<p>The purpose of the study was based on scientific literature to describe the quality of life of persons who have undergone a total hip replacement. The method was a descriptive literature review. The results showed that pain was the most obvious change after surgery. Mild pain before surgery was strongly associated with mild pain after surgery. But despite less pain were experienced early, it took 1 year to achieve the full benefits of improved physical function. It was found that there were no age-related differences in pain, physical function and quality of life. Patients regardless of ages showed improvements in pain, function and stiffness. Several studies revealed that the discomfort in the back, lower limb or back pain was a problem for patients after surgery and was associated with worse functional status after surgery. Back pain was also important in planning rehabilitation. The medical factors that were associated with worse functional status were obese, two or more chronic diseases and two or more common geriatric problems. The results also indicated a clear correlation between preoperative criteria and good performance of health-related quality of life after total hip replacement. Total hip replacement was cost-effective interventions that improve quality of life of patients. Quality of life was sustained 5 years after surgery the majority of patients.</p><p>Keyword: Quality of life, hip replacement, physical function and pain.</p>

The purpose of the study was based on scientific literature to describe the quality of life of persons who have undergone a total hip replacement. The method was a descriptive literature review. The results showed that pain was the most obvious change after surgery. Mild pain before surgery was strongly associated with mild pain after surgery. But despite less pain were experienced early, it took 1 year to achieve the full benefits of improved physical function. It was found that there were no age-related differences in pain, physical function and quality of life. Patients regardless of ages showed improvements in pain, function and stiffness. Several studies revealed that the discomfort in the back, lower limb or back pain was a problem for patients after surgery and was associated with worse functional status after surgery. Back pain was also important in planning rehabilitation. The medical factors that were associated with worse functional status were obese, two or more chronic diseases and two or more common geriatric problems. The results also indicated a clear correlation between preoperative criteria and good performance of health-related quality of life after total hip replacement. Total hip replacement was cost-effective interventions that improve quality of life of patients. Quality of life was sustained 5 years after surgery the majority of patients. Keyword: Quality of life, hip replacement, physical function and pain.

Bakgrund: Akillessenan är kroppens största och starkaste sena och måste stå emot stora krafter vid många vanliga aktiviteter vilket föranleder en ökad risk för att senan drabbas av skador. Skadorna kan vara problematiska att fullständigt återhämta sig ifrån och rehabiliteringen kan bli otillfredsställande. Blodrestriktionsterapi (BFRT) är en träningsform som på senare år uppmärksammats och som visat goda effekter i att öka muskulär storlek och styrka. Träningsmetodens effekt på senor och framförallt akillessenan är i dagsläget däremot relativt outforskat. Syfte: Syftet med denna studie var att skapa en litteraturöversikt över vilka effekter BFRT har på akillessenans fysiska funktion och vävnadsförändringar. Metod: Systematiska litteratursökningar genomfördes i PubMed, Web of Science och Scopus. Sökträffarna analyserades utefter hur titel, abstrakt och full text relaterade till denna studies syfte och inklusionskriterier. Resultat som behandlade fysisk funktion och vävnadsförändringar på akillessenan extraherades. Resultat: Åtta studier inkluderades i studien. Statistisk signifikant minskning av senans tvärsnittsarea sågs 24 timmar efter BFRT i två studier. Två studier visade statistisk signifikant ökning av akillessenans tvärsnittsarea efter 14 veckor med BFRT. Statistisk signifikant ökning av senstyvhet sågs i en studie. Fem studier fann statistisk signifikant ökning i plantarflexionsstyrka. Inget signifikant resultat kunde ses i hudtemperatur efter BFRT. Konklusion: Denna litteraturöversikt visar på att effekterna av BFRT är jämförbara med högbelastande motståndsträning och kan vara en användbar träningsmetod för att öka plantarflexionsstyrka och ge fördelaktiga vävnadsförändringar på friska akillessenor. Mer studier behöver genomföras på patologiska akillessenor för att med stöd kunna utvärdera BFRT ́s användbarhet i rehabiliterande syfte.

I denna studie undersöks hur man genom produktdesign kan ändra relationen till kläder genom att främja vikten av fysisk funktion. Syftet har varit att belysa vår relation till kläder för att på sikt minska klädkonsumtionen för en ekologisk hållbar utveckling. Genomförandet av studien har inneburit insamling av empiriskt material genom framförallt prober och kvalitativa intervjuer. Studien grundar sig på innehållet i det teoretiska ramverket som innefattar teorier inom kritisk design, funktion och ekologisk hållbar utveckling. Slutsatsen visar att bristen av en viss typ av funktioner får oss att sätta högre värde på den. Den visar även att om man vill visa värdet av fysisk funktion genom att i viss mån utesluta den, är det viktigt att i viss mån inkludera icke-fysisk funktion för att användaren ska kunna relatera till produkten. Den produkt som studien resulterat i är endast ett exempel på hur man kan manipulera funktioner för att starta debatt. / In this study research is conducted on how, through product design, our relation to clothes can be changed by promoting physical function. The aim has been to cast light upon our relation to clothes in order to reduce the consumption of clothes, for an ecologically sustainable development. The execution of the study has consisted of the gathering of empirical data, mainly by use of probes and qualitative interviews. The study is based on a theoretical framework comprised of theories in critical design, function and ecologically sustainable development. The conclusion shows that the lack of a certain type of function makes us assign higher value to it. It also shows that if one desires to demonstrate the value of physical functions by excluding some of them entirely, it is important to include some degree of non-physical function, for the user to be able to relate to the product. The product in which the study resulted, is but one example of how functions may be manipulated in order to spark debate.

Bakgrund: Stroke är en cerebrovaskulär sjukdom som kan resultera i omfattande neurologiska skador och därtill en hög grad av mortalitet. Fysisk aktivitet och träning har visat sig vara viktig vid den akuta samt subakuta behandlingen av stroke. Det vetenskapliga stödet för träning vid stroke i ett senare skede är inte fullt efterforskat. Syfte:  Syftet med studien var att undersöka och sammanställa kunskapsläget över huruvida gång-, aerob- och muskelstärkande träning påverkar gångförmågan hos personer med stroke tre år eller mer efter insjuknande. Metod: Arbetet är en systematisk kritisk litteraturöversikt. Sökningar genomfördes i databaserna Pubmed och Cinahl via blocksökning samt Pedro med sökorden ”chronic stroke” and ”exercise”, vilket efter granskning resulterade i 10 studier. De parametrar som analyserades var gångförmåga.  Resultat: Gång-, aerob- och muskelstärkande träning har visat sig ha positiv signifikant effekt på gångförmåga där underlaget bedöms ha måttlig tillförlitlighet.  Konklusion: Det vetenskapliga stödet för gång- aerob- och muskelstärkande träning avseende gångförmåga 3 år eller mera efter insjuknande bedöms ha måttlig tillförlighet och är signifikant. Författargruppen bedömer att mer forskning på strokepatienter i ett senare skede gällande fysisk träning behövs.

Abstract Aim of the study: Aim of the study was to investigate whether there were any connections in time between different parts of care in patients with cardiac arrest and hypothermia treatment and cognitive and physical function six months after cardiac arrest and to investigate neurological outcome related to primary registered cardiac arrest rhythm after six months and if there were any changes in cognitive and physical functions as well as self-related health between discharge from hospital and six months after cardiac arrest. Method: The study included 39 patients admitted to three Swedish hospitals between 2008-2011. Cognitive and physical function was evaluated with Cerebral Performance Cathegory, CPC completed with Mini Mental State Examination, MMSE for cognitive function and Bartels Index, BI for physical function and Euroqol-VAS for evaluating the self-related health. Result:  A significant connection was shown between time to start hypothermia treatment and BI, patients with longer time showed improved physical function after six months. Majority of the participants (66,7 %) had Ventricular fibrillation/Ventricular tachycardia, VF /VT, as primary registered cardiac arrest rhythm and in this group CPC and BI was significant better compared with the asystole /Pulsless Electrical Aktivity, PEA group. CPC, MMSE, BI and Euroqol-VAS were all improved over time. Conclusion: Participants with VF /VT as primary registered cardias arrest rhythm had significant better cognitive and physical function 6 months after hypothermia-treated cardiac arrest compared with participants with asystole/PEA as primary registered rhythm. This shows the importance of access to defibrillators in public places in the society and in hospitals and optimal education of lay people and medical staff. Cognitive and physical function and self-rated health improves over time, which might be a very important reason to convey patients, relatives and medical staff to continue cognitive and physical rehabilitation.   Keywords: Cardiac arrest, hypothermia, cognitive and physical function, wellbeeing

Bakgrund: I Sverige drabbas årligen cirka 10 000 personer av ett plötsligt hjärtstopp utanför sjukhus och ungefär 500 av dessa överlever. Hjärt- kärlsjukdom är vanligaste bakomliggande orsaken till att drabbas av ett hjärtstopp, andra orsaker till hjärtstopp är lungsjukdom, intoxikation och skalltrauma. Syfte: Syftet i denna litteraturstudie var att utifrån vetenskaplig litteratur undersöka patienters livskvalité efter ett hjärtstopp. Metod: En litteraturstudie baserad på 11 vetenskapliga artiklar. Resultat: Patienternas livskvalité påverkades efter att ha överlevt ett hjärtstopp, i resultatet framkom det förändringar i fysiska-, psykiska- och kognitiva funktioner samt sökande efter mening. Slutsats: Att överleva ett hjärtstopp innebär att livskvalitén förändras. Många aspekter spelar in i den upplevda livskvalitén såsom förändringar i den kroppsliga funktionen, psykiska aspekter som innefattar bland annat oro, ångest och kognitiv funktion som innefattar minnesförmåga. Det är viktigt att sjuksköterskan har kunskap om hur livskvalitén kan påverkas hos patienter efter ett hjärtstopp för att på så sätt vara ett stöd och en hjälp för patienten tillbaka till vardagen. / Background: In Sweden are every year about 10 000 people affected of a sudden heart arrest out of the hospital and about 500 of these survive. Cardiovascular disease is the most common underlying cause of suffering a heart arrest, other causes of heart arrest is pulmonary disease, intoxication and head trauma. Aim: The aim of this study was that on scientific literature examining patient´s quality of life after a heart arrest. Method: A literature review based on 11 scientific articles. Results: Patients quality of life was affected after having survived a heart arrest, the result showed that changes in physical, mental and cognitive functions as well as search for meaning. Conclusion: To survive a heart arrest means that quality of life is changing. Many factors play into the perceived quality of life such as changes in the physical function, mental aspects, which includes agitation, anxiety, and cognitive function which includes memory capacity. It is important that the nurse has knowledge of how quality of life can be affected in patients after heart arrest in order to thus be a support and a help to the patient back to everyday life.

Perifer facialispares beror på en skada på ansiktets rörelsenerv, facialisnerven. Tillståndet för med sig ett flertal funktionella begränsningar som omfattar fysisk, psykisk och social funktion. För patienter som lider av perifer facialispares, kan förlust av dessa funktioner inverka på livskvaliteten. Tillståndet går inte att bota, behandlingens syfte är att minska symtom genom att återskapa symmetri och funktion. Det finns en rad olika behandlingsmetoder. För att kunna mäta om behandling av facialispares kan minska symtom och ge en högre skattad livskvalitet, behöver patienternas livskvalitet initialt utvärderas före behandling. Detta var studiens syfte. Som metod användes kvantitativ ansats, datainsamling bestod av två patientbaserade mätinstrument, Facial disability index (FDI) och Facial Clinimetric Evaluation (FaCE) scale. Instrumenten är validerade och anpassade för att mäta livskvalitet vid perifer facialispares. Poängen transformerades till en 100-gradig intervallskala där lägsta värdet indikerar allvarlig funktionsnedsättning och det högsta värdet frånvaro av funktionshinder. För fysisk funktion redovisas ett medelvärde på 53,7. Social funktion/välbefinnande redovisar ett medelvärde på 64. Funktionerna ansiktsrörlighet, ansiktskomfort, oral funktion, ögonkomfort, kontroll av tårproduktion samt social funktion redovisar medelvärden på 50 eller lägre. Ansiktsrörlighet var den funktion som skattades lägst (medel = 20,6). Totalt för frågeformuläret FaCE scale redovisas ett medelvärde på 36,8. Ett signifikant positivt samband påvisades mellan fysisk funktion och social funktion/välbefinnande (r = 0,55, p = 0,05). Resultatet påvisar också samband mellan flera av delskalorna i FDI och FaCE scale. Starkast samband hade fysisk funktion (FDI) och ansiktskomfort (FaCE scale) (r = 0,73, p = 0,05). Slutsats: Resultatet redovisar en genomgående låg livskvalitet hos patienter med nydiagnostiserad bestående perifer facialispares. / Peripheral facial palsy is caused by a damage on the facial nerve. The condition brings a lot of functional limitations and include physical, psychological and social function. For patients suffering from peripheral facial palsy, the loss of these functions affects the quality of life. The condition can not be cured, the treatment goal is therefore to reduce symptoms by recreating symmetry and function. There is a lot of different treatment options. To evaluate if facial palsy treatment can reduce symptoms and give a higher valued quality of life, the patients quality of life initially needs to be valued before treatment. This was the aim of the study. As a method, a quantitative approach was used, data collections consisted of two patient-reported outcome measures, Facial disability index (FDI) and Facial Clinimetric Evaluation (FaCE) scale. The instruments are validated and developed to measure quality of life in peripheral facial paralysis patients. The scores were transformed into a 100-point interval scale where the lowest value indicates severe paralysis, and the highest value indicates normal facial function. For physical function the mean value is 53,7. The social/well-being function shows a mean value of 64. The functions of facial movement, facial comfort, oral function, eye comfort, lacrimal control and social function show mean values of 50 or lower. Facial movement was the lowest scored function (mean= 20,6). The total of FaCE scale questionnaire declares a mean value of 36,8. A significant positive correlation was seen between physical function and social/well-being function (r = 0,55, p &lt; 0,05). The result shows a positive correlation between several subscales in FDI and FaCE scale. The strongest correlation was seen between physical function (FDI) and facial comfort (FaCE scale) (r = 0,73, p &lt; 0,05). Conclusion: The result highlights a general low quality of life in newly diagnosed facial palsy patients.

Syftet med denna systematiska litteraturöversikt var att jämföra radiell mot fokuserad stötvågsbehandling samt att undersöka effekten utav stötvågsbehandling för att reducera smärta och återfå fysisk funktion vid Akillestendinopati. Litteraturöversikten har följt checklistan PRISMA (Preferred Reporting Items for Systematic Review and Meta-Analysis). Inklusionskriterier till litteraturöversikten är utformade efter PICO (population, intervention, control, outcome) och databaser som använts är PubMed, SPORTDiscus, CINAHL, Scopus och Web of Science. Data har analyserats narrativt och tillförlitligheten hos utfallen har bedömts med GRADE.Sju studier inkluderades till litteraturöversikten varav fyra studier som utfört radiell och tre studier som utfört fokuserad stötvågsbehandling som intervention. En signifikant skillnad för smärtreduktion sågs i två av studierna för båda behandlingarna. När radiell stötvågsbehandling användes hade interventionsgrupperna en högre smärtreduktion än kontrollgrupperna och när fokuserad stötvågsbehandling användes hade kontrollgrupperna en högre smärtreduktion än interventionsgrupperna. En signifikant skillnad för återställande utav den fysiska funktionen i ankeln sågs i tre studier för radiell stötvågsbehandling och två studier för fokuserad stötvågsbehandling. Där radiell stötvågsbehandling användes hade interventionsgrupperna en större ökad fysisk funktion än kontrollgrupperna och där fokuserad stötvågsbehandling användes hade kontrollgrupperna en större ökad fysisk funktion än interventionsgrupperna.Radiell stötvågsbehandling verkar kunna fungera för att reducera smärta och öka fysisk funktion vid Akillestendinopati. Tillförlitligheten för utfallen vid fokuserad stötvågsbehandling är för låg för att kunna dra någon slutsats om vilken typ av stötvågsbehandling som är mest effektiv. Ifall det varit känt vilken typ av stötvågsbehandling som ger bäst resultat hade det varit en bra vägledning för vårdpersonal som arbetar med stötvågsbehandling. / The purpose of this review was to compare radial versus focused shock wave therapy and to review shock wave therapies usage to reduce pain and increase physical function for the Achilles tendinopathy.The review has followed PRISMA’s checklist while using PubMed, SPORTDiscus, CINAHL, Scopus and Web of Science databases. Data has been analyzed narratively and the evidence of the outcomes has been assessed.A significant difference in pain reduction was seen within two studies for both interventions. Where radial shock wave therapy was administered the intervention groups had a higher pain reduction than the control group. Where focused shock wave therapy was administered the control group had a higher pain reduction than the intervention group. A significant difference in the restoration of physical function was seen within three studies for radial shock wave therapy and two studies for focused shock wave therapy. Where radial shock wave therapy was administered the intervention groups had a greater increased physical function than the control groups and where focused shock wave treatment was administered the control groups had a greater increased physical function than the intervention groups.Radial shock wave therapy seems to be effective to reduce pain and increase physical function in the Achilles tendinopathy. The evidence of the results for focused shock wave therapy is too low to draw any conclusion, or allow us to compare the two methods. Had the studies allowed for a direct comparison between the two methods, this could have led to a guide for healthcare professionals.

Sammanfattning Bakgrund: KOL är en obstruktiv lungsjukdom med luftflödesbegränsningar pga.  kronisk bronkit och emfysem. De patofysiologiska mekanismer är en progressiv inflammatorisk process som påverkar hela kroppen. De viktigaste behandlingsstrategierna är rökstopp, farmakologisk behandling samt fysisk träning.  Personer med KOL har ofta en nedsatt fysisk funktionsnivå, som inte behöver vara kopplad till sjukdomens svårighetsgrad.  De viktigaste fysioterapeutiska interventionerna för KOL är mätning av fysisk kapacitet, aerob- och muskelstärkande träning, tekniker för sekretmobilisering via motståndsandning samt undervisning i energibesparande arbetssätt. Interventionerna leder till förbättrad funktionsnivå, bromsar upp sjukdomen, minskar risken för samsjuklighet med andra icke smittsamma sjukdomar (NCD), minskar risken för execerbationer, förbättrad livskvalitet, samt minskar risken att dö för tidigt (6MWT &gt;350 m).     God bålkontroll är central för en effektiv biomekanisk funktion i syfte att maximera kraft och minimera skaderisker. En bra bålkontroll har hos friska personer visats ha en positiv effekt på diafragmas funktion, samt att bålkontrollen påverkas av andningen vilket blir extra tydligt vid fysiskt ansträngande arbete.     Sambandet mellan bålkontroll, syrgasmättnad, fysisk funktion och självskattade symtom hos personer med KOL har enligt författarens kännedom inte studerats tidigare. Syfte: Studien syftar till att undersöka om fysisk aktivitet, med fokus på förbättrad bålstabilitet och sluten läppandning, kan förbättra syrgasmättnad, fysisk kapacitet, benmuskelstyrka, balans och självskattade symtom hos personer med KOL, stadium 2. Metod: Single subject experimental design (SSED) med AB design (baslinje undersökning – intervention) användes. Primärt utfallsmått var saturation och gångsträcka mätt med 6MWT. Sekundära utfallsmått var enbensstående balans, CS-30 samt CAT. Data på kvotskalenivå analyserades visuellt med stöd av 2-SD-bands analys och celerationslinje analys. Förändringar i CAT före och efter interventionen redovisas i procent. Resultat: Fyra personer inkluderades i studien. Resultatet visar en möjlig interventionseffekt avseende gångsträcka vid 6MWT och enbensstående balans för två av deltagarna, som vid studiestart låg under eller tangerade förväntade normalvärden i samtliga parametrar. En av dessa stabiliserades avseende lägsta värde på saturation vid 6MWT. Det fanns en effekt/möjlig effekt på förbättrad benstyrka (CS-30) för de deltagare som vid studiestart låg över förväntade normalvärden i samtliga parametrar. Självskattade lungsymtom (CAT) förbättrades hos tre av deltagarna (31–55 procent) och försämrades hon en av deltagarna (-17 procent). Konklusion: Studien visar en möjlig positiv effekt av bålstabiliserande träning på gångsträcka (6MWT), enbensstående balans, antalet uppresningar vid CS-30 samt självupplevda lungsymptom (CAT) för personer med KOL, stadium 2. Fler studier behövs för att stärka validiteten av dessa fynd. / Abstract Background: COPD is an obstructive pulmonary disease with air flow constraints due to chronic bronchitis and emphysema. The pathophysiological mechanisms are a progressive inflammatory process that affects the entire body. The main treatment strategies are smoking cessation, pharmacological treatment and physical exercise. People with COPD often have a reduced physical function level, which not need to be linked to the severity of the disease. The most important physiotherapeutic interventions for COPD are measurement of physical capacity, aerobic and muscle strength training, techniques for mobilization of sputum through resistance breathing techniques and teaching in energy-saving work methods. The interventions lead to improved functional levels, slow down the disease, reduce the risk of comorbidity with other non-communicable diseases (NCD), reduce the risk of exacerbation, improve quality of life, and reduce the risk to die prematurely (6MWT&gt; 350m).     A well-functioning core stability is considered central to an effective biomechanical function to maximize strength and minimize risks of injury and has been shown by healthy individuals to have a positive effect on diaphragm function. It has also been shown that the ability to core-control is affected by deep breathing and especially during hard physical work.    A correlation between oxygen saturation, physical function, self-estimated symptoms and core stability in people with COPD, has to the knowledge of the author not been studied earlier.     Aim: The aim of the study was to investigate whether there are a correlation exercise together with improved core stability and pursed lip breathing, can improve oxygen saturation, physical capacity, leg muscle strength, balance and self-estimated symptoms in people with COPD in stage 2.Methodology: A single subject experimental design (SSED) with AB design (baseline survey - intervention) was used. As primary outcome saturation and walking distance measured at 6MWT were used. Secondary outcomes were CS-30, single balance and CAT. Data at nominal level were analyzed by using Two Standard Deviation Band Analysis and Celeration Line Analysis, Changes in CAT, pre- and post-intervention, was analyzed by percentage. Result: Four participants were included in the study. The result indicates a possible intervention effect regarding walking distance at 6MWT and single leg balance for two of the participants, who at study start were below or dropped below expected normal values in all parameters. One of these participants was stabilized for the lowest value of saturation at 6MWT. There was an effect/possible effect in the CS-30 for participants who at study start exceeded expected normal values in all parameters. Self-estimated symptoms (CAT) were improved in three participants (31–55 percent) and got worse in one participant (17 percent).Conclusion: The study indicates that core stability training focusing on improved motor control for stabilizing core muscles may have a positive effect on walking distance (6MWD) single leg balance, number of up rises in CS-30 and self-estimated lungsymptoms for people with COPD, stage 2. More studies are needed to validate these preliminary findings.