Bakgrund: Akillessenan är kroppens största och starkaste sena och måste stå emot stora krafter vid många vanliga aktiviteter vilket föranleder en ökad risk för att senan drabbas av skador. Skadorna kan vara problematiska att fullständigt återhämta sig ifrån och rehabiliteringen kan bli otillfredsställande. Blodrestriktionsterapi (BFRT) är en träningsform som på senare år uppmärksammats och som visat goda effekter i att öka muskulär storlek och styrka. Träningsmetodens effekt på senor och framförallt akillessenan är i dagsläget däremot relativt outforskat. Syfte: Syftet med denna studie var att skapa en litteraturöversikt över vilka effekter BFRT har på akillessenans fysiska funktion och vävnadsförändringar. Metod: Systematiska litteratursökningar genomfördes i PubMed, Web of Science och Scopus. Sökträffarna analyserades utefter hur titel, abstrakt och full text relaterade till denna studies syfte och inklusionskriterier. Resultat som behandlade fysisk funktion och vävnadsförändringar på akillessenan extraherades. Resultat: Åtta studier inkluderades i studien. Statistisk signifikant minskning av senans tvärsnittsarea sågs 24 timmar efter BFRT i två studier. Två studier visade statistisk signifikant ökning av akillessenans tvärsnittsarea efter 14 veckor med BFRT. Statistisk signifikant ökning av senstyvhet sågs i en studie. Fem studier fann statistisk signifikant ökning i plantarflexionsstyrka. Inget signifikant resultat kunde ses i hudtemperatur efter BFRT. Konklusion: Denna litteraturöversikt visar på att effekterna av BFRT är jämförbara med högbelastande motståndsträning och kan vara en användbar träningsmetod för att öka plantarflexionsstyrka och ge fördelaktiga vävnadsförändringar på friska akillessenor. Mer studier behöver genomföras på patologiska akillessenor för att med stöd kunna utvärdera BFRT ́s användbarhet i rehabiliterande syfte.

Introduktion: Främre korsbandsskador är väldigt vanligt, cirka 8000/år i Sverige och förekommer främst inom idrott. Ungefär 50% av de som får en skada på sitt främre korsband väljer att operera, det kallas för främre korsbandsrekonstruktion. Rehabiliteringen är väldigt lång och rekommendationen är att inte återgå till sin sport förrän efter 9 månader efter operationen. Den nuvarande rehabiliteringsformen inkluderar högintensiv styrketräning på 70% av repetition max vilket lägger hög belastning på knäleden. Ny forskning visar goda resultat för ocklusionsträning där belastningen ligger på 30% av repetition max med användning av blodtrycksmanschetter. Syfte: Att genom en systematisk litteraturöversikt jämföra effekten av ocklusionsbaserad rehabilitering jämfört sedvanlig rehabilitering efter en främre korsbandsrekonstruktion. Metod: Artikelsökningar gjordes på databaserna Pubmed, Web of Science och Cinahl. Inklusionskriterierna utformades med PICOS-modellen. Samtliga studier var randomiserade kontrollerade studier från 2010-2023. Urvalsprocessen gjordes med hjälp av PRISMA’s flödesdiagram och kvalitetsgranskningen genom SBUs granskningsmall för “Bedömning av randomiserade studier”. Resultat: Totalt nio studier inkluderades efter litteratursökning och relevansbedömning. Studierna hade låg-hög kvalitet. De utfallsmått som bedömdes i studierna var: muskelstyrka, muskelvolym/tvärsnittsarea (Cross Sectional Area), smärta, patientrapporterade utfallsmått. Sammanställningen visade att ocklusionsbaserad rehabilitering hade bättre resultat på samtliga utfallsmått jämfört med sedvanlig rehabilitering. Konklusion: Resultaten antyder att ocklusionsbaserad rehabilitering är en effektiv rehabiliteringsmetod. Ocklusionsbaserad rehabilitering kan därför vara ett alternativ att använda som komplement till sedvanlig rehabilitering av vårdgivare för patienter som genomgått rekonstruktion av främre korsband.

A common issue after injuries with or without surgery is muscular atrophy. Every year approximately 8000 individuals injure their ACL only in Sweden and 4000 undergo surgery. Rehabilitation usually consists of strength training and 70 % of 1RM is a preferred weightwhen trying to build strength and muscle. This systematic review and meta-analysis were investigating the effect of occlusion training after ACL injury compared to traditional rehabilitation, measured with knee function, muscle strength, pain and muscle mass. In this review PubMed, Cinahl, Sportsmedicine & Education index, Cochrane Library, SportDiscus and Web of Science were used for the database search. Two independent authors performed the selection process, GRADE and risk of bias assessment. A total of nine studies were included for the synthesis where four could be included in the meta-analysis. No significant difference were found in the meta-analysis looking at muscle mass. No meta-analysis could be performed on knee function, muscle strength or knee pain. There was a significant difference in the intervention group performing occlusion training compared to the control group when looking at knee pain and knee function, but could not be verified bymeta-analysis. In conclusion occlusion training compared with traditional rehabilitation occlusion training seem to reduce experienced pain during training, increase knee function, preserve more muscle mass and give similar results in strength after 16 days to 16 weeks post ACLR.

Background: Blood flow restriction training (BFRT) is an effective way of training that enables training with low external load while receiving similar effects to high load training. The lack of knowledge of BFRT for people with chronic obstructive pulmonary disease (COPD) or heart failure (HF) led to the making of this scoping review.  Objective: This scoping review aims to map the existing knowledge, effects, safety, and feasibility of BFRT for people with COPD or heart failure HF. Method: The review followed PRISMAs structure for scoping review. Selection involved title and abstract screening, followed by full text analysis and peer-review by both authors.  Results: A wide variety of study designs was included in this scoping review. Of 11 included studies all were original intervention studies-, whereof 8/11 studies were focused on HF. A large majority of participants were male. Training methods used in intervention studies varied from exercises like leg extensions, leg press and cycling, all while using vascular blood flow restriction. All studies followed different training protocols. The reported outcomes indicated promising improvements like increased functional exercise capacity, muscle strength, reduced symptom burden, and several positive physiological changes for both people with COPD and HF. Some concerns remain regarding the safety of BFRT, but no serious adverse events were reported directly linked to BFRT.  Conclusion: With many reported improvements, BFRT could be a safe and feasible alternative rehabilitation method for people with COPD or HF. Furthermore, with minimal reported adverse events, the method appears safe for both groups. Despite this, the included studies all had small sample sizes, so more high-quality studies with larger sample sizes are needed to give a better understanding on BFRTs effects on both short- and long term. Better studies including females are also needed.