Bakgrund: Främre korsbandsskada är en av de vanligaste skadorna i Sverige med 6000 skador årligen där majoriteten är idrottare. Kvinnliga atleter drabbas i högre grad jämfört med sina manliga motparter. Behandlingen är enbart konservativ eller rekonstruktion samt konservativ behandling. Trots rehabilitering är det många som inte återgår till tidigare aktivitetsnivå. Syfte: Syftet var att jämföra återgång till aktivitet mellan konservativbehandling och rekonstruktion av främre korsbandet samt undersöka skillnaden mellan män respektive kvinnor. Metod: En litteratursökning gjordes i databaserna Web of Science, SportDiscus & CINAHL t.o.m. 07 november 2021. Resultat: Sexton artiklar med totalt 3805 patienter ingick i analysen. Fyra studier var RCT, 7 prospektiva kohorter, 3 retrospektiva kohortstudier, 1 tvärsnittsstudie samt 1 fallkontrollstudie. Tio av femton (66%) studier såg ingen signifikant skillnad mellan utfallsmåtten. Fem studier såg signifikant bättre resultat i rekonstruktionsgruppen gällande återgång till aktivitet. Uppföljning upp till två år visade bättre återgång till aktivitet i rekonstruktionsgruppen i 2 av 4 studier. Uppföljning mellan 2-9 år visade bättre återgång till aktivitet i rekonstruktionsgruppen i 2 av 6 studier. Uppföljning 10 år och uppåt visade bättre återgång till aktivitet i rekonstruktionsgruppen i 3 av 7 studier. Resultatet bedömdes som motstridiga. Inga studier framkom som undersökte skillnad I återgång i aktivitet mellan män och kvinnor. Konklusion: Resultaten gällande återgång till aktivitet är motstridiga. Fler högkvalitativa RCT-studier på ämnet krävs för att dra en slutsats. Dessutom finns en kunskapslucka kring skillnader mellan kvinnor och män vad gäller återgång till aktivitet beroende på interventionsmetod.

Background: Neck pain is a major public health with great effects on both the individual and society. Cervical radiculopathy is a relatively common form of neck pain with neurological symptoms. Physical therapy is often the first treatment but there is paucity in literature reviews investigating the effects of physical therapy. Objective: To assess the effects of physical therapy for cervical radiculopathy. Methods: A literature search was conducted in PubMed, CINAHL, PEDro and Web of Science. A total of 12 RCT articles were included in the study. The articles were reviewed based on the aims of the study and the PEDro scale. Results: Eight studies of moderate quality and four high quality. Most studies used the same outcome measures. Most common interventions were traction and manual therapy. Outcomes were varied with some reporting positive effects and others no change. Treatment periods, number of sessions and follow-up varied. In most cases, the positive results wore off at follow-up and differences between groups less pronounced. Conclusions: The quality of RCTs investigating cervical radiculopathy is variable. There is limited evidence suggesting that physical therapy treatment can have a measurable and significant long-term effect on cervical radiculopathy. / Bakgrund: Nacksmärta är ett allvarligt folkhälsoproblem med stor effekt på både den enskilde och samhället. Cervikal radikulopati är en relativt vanlig form av nacksmärta med neurologiska symtom. Fysioterapi är ofta den första behandlingen för detta tillstånd men det är brist på litteraturstudier som undersöker fysioterapins effekter. Syfte: Att undersöka effekterna av fysioterapi för cervikal radikulopati. Metod: Litteratursökningar gjordes i PubMed, CINAHL, PEDro och Web of Science. Totalt inkluderades 12 RCT artiklar i studien. Artiklarna granskades utifrån studiens frågeställningar samt PEDro kvalitetsgranskningsmall. Resultat: Åtta studier var av måttlig kvalitet och fyra hög kvalitet. De flesta studier använde samma utfallsmått och alla uppmätte smärta, funktionshinder och funktion. De två vanligaste behandlingarna var traktion och manuell terapi. Resultaten av insatserna varierade då vissa rapporterade positiva effekter och andra ingen förändring. Behandlingsperioder, antal sessioner samt uppföljning varierade. I de flesta fall, så avtog de positiva resultaten vid uppföljning och skillnaden mellan grupperna blev mindre uppenbara. Konklusion: Denna litteraturöversikt påvisade att kvaliteten på de RCT studier som undersöker cervikal radikulopati varierar. Resultaten visar att det finns begränsad evidens som tyder på att fysioterapi kan ha en mätbar och betydande inverkan på cervikal radikulopati i längden.

Bakgrund: Löpning är en populär motionsform runt om i världen. Iliotibialbandssyndrom (ITBS) är en av de vanligaste överbelastningsskadorna hos löpare. Flera olika konservativa behandlingsmetoder har studerats, men evidensen för dessa är begränsad och otillräcklig för att stödja en specifik behandlingsmetod. Syfte: Att genom en strukturerad litteraturstudie beskriva vilka konservativa behandlingsmetoder som studerats för löpare med ITBS samt vilken effekt dessa behandlingsmetoder rapporterats ha på smärta. Metod: En sökning för att identifiera relevanta artiklar genomfördes i databaserna PubMed, Cinahl, Scoupus och Web of Science. De söktermer som användes var iliotibial band syndrome, iliotibial band friction syndrome och iliotibial band strain. En grovsållning av titlar och abstrakt utfördes. Potentiellt relevanta artiklar hämtades i fulltext, och därefter utfördes en relevansbedömning. Inkluderade artiklars metodologiska kvalité granskades. En etisk granskning utfördes av samtliga inkluderade artiklar. Resultat: Fyra randomiserade kontrollerade studier och två kohortstudier inkluderades. De interventioner som studerades i artiklarna var korrektion av tänkta etiologier till löprelaterade skador, anti-inflammatoriskt / smärtstillande läkemedel, djup tvärfriktionsmassage, höftstärkande rehabiliteringsprogram, kortikosteroid injektion samt stötvågsbehandling jämfört med manuell terapi. Många av interventionerna reducerade smärta, dock i varierande grad. I två av studierna var det ingen signifikant skillnad i reducering av smärta mellan interventions- och kontrollgrupp. Artiklarna hade varierande metodologisk kvalité. Slutsats: Trots att ITBS är vanligt förekommande hos löpare har relativt få studier undersökt dess konservativa behandlingsmetoder. Flera av studierna indikerade positiva resultat i form av smärtreduktion men det föreligger svårigheter i att dra slutsatser om effekt från behandlingsmetoderna på grund av metodologiska svagheter. / Background: Running is a popular form of exercise around the world. Iliotibial band syndrome (ITBS) is one of the most common overuse injuries in runners. Several different conservative treatment methods have been studied, but evidence is limited and not sufficient enough to support a specific treatment method. Objective: To describe through a structured literature review the conservative treatment methods studied on runners with ITBS and the effect these treatment methods have on pain. Method: A search to identify relevant articles was carried out in the PubMed, Cinahl, Scoupus and Web of Science databases. The search terms used were iliotibial band syndrome, iliotibial band friction syndrome and iliotibial band strain. A screening of titles and abstracts was made. Potentially relevant articles were obtained in full text, and then a relevance assessment was performed. The methodological quality of the included articles was examined. An ethical review was conducted on all included articles. Results: Four randomized controlled trials and two cohort studies were included. The interventions studied in the articles were correction of the supposed aetiological factors for running related injuries, anti-inflammatory / analgesic drugs, deep transverse friction massage, hip strengthening rehabilitation program, corticosteroid injection and shockwave treatment compared to manual therapy. Many of the interventions reduced pain, however, to varying degrees. In two of the studies there was no significant difference in decrease of pain between intervention and control group. The articles had varied methodological quality. Conclusion: Although ITBS is common in runners, relatively few studies have investigated it’s conservative treatment methods. Several of the studies indicated positive results in the form of pain reduction but there are difficulties in drawing conclusions about effect from the treatment methods due to methodological weaknesses.

Bakgrund: I dagsläget finns det brist på studier som innefattar hur vårdnadshavare upplever barnens korsettbehandling. Behandlingen är effektiv men barnens psykiska- och fysiska hälsa påverkas negativt. Vårdnadshavare har en essentiell roll i korsettbehandlingen, därför är det betydelsefullt att identifiera de problem som upplevs av dem.   Syfte och frågeställningar: Syftet med studien är att redogöra för barnens upplevelse av korsettbehandlingen, ur vårdnadshavarnas perspektiv. Genom att identifiera det som anses vara mest problematiskt och vilka aspekter som kan åtgärdas kan upplevelsen av korsettbehandlingen förbättras.   Metod: En kvalitativ innehållsanalys i form av semistrukturerade intervjuer utgjorde studien. Fem vårdnadshavare intervjuades i Jönköping. Inklusionskriterierna innefattade vårdnadshavare till barn som behandlats med korsett samt som inte har några funktions- eller kognitiva nedsättningar.   Resultat: Ur analysen identifierades fyra olika huvudteman: destruktiva faktorer, konstruktiva faktorer samt information och tillgänglighet. Vårdnadshavarna uttryckte att korsettens design var den mest problematiska faktorn som påverkade barnets upplevelse av behandlingen.               Slutsats: Samtliga vårdnadshavare upplevde korsettbehandlingen olika. Det genomgående temat för samtliga var destruktiva faktorer som påverkat upplevelsen. Identifiering av problematiken kan förbättra upplevelsen av korsettbehandlingen. / Background: There is a lack of studies that include how parents experience their children's brace treatment. The treatment is effective but contributes to negative impact on children's mental and physical health. Parents have an essential role in the brace treatment, therefore it is important to explore their experience.  Purpose: The purpose of the study is to evaluate the children's experience of the brace treatment, from the parent’s perspective. By addressing what is considered most problematic and what aspects that can be changed, it may improve the experience of the brace treatment.    Method: A qualitative analysis based on semi-structured interviews composed the study. Five parents were interviewed in Jönköping. The inclusion criteria included parents of children treated with brace who had no functional or cognitive impairments.   Results: Four main themes appeared from the analysis: destructive factors, constructive factors, information and accessibility. The design of the brace was expressed as the most problematic factor that affected children's experience of the treatment according to the parents.   Conclusion: All parents experienced the brace treatment differently. The main topic was destructive factors that affected their experience. Future studies should identify problems associated with the treatment so the experience can be improved.

Background: Previously research shows that people treated conservatively can have reduced foot function after Achilles tendon rupture. However, there are few qualitative studies in the subject, so this essay is written to provide a deeper understanding of how these people feel about their foot function one to two years after the injury. Purpose: Investigate how people perceive their foot function after conservative treatment one to two year after Achilles tendon rupture and if they have an avoidance behavior in their everyday lives. Method: Four people who suffered from Achilles tendon rupture participated in this qualitative study. The study was conducted with semi-structured interviews, which in turn were processed using qualitative content analysis. Results: The perceived foot function is today varied in terms of mobility, strength and pain according to the participants. They feel difference in their everyday life in comparison with before the injury. It appears that participants have avoidance behavior when it comes to the situation of injury. They expressed that the time course of development of foot function from the time of injury until today has been long-lasting but most of the participants mentions that there is still development of the foot function. Conclusion: The participants experience reduced foot function in varying degrees, who affect them in their everyday life, in situations including walking and staircase- walking. For this reason is it difficult to draw a collective conclusion of the participants experienced foot function. However, the situations where the injury occurred are avoided by the participants because of fear of getting a new rupture. Development of foot function is continuing, but is perceived as slow by many participants and they are not satisfied with this. / Bakgrund: Forskning visar att konservativ behandling kan ge nedsatt fotfunktion efter hälseneruptur. Få kvalitativa studier finns inom ämnet, därmed bör denna studie skrivas för att ge djupare förståelse för hur dessa personer upplever sin fotfunktion. Syfte: Undersöka hur personer som behandlats konservativt upplever sin fotfunktion ett till två år efter en hälseneruptur samt om de upplever sig ha ett undvikande beteende i vardagen.   Metod: Fyra personer som ådragit sig hälseneruptur medverkade i denna kvalitativa studie. Semistrukturerade intervjuer genomfördes och bearbetades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Upplevd fotfunktion är varierande gällande rörlighet, styrka och smärta. Deltagarna upplever skillnad i vardagen jämfört med innan skadan. Deltagarna har undvikande beteende gällande skadesituationen. Tidsförloppet gällande förändringen av fotfunktion från skadetillfället tills i dag har varit långdraget men de flesta upplever att utveckling fortfarande sker. Slutsats: Nedsatt fotfunktion upplevs i varierande grad, vilket påverkar i vardagen vid exempelvis gång och trappgång. Detta gör det svårt att dra någon gemensam slutsats gällande deltagarnas fotfunktion. Samtliga har dock någon form av undvikande beteende gällande aktiviteten som utfördes vid skadetillfället, på grund av oro och rädsla för ny skada. Fotfunktionens förändring upplevs som långsam vilket gör flera deltagare missnöjda.

Syftet med denna systematiska litteraturöversikt var att jämföra radiell mot fokuserad stötvågsbehandling samt att undersöka effekten utav stötvågsbehandling för att reducera smärta och återfå fysisk funktion vid Akillestendinopati. Litteraturöversikten har följt checklistan PRISMA (Preferred Reporting Items for Systematic Review and Meta-Analysis). Inklusionskriterier till litteraturöversikten är utformade efter PICO (population, intervention, control, outcome) och databaser som använts är PubMed, SPORTDiscus, CINAHL, Scopus och Web of Science. Data har analyserats narrativt och tillförlitligheten hos utfallen har bedömts med GRADE.Sju studier inkluderades till litteraturöversikten varav fyra studier som utfört radiell och tre studier som utfört fokuserad stötvågsbehandling som intervention. En signifikant skillnad för smärtreduktion sågs i två av studierna för båda behandlingarna. När radiell stötvågsbehandling användes hade interventionsgrupperna en högre smärtreduktion än kontrollgrupperna och när fokuserad stötvågsbehandling användes hade kontrollgrupperna en högre smärtreduktion än interventionsgrupperna. En signifikant skillnad för återställande utav den fysiska funktionen i ankeln sågs i tre studier för radiell stötvågsbehandling och två studier för fokuserad stötvågsbehandling. Där radiell stötvågsbehandling användes hade interventionsgrupperna en större ökad fysisk funktion än kontrollgrupperna och där fokuserad stötvågsbehandling användes hade kontrollgrupperna en större ökad fysisk funktion än interventionsgrupperna.Radiell stötvågsbehandling verkar kunna fungera för att reducera smärta och öka fysisk funktion vid Akillestendinopati. Tillförlitligheten för utfallen vid fokuserad stötvågsbehandling är för låg för att kunna dra någon slutsats om vilken typ av stötvågsbehandling som är mest effektiv. Ifall det varit känt vilken typ av stötvågsbehandling som ger bäst resultat hade det varit en bra vägledning för vårdpersonal som arbetar med stötvågsbehandling. / The purpose of this review was to compare radial versus focused shock wave therapy and to review shock wave therapies usage to reduce pain and increase physical function for the Achilles tendinopathy.The review has followed PRISMA’s checklist while using PubMed, SPORTDiscus, CINAHL, Scopus and Web of Science databases. Data has been analyzed narratively and the evidence of the outcomes has been assessed.A significant difference in pain reduction was seen within two studies for both interventions. Where radial shock wave therapy was administered the intervention groups had a higher pain reduction than the control group. Where focused shock wave therapy was administered the control group had a higher pain reduction than the intervention group. A significant difference in the restoration of physical function was seen within three studies for radial shock wave therapy and two studies for focused shock wave therapy. Where radial shock wave therapy was administered the intervention groups had a greater increased physical function than the control groups and where focused shock wave treatment was administered the control groups had a greater increased physical function than the intervention groups.Radial shock wave therapy seems to be effective to reduce pain and increase physical function in the Achilles tendinopathy. The evidence of the results for focused shock wave therapy is too low to draw any conclusion, or allow us to compare the two methods. Had the studies allowed for a direct comparison between the two methods, this could have led to a guide for healthcare professionals.

Bakgrund: Tidig upptäckt av Abdominellt aortaaneurysm (AAA) minskar dödlighet bland äldre män och kvinnor. AAA är till stor del asymtomatisk så många blir överraskade när de får en diagnos. Diagnosen medför vetskap att något inom dem växer, något som kan brista med risk för dödlig utgång. Det orsakar rädsla och osäkerhet hos patienter som plötsligt försöker förstå sin nya sjukdom. Operationen är inte riskfri från komplikationer och medför en ökad risk för mortalitet. Syftet: Syftet var att med en allmän litteraturöversikt beskriva hur upplevelsen av dagligt liv påverkas hos patienter som lever med abdominellt aortaaneurysm. Frågeställning: Hur upplever patienter som har opererats för abdominellt aortaaneurysm att det påverkar deras dagliga liv? Metod: En allmän litteraturöversikt av tolv studier med kvalitativ metod genomfördes. PubMed, Cinahl, Psychinfo och även manuell sökning användes för litteratursökning. Studierna granskades med SBU:s granskningsmall (2014) för kvalitativa studier. Studierna analyserades med inspiration av Fribergs fyra steg analysmetod, där resultat från analysen presenterades under lämpliga kategorier och subkategorier. Resultat: Resultatet gav tre teman: Upplevelser av diagnostisering, Upplevelser av konservativ behandling och Upplevelser före och efter kirurgiska behandlingar. Att diagnostisera med AAA påverkades patientens dagliga liv och livskvalitet. Patienter upplevde nedsatt förmåga att ta emot information vilket orsakade ytterligare rädslan och osäkerhet i deras liv. Konklusion: Alla patienter påverkades av diagnosen AAA och utvecklades negativa känslor, tankar samt orealistiska hanteringsstrategier. Efter kirurgiska behandling hade patienten ofta ouppfyllda förväntningar. / Background: Early detection of Abdominal Aortic Aneurysm (AAA) reduces mortality among older men and women. AAA is largely asymptomatic so many people are surprised when they are diagnosed. The diagnosis leads to the knowledge that something within them is growing, something that can break with the risk of fatal outcome. It causes fear and insecurity in patients who are suddenly trying to understand their new disease. The operation is not risk-free from complications and entails an increased risk of mortality. Purpose: The purpose was to describe with a general literature review how the experience of daily life is affected in patients living with abdominal aortic aneurysm. Question: How do patients who have had surgery for an abdominal aortic aneurysm feel that it affects their daily lives? Method: A literature review of twelve studies with a qualitative method was conducted. PubMed, Cinahl, Psychinfo and manual search were used for the literature search. The studies were reviewed with SBU's review template (2014) for qualitative studies. This were analyzed with inspiration from Friberg's four step analysis method, where results from analysis were presented under appropriate categories and subcategories. Results: The result produced three themes: Experiences of diagnosis, Experiences of conservative treatment and Experiences before and after surgical treatments. Being diagnosed with AAA affected the patient's daily life and quality of life. Patients experienced impaired their ability to receive information which caused further fear and insecurity in their lives. Conclusion: All patients were affected by the diagnosis AAA and developed negative emotions, thoughts, and unrealistic coping strategies. After surgical treatment, the patient often had unfulfilled expectations.

Syftet med denna litteraturöversikt var att beskriva knäfunktionen och idrottsdeltagandet hos bollsportsutövare på elitnivå som drabbats av korsbandsskada, med fokus på skillnader mellan de som genomgått operation och de som valt konservativ behandling. För att besvara syftet användes tre frågeställningar. En syftade till att svara på om det fanns skillnader i knäfunktionen hos de som blir opererade och de som genomgått konservativ behandling. De två andra frågeställningarna fokuserade på om bollsportsutövarna kom tillbaka på samma nivå som innan skadan, gällande båda behandlingsmetoderna. Den systematiska artikelsökningen utfördes i två databaser, MEDline och PubMed, där utfallet blev 11 inkluderade artiklar. Några av inklusionskriterierna var att artiklarna skulle innehålla bollsportsutövare på elitnivå som haft en korsbandsskada och genomgått antingen operation eller konservativ behandling. Innehållet analyserades genom granskningsmallar och riktlinjer för kvalitetsgranskning. Resultatet visade att knäfunktionen skiljde sig mellan opererade och konservativt behandlade bollsportsutövare på elitnivå. I uppföljningsstudier 1-2 år efter behandling visade denna litteraturöversikts resultat att de konservativt behandlade har bättre knäfunktion än de opererade. Vid längre uppföljningar (>2 år) visade däremot resultaten på att de opererade elitidrottarna har bättre knästabilitet än de konservativt behandlade. Gällande återgång till idrott kom bollsportsutövarna på elitnivå tillbaka till samma nivå som innan skadan både efter operation och konservativ behandling. Slutsatsen blev att det inte fanns någon betydande skillnad mellan opererade och konservativt behandlade elitidrottare gällande återgång till idrott och knäfunktion. Med kunskapen som denna litteraturöversikt har bidragit med, bör det finnas större förtroende för konservativ behandling.

Bakgrund Femoroacetabulär impingement (FAI) syndrom är en allt vanligare rörelserelaterad funktionsnedsättning i höften, relaterat till en prematur kontakt mellan proximalafemur och acetabulum. Fysioterapi har visat god effekt vid behandlingen av FAI men aktuell forskning är begränsad och konsensus kring bästa behandlingsmetod saknas. Syfte Identifiera och kategorisera vilka fysioterapeutiska interventioner som används vid behandlingen av femoroacetabulär impingement (FAI), hur interventionerna utvärderas och presentera effekten av dessa interventioner. Metod Kartläggande litteraturöversikt. I februari 2022 genomfördes en elektronisk sökning efter vetenskapliga originalstudier från 2012, i databaserna PubMed, CINAHL och PEDRO. Totalt 1672 studier granskades varav 23 inkluderades. Huvudtyper av interventioner identifieras och kategoriserades med stöd av ICF-ramverket utifrån avsett syfte. Resultat Ur 23 inkluderade studier identifierades 36 huvudtyper av interventioner. Av dessaka tegoriseras 25 interventioner under ICF komponenten kroppsfunktioner. Hälften av interventionerna kategoriseras under neuromuskuloskeletala och rörelserelaterade funktioner. Av totalt 33 olika patientrapporterade utfallsmått (PROM) utgjorde iHOT-33, mHHS och NAHS de tre vanligast förekommande. Minst ett av de rekommenderade utfallsmåtten iHOT-12/-33, HAGOS och HOS användes i 70% av studierna. Alla inkluderade randomiserade kontrollerade studier visar signifikanta förbättringar vid användandet av fysioterapeutiska interventioner för FAI avseende PROM vid uppföljning jämfört baslinjen. Slutsats Utformningen av fysioterapeutiska interventioner vid FAI varierar, även om majoriteten syftar till att påverka neuromuskuloskeletala och rörelserelaterade funktioner. Det är möjligt att utifrån interventionens syfte klassificera interventioner vid FAI enligt ICF-ramverket. Rekommenderade diagnosspecifika PROM används i relativt hög utsträckning, till skillnad från de rekommenderade livskvalitetsmåtten. Studien belyser i likhet med tidigare forskning, bristen på konsensus gällande den fysioterapeutiska behandlingen vid FAI. / Background Femoroacetabular impingement (FAI) syndrome is an increasingly prevalent movement related disability in the hip, related to premature contact between the femur and acetabulum. Physiotherapy has shown efficacy in treating FAI, but research is limited and shows a lack of consensus regarding best conservative care. Purpose This study aims to identify and categorize the type of physiotherapeutic interventions used in treating FAI, present the effects of these interventions and to map the use of outcome measures. Methods Scoping review. In February 2022 an electronic search was conducted across the databases PubMed, CINAHL and PEDRO. A total of 1672 studies were identified of which 23 met eligibility. Main types of interventions were identified and classified based on aim using the ICF-framework. Results A total of 36 main types of interventions were identified. Out of these, 25 could be categorized under the ICF-component body functions and 18 under neuromusculoskeletal and movement-related functions. Out of 33 total PROMs, iHOT-33, mHHS and NAHS saw most use. At least one of the recommended PROMs was used in 70% of the studies. Included RCT: s show significant improvement on a variety of outcome scores. Conclusion Interventions treating FAI varies, with most targeting neuromusculoskeletal and movement-related functions. Categorization based on the aim of interventions is possible using the ICF-framework. Recommended hip-specific outcome measures are used to a greater extent compared to the more general quality of life measures. This study, in accordance with earlier research, illustrates the lack of consensus regarding the physiotherapeutic care of FAI.