsarea (Cross Sectional Area), smärta, patientrapporterade utfallsmått. Sammanställningen visade att ocklusionsbaserad rehabilitering hade bättre resultat på samtliga utfallsmått jämfört med sedvanlig rehabilitering. Konklusion: Resultaten antyder att ocklusionsbaserad rehabilitering är en effektiv rehabiliteringsmetod. Ocklusionsbaserad rehabilitering kan därför vara ett alternativ att använda som komplement till sedvanlig rehabilitering av vårdgivare för patienter som genomgått rekonstruktion av främre korsband.