Aim The specific questions in the theoretic part were: What is contained in the terms "balance and balance skill" and how can this skill be measured? The specific questions in the empirical part were: How does balance skill in different age categories of children correlate with biological and physiological parameters such as age, gender, body height, weight and level of physical activity? Methods Literature search based on books and scientific papers related to the questions posed above. Selection was made at libraries and on–line through "Pubmed". Specific search words were used. Data collected during the SIH-project, including balance tests of approximately 1700 children 10-, 13- and 16 years old, were used for the empirical part of the project. Results The literature search concluded that there is little consensus about terms such as "balance" and "balance skill". Several scientific disciplines have "their own" definition of these terms depending on whether the interpretation is purely mechanical/biomechanical, neurophysiological or from a more behaviouristic point of view. There are a number of clinical/functional as well as more "lab based" test procedures of balance function that are considered to be reliable. The empirical study showed that balance skill varies in school children 10-, 13- and 16 years of age such that the older children display better balance skills that the younger ones. There was no effect of gender on balance skill. Overweight and obese children display lower balance skill than those of normal body weight. Body height appears to have little influence on balance skill. Children with high level of physical activity seem to display better balance skills than more inactive ones. Conclusion Definitions of terms used in balance related research have not been standardized and are therefore both difficult to interpret and to implement. Balance skill in children correlates with age, body weight and level of physical activity. / Syfte och frågeställningar De specifika frågeställningarna i den teoretiska delen löd: Vad innefattas i begreppen balans och balansförmåga och hur kan dessa förmågor mätas? De specifika frågeställningarna i den empiriska delen löd: Hur är balansförmågan hos barn relaterad till ålder och kön, längd och kroppsvikt samt till graden av fysisk aktivitet? Metod Inledningsvis genomfördes en systematisk litteraturgenomgång av böcker och vetenskapliga artiklar med anknytningar till frågeställningarna. Urval av litteratur gjordes på bibliotek och via "Pubmed" där vissa specifika sökord användes. Till den empiriska delen användes data insamlade under SIH-projektet, där bland annat balanstester genomfördes på ca 1700 barn i åldrarna 10-, 13- och 16 år. Data analyserades i SPSS 11.0. Skillnader i balansförmåga mellan kön, ålderskategorier och andra relevanta variabler beräknades med chi2-test, där signifikansnivån sattes till p<0,05. Resultat Litteraturgenomgången visade att det inte råder någon egentlig konsensus kring begrepp som "balans" och "balansförmåga". Olika vetenskapliga discipliner har "sin egen" definition beroende på om begreppen skall tolkas som rent mekaniska/biomekaniska, neurofysiologiska eller mera beteendevetenskapliga. Det finns ett flertal både kliniska/funktionella och mera laboratorieanpassade mätmetoder som anses vara reliabla. Den empiriska studien visade att balansförmågan varierade hos skolbarn 10-, 13- och 16 år gamla, så att de äldre balanserade bättre än de yngre. Ingen könsskillnad i balansförmåga erhölls. Överviktiga och feta barn balanserade sämre än normalviktiga. Kroppslängd hade mindre inverkan på balansförmågan. Mycket fysiskt aktiva barn tycks ha bättre balansförmåga än mindre aktiva. Slutsats Det är svårt att finna enhetliga definitioner på flera inom balansforskningen förekommande termer och uttryck. Barns balansförmåga var relaterad till ålder, kroppsvikt och grad av fysisk aktivitet.

Introduktion: Motorisk kontrollträning bygger på motorisk inlärningsteori och används för att korrigera rörelsemönster. Metoden har utvärderats för nack- och ländryggbesvär men ingen sammanställning har gjorts för skuldran. Syfte: Syftet med denna litteraturstudien var att undersöka vilket vetenskapligt stöd som motorisk kontrollträning har för skuldran och dess påverkan  på funktion, smärta och dyskinesi. Metod: Litteratursökningen gjordes i PubMed, Science Direct, Scopus, PEDro, SPORTDiscus och CINAHL. Sammanställning gjordes efter smärta, funktion och dyskinesi. Resultat: 13 studier inkluderades i denna sammanställning. Fem studier med RCT-design, tre tvärsnittsstudier och två case-studier, en A-B-A-design, en prospektiv single group pre-post design, en single-blind randomized controlled laboratory. Fyra studier hade ett interventionstillfälle och varade upp till en vecka. De övriga nio studierna varade 4-10 veckor. Nio studier identifierades för vardera utfallsmått. Smärta och funktion förbättrades i samtliga studier som undersökte de måtten efter intervention jämfört med baseline. Dyskinesi förbättrades i tre studier, en studie förblev oförändrad medan fem studier visade på blandade resultat för sina utfallsmått. Konklusion: Resultatet av denna litteraturstudie indikerar att motorisk kontrollträning har positiv påverkan på utfallsmåtten smärta och funktion. Gällande dyskinesi sågs positiva tendenser men ingen slutsats kan dras då det är en stor spridning gällande utfallsmått och resultat. Resultatet kan dock inte enbart tillskrivas motorisk kontrollträning. Standardiserade tester och utvärderingsinstrument för dyskinesi efterfrågas samt fler studier som undersöker utfallsmåtten smärta, funktion och dyskinesi tillsammans.

Bakgrund: Styrkelyftare utsätter kroppen för stora belastningar. 70 % av utövarna har skador som hämmar vid träning. Rörelsekontrollen kan påverkas vid muskuloskeletala besvär, varför denna studie undersöker eventuell relation mellan rörelsekontroll och skada hos styrkelyftare. Syfte: Undersöka relationen mellan rörelsekontroll och skador hos styrkelyftare. Metod: 22 styrkelyftare utförde sex rörelsekontrolltester enligt JEMS samt deltog i en enkät gällande skador. Poängen på testerna dikotomiserades och beräknades i ett chi-tvåtest för att undersöka samband mellan testresultaten och skadorna. Ett Mann whitney-U test användes för att undersöka eventuella skillnader mellan skadade och icke skadade. Resultat: Signifikanta resultat kunde ses där styrkelyftare med skada i underkroppen uppvisade ett försämrat resultat i ”Sittande knälyft höger” (p=0,03) och ”Sittande knälyft vänster” (p=0,04). Det fanns även en signifikant skillnad mellan skadade och icke skadade på testet ”Sittande knälyft vänster” (p=0,034). Inga signifikanta resultat kunde ses i övriga tester. Konklusion: Trots signifikanta resultat går inte att dra några konkreta slutsatser gällande relationen mellan rörelsekontroll och skador hos styrkelyftare. Det behövs vidare studier som undersöker liknande rörelsekontrolltester men med ett betyande deltagarantal för att få en bättre power och för att kunna se några signifikanta resultat. <img src="file:///page3image24712" /> / Background: Powerlifters are exposed for heavy loads. 70 % of the lifters have injuries that limit during training. The movement control could be affected by musculoskeletal disorders, therefore this study examines the relationship between movement control and injuries. Purpose: Investigate the relationship between movement control and injuries among powerlifters. Method: 22 powerlifters performed six movement control tests according to JEMS and answered a questionnaire regarding injuries. The test score was dichotomized and analysed in a chi square test to investigate the relationship between movement control and injuries. A Mann Whitney U-test identified the differences between injuried and non-injuried powerlifters. Results: Significant results was seen in powerlifters with injury in the lower body, they showed an impaired result in ”Seated knee lift right” (p=0,03) and ”Seated knee lift left” (p=0,04). A significant differences was showed between the injuried and non-injuried in the test ”Seated knee lift left” (p=0,034). No significant results were seen in the other tests. Conclusion: Despite significant results it is not possible to conclude the relationship between movement control and injuries of powerlifters. Further studies are needed to investigate movement control tests, but with a higher amount of participants to see significant results.

Syfte och frågeställningar Syftet med studien är att undersöka statisk och dynamisk balansförmåga för individer med varierad grad av funktionsnedsättning genom uppmätt balansförmåga, upplevd balansförmåga samt eventuella korrelationer mellan balansförmåga och upplevd balansförmåga. Frågeställningar som studien avser att besvara: • Vilket värde får deltagarnas statiska och dynamiska balansförmåga utifrån två av testen i Movement ABC? •Hur skattar deltagarna sin individuella upplevda statiska och dynamiska balansförmåga? • Hur förhåller sig eventuella korrelationer mellan deltagarnas utförda förmåga och skattningen av utförandet? Metod Metoden baseras på två balanstester från testbatteriet Movement ABC. De två balanstesterna, både statiskt och dynamiskt, kompletterades med ett individuellt subjektivt skattningsformulär angående upplevd balansförmåga. Resultaten analyserades med Spearman´s korrelationsanalys. Resultat De beskrivande resultaten angående statisk balans uppmätte 5/8 deltagare som Mycket bra/OK respektive dynamisk balans uppmätte 3/8 deltagare som Mycket bra/OK. Resultaten från det individuella självskattningsformuläret skattade 7/8 deltagare Mycket bra/OK. Inga signifikanta resultat framkom i korrelationsanalysen efter att empirin analyserats, då urvalsgruppen inte var tillräckligt i antal för att fastställa någon statistisk skillnad. Slutsats Deltagarna i studien uppvisade en högre prestation i det statiska kontra det dynamiska testet. Majoriteten av deltagarna skattade sin balansförmåga som Mycket bra och OK oavsett resultat på utförd balanstest. Då studien bestod av en liten urvalsgrupp visade analysen inte på några signifikanta resultat dras inga större slutsatser. / Aim The purpose of this study is to examine the static and dynamic balance ability of individuals with various kinds of impairments by looking into their state of balance, their experienced state of balance, and determine potential correlations between their state of balance and experienced state of balance. This study aims to answer the following questions: • Based on the two tests of the Movement ABC, what will the participants’ static and dynamic balance ability scores be? • How will the participants estimate their experienced static and dynamic state of balance? • Is there a potential correlation between the participants’ test scores and their estimations? Method The method is based on the two balance tests from the Movement Assessments Battery for Children. These two tests, both static and dynamic, are complemented with an individual subjective estimation form regarding experienced state of balance. The results are analyzed through Spearman’s correlation analysis. Results The descriptive results regarding static balance measured 5/8 participants as Very good / OK and dynamic balance measured 3/8 participants as Very good / OK. Results from the individual self-assessment form estimated 7/8 participants Very good / OK. No significant results were found in the correlation analysis after the empirical analysis, since the selection group was not sufficient in number to determine any statistical difference. Conclusion The participants showed a higher performance in the static versus dynamic test. The majority of participants estimated their balance ability as Very good and OK regardless of the results on the performed balance test. Since the study consisted of a minor selection group, the analysis did not show any significant results, no major conclusions were drawn.

Background: Attention focus on either one's own body movements (internal focus) or the effect of one's movements (external focus) has been shown to play a significant role in motor control. Particularly, an external focus has emerged as the most beneficial in terms of both performance and rehabilitation. However, there remains uncertainty about whether an external focus is preferable in all contexts. Aim: The aim of this study was to investigate whether internal and external attention focus affect motor control of the lower extremity during a bilateral leg extension and flexion task among uninjured individuals and individuals with anterior cruciate ligament reconstruction. Method: The participants consisted of 12 uninjured individuals and five individuals with anterior cruciate ligament reconstruction (ACLR) aged between 21 and 38 years. All participants performed a supine leg press movement on a sliding board with different focus instructions that were either neutral, externally on separate bars under each foot, internally on the feet, or internally on the knees. The movements were captured by a 3D camera system. The outcome variables were the difference in the position of the bars in the sagittal plane and the smoothness of the movement. The outcome variables were statistically compared between focus instructions for the control group and between the control group and the ACLR group for each focus. Results: In the analysis for the control group, some significant differences between different focuses were found, where internal distal focus on the feet yielded the best results. The results did not show any significant differences between the control and ACLR groups in any of the chosen variables. Conclusion: In the control group only, a few significant differences were observed when comparing the focuses against each other. The study's results indicate that the different attention focuses implemented did not have a significant difference in performance between the groups. This may suggest that a larger sample size or more studies are needed to confidently determine which focus is advantageous for improved smoothness and symmetry in a similar test.

Bakgrund  Bedömning av skaderisk bland lagidrottare görs ofta med analys av nedre extremiteternas mekanik under hopptester. Dessa hopptester saknar dock oftast samtidiga kognitiva krav och speglar inte den kaotiska idrottsmiljön. För att öka den validiteten av hopptesterna har ett antal studier de senaste åren undersökt inverkan av sekundära kognitiva uppgifter på prestation och rörelsemönster.  Syfte  Syftet var att sammanställa och utvärdera evidensen för inverkan av sekundära kognitiva uppgifter för prestation och nedre extremiteternas mekanik vid hopptester bland atleter.  Metod  En systematisk litteraturöversikt utfördes enligt PRISMA:s riktlinjer. Tre databaser (PubMed, Cinahl och SportDiscus) söktes för studier som jämförde prestation och/eller nedre extremiteternas mekanik mellan ett hopptest med och utan en kognitiv uppgift bland idrottsaktiva personer mellan 15 – 40 år. Studierna granskades för Risk of Bias med en modifierad version av Downs and Black checklista och för kvalitén av evidensen med GRADE.   Resultat  Av 241 hittade artiklar ansågs 10 uppfylla kriterierna för översikten. De hopptest som analyserats var till exempel drop vertical jump, enbenslandningar och riktningsförändringar. Kognitiva uppgifterna bestod bland annat av räkningsuppgifter, beslutsfattande och arbetsminne. Baserat på väldigt låg till moderat evidens, tyder resultaten på att en sekundär kognitiv uppgift vid hopptester leder till signifikant mindre knäflexion, större knäabduktion, samt större inåtrotation i knä och anklar bland idrottare. Baserade på samma evidensnivå visade resultaten på längre markkontakttid samt lägre reaktiv styrka och lägre hopphöjd.  Slutsats  Sekundär kognitiva uppgifter påverkar prestation och mekaniken i nedre extremitet under ett hopp. Resultaten tyder på att bedömning av skaderisk vid hopptester bör ske med en sekundär kognitiv uppgift för ökad känslighet.

Introduktion: Efter en främre korsbandsskada och korsbandsrekonstruktion (ACLR) drabbas många av en upprepad skada. En anledning kan vara att en ACL-skada medför neuroplastiska förändringar som kan ge ett ökat neurokognitivt beroende. Det här kan i sin tur innebära en nedsatt kapacitet att utföra motoriska uppgifter med samtidiga sekundära uppgifter – även kallat dual task-förmåga. Graden av neurokognitivt beroende mäts ofta genom dual task-tester (DT-tester) där den s.k. DT-kostnaden då kan komma att avslöjas. Syfte: Att undersöka om individer med ACLR visar större DT-kostnad än oskadade individer under hopptest med sekundära kognitiva uppgifter. Därtill att undersöka om självskattad psykologisk beredskap har ett samband med dual task-kostnaden hos individer med ACLR. Metod: 20 personer med ACLR och 20 personer utan knäbesvär utförde drop jump-test med sekundära kognitiva uppgifter (DT-testet). Både motoriska och kognitiva prestationer utvärderades. Gruppernas prestationer jämfördes mellan varandra med oberoende T-test. För kartläggning av psykologisk beredskap, omfattande känslor, självförtroende och riskbedömning användes enkäten Anterior Cruciate Ligament Return to Sport after Injury (ACL-RSI). För att bedöma sambandet mellan ACL-gruppens prestationer på DT-testet och totalpoängen på ACL-RSI användes Pearson’s korrelationskoefficient. Resultat: De oberoende t-testen bekräftade att ACL-gruppen presterade sämre än kontrollgruppen på DT-testet. I den motoriska uppgiften hade ACL-gruppen medelvärdet 85 % och kontrollgruppen 94,6 %. I den kognitiva uppgiften hade ACL-gruppen medelvärdet 66.7 % och kontrollgruppen 82,9%. Det uppvisades ett svagt positivt men ej signifikant samband mellan ACL-gruppens prestationer på DT-testet och ACL-RSIs totalpoäng. Konklusion: ACL-gruppen presterade sämre än kontrollgruppen på DT-test med sekundär kognitiv utmaning. Däremot visade sig psykologisk beredskap inte influera ACL-gruppens prestation på DT-testet. Resultaten styrker hypotesen att individer med ACLR har svårare att utföra DT-test med sekundära kognitiva utmaningar, men inte hypotesen att lägre psykologisk beredskap negativt påverkar deras prestationer.