Bakgrund: Palliativ vård syftar till att främja livskvalitén för patienter och närstående som lever med en obotlig sjukdom. Den bygger på ett förhållningssätt där människan ses som en helhet vars existentiella, psykiska, fysiska och sociala behov bör tillgodoses. Symtomkontroll är en av fyra hörnstenar inom palliativ vård som syftar till att symtomlindra utifrån flera dimensioner. Genom patientrapporterade utfallsmått får patient och närstående en möjlighet att själva skatta de symtom som upplevs. Trots det så visar täckningsgraden i Svenska palliativregistret att mindre än 50 procent symtomskattas för andra symtom än smärta. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att använda patientrapporterade utfallsmått inom palliativ vård. Metod: En litteraturöversikt baserad på systematiska principer som inkluderar både kvalitativa och kvantitativa artiklar. Analysen som utfördes var en tematisk analys med induktiv ansats. Resultat: Studiens resultat visar att sjuksköterskor upplevde tidsbrist och hög arbetsbörda vilket bidrog till att genomförande av PROM nedprioriterades. Sjuksköterskor upplevde även en ökad samvetsstress om de inte kunde hjälpa patienten med de symtom som identifierades vid utförd skattning. Stöd och motivation från ledare samt tydliga rutiner kunde öka användningen av PROM. Sjuksköterskor upplevde att PROM gav en bra överblick över patientens symtom och att det gjorde det enkelt att följa dessa över en tid. Elektronisk dokumentation underlättade vid användning. Sjuksköterskor upplevde även att utförandet av PROM hämmades på grund av kunskapsbrist. Slutsats: Användandet av PROM kan främja en personcentrerad vård och kunskapen det bidrar med är viktig för en fortsatt utveckling av den palliativa vården. Resultatet visar att användandet av PROM leder till en högre vårdkvalité och bättre symtomlindring samt att vården som ges stärks med evidens utifrån ett vårdvetenskapligt perspektiv. Resultatet av studien visar även att det fortfarande finns signifikanta organisatoriska barriärer som behöver åtgärdas, framför allt en tidsbrist som gör att sjuksköterskor inte upplever sig ha tid för utvecklingsarbete.

Bakgrund: Palliativ vård syftar till att främja livskvalitén för patienter och närstående som lever med en obotlig sjukdom. Den bygger på ett förhållningssätt där människan ses som en helhet vars existentiella, psykiska, fysiska och sociala behov bör tillgodoses. Symtomkontroll är en av fyra hörnstenar inom palliativ vård som syftar till att symtomlindra utifrån flera dimensioner. Genom patientrapporterade utfallsmått får patient och närstående en möjlighet att själva skatta de symtom som upplevs. Trots det så visar täckningsgraden i Svenska palliativregistret att mindre än 50 procent symtomskattas för andra symtom än smärta. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att använda patientrapporterade utfallsmått inom palliativ vård. Metod: En litteraturöversikt baserad på systematiska principer som inkluderar både kvalitativa och kvantitativa artiklar. Analysen som utfördes var en tematisk analys med induktiv ansats. Resultat: Studiens resultat visar att sjuksköterskor upplevde tidsbrist och hög arbetsbörda vilket bidrog till att genomförande av PROM nedprioriterades. Sjuksköterskor upplevde även en ökad samvetsstress om de inte kunde hjälpa patienten med de symtom som identifierades vid utförd skattning. Stöd och motivation från ledare samt tydliga rutiner kunde öka användningen av PROM. Sjuksköterskor upplevde att PROM gav en bra överblick över patientens symtom och att det gjorde det enkelt att följa dessa över en tid. Elektronisk dokumentation underlättade vid användning. Sjuksköterskor upplevde även att utförandet av PROM hämmades på grund av kunskapsbrist. Slutsats: Användandet av PROM kan främja en personcentrerad vård och kunskapen det bidrar med är viktig för en fortsatt utveckling av den palliativa vården. Resultatet visar att användandet av PROM leder till en högre vårdkvalité och bättre symtomlindring samt att vården som ges stärks med evidens utifrån ett vårdvetenskapligt perspektiv. Resultatet av studien visar även att det fortfarande finns signifikanta organisatoriska barriärer som behöver åtgärdas, framför allt en tidsbrist som gör att sjuksköterskor inte upplever sig ha tid för utvecklingsarbete.

Bakgrund: Personer med ryggmärgsskada har en minskad styrka i andningsmuskulaturen vilket ökar risken för respiratoriska komplikationer. För att öka styrkan rekommenderas inspiratorisk muskelträning (IMT). Syfte: Syftet med studien var att beskriva kliniska och självskattade effekter av IMT på muskelstyrka i inandningsmuskulatur, andningsfunktion och aktivitetsutförande hos personer med kronisk komplett cervikal eller hög thorakal ryggmärgsskada. Metod: Studien genomfördes som en prospektiv kvasiexperimentell fallstudie med kontrollgrupp där deltagarna i kontrollgruppen inkluderades i interventionsgruppen efter kontrollperioden. Tretton personer genomförde IMT i hemmet under åtta veckor. Utvärdering gjordes med de kliniska utfallsmåtten maximalt inspiratoriskt tryck (MIP), spirometri och 6-minuters push-test (6MPT) samt de patientrapporterade utfallsmåtten Canadian Occupational Performance Measure (COPM) och Patient Global Impression of Change (PGIC). Resultat: Resultatet visade en signifikant förbättring av styrka i inandningsmuskulaturen mätt med MIP, andningsfunktion mätt med forcerad vitalkapacitet (FVC) samt självskattat aktivitetsutförande mätt med COPM. Ingen signifikant skillnad visades för andningsfunktion mätt med forcerad exspiratorisk volym på 1 sek (FEV1) eller Peak Exspiratoriskt flöde (PEF) och inte heller för kondition mätt med 6MPT. Ingen signifikant korrelation visades mellan förändring av MIP och förändring av COPM. Förbättring av generell andningsfunktion enligt PGIC visades hos 69 % av deltagarna. Slutsats: IMT förbättrade styrka i inandningsmuskulatur, andningsfunktion mätt med FVC och självskattat aktivitetsutförande kopplat till andningsfunktion. Resultatet i studien gav ökad kunskap om aktivitetsproblem som patientgruppen identifierade kopplat till nedsatt andningsfunktion. Då deltagarantalet i aktuell studie var litet bör resultaten tolkas med försiktighet.

Bakgrund: Integrated Palliative care Outcome Scale (IPOS) syftar till att ge en multidimensionell bild av patienters situation. IPOS används som ett sätt att bedöma patienters upplevelse av sina symtom, sin funktionsförmåga och sitt välbefinnande i relation till svår sjukdom. Få studier har dock utgått från patienternas perspektiv för att undersöka upplevelser av att använda IPOS. Syfte: Att undersöka patienters erfarenheter av att använda Integrated Palliative care Outcome Scale under pågående specialiserad palliativ hemsjukvård. Metod: Studien är genomförd med en kvalitativ ansats och en tolkande beskrivande design. Rekrytering till studien gjordes från tre specialiserade palliativa hemsjukvårdsenheter. Intervjuer genomfördes med 10 patienter, sju män och tre kvinnor med medelåldern 72 år. En majoritet var diagnostiserade med obotlig cancer. Data analyserades genom tolkande beskrivning så som den beskrivs av Sally Thorne. Resultat: Patienterna upplevde att använda IPOS medförde säker vård eftersom att det underlättade för sjuksköterskorna att göra korrekta bedömningar av patienternas behov. Således var IPOS en hjälp att planera vården utifrån patienternas specifika behov. Detta gav patienterna en känsla av att vården de fick var anpassad för dem, vilket gav en känsla av trygghet. De upplevde även att använda IPOS försäkrade att information fördes vidare på ett korrekt sätt från patienterna till vårdpersonalen genom att det minskade risken för missförstånd. De uppgav att IPOS underlättade diskussioner mellan dem och sjuksköterskorna om sådant de upplevde som viktigt. Patienterna upplevde även att använda IPOS möjliggjorde för dem att reflektera över sitt välbefinnande och sin livssituation. Att göra detta tillsammans med en sjuksköterska var berikande eftersom att det kunde ge nya perspektiv. Slutsats: Resultatet indikerar att patienterna i denna studie upplever att använda IPOS var givande för dem. Det kan konstateras att IPOS med fördel kan användas i specialiserad palliativ hemsjukvård. / Background: The Integrated Palliative care Outcome Scale (IPOS) is intended to provide a multidimensional view of patients’ concerns. IPOS can be used with the purpose of assessing patients’ perceptions of their functional status and wellbeing. Few studies have undertaken the patients’ perspective when exploring experiences of using IPOS. Aim: To explore patients’ experiences of using the Integrated Palliative care Outcome Scale during specialized palliative home care. Method: The study adopted a qualitative approach with an interpretive descriptive design. The patients were recruited from three different specialized palliative home care settings. Interviews were performed with 10 patients, seven men and three women, with a mean age of 72 years. A majority of the patients were diagnosed with incurable cancer. Data were analysed using interpretive description, as described by Sally Thorne. Results: Patients experienced that the use of IPOS entailed secure care as it facilitated nurses in making accurate assessments of patient care needs. IPOS helped to plan the care according to patients’ specific needs, making them feel confident that the care provided was tailored to them, giving a sense of security. Patients expressed that IPOS facilitated discussions between them and the nurse about care needs. They believed that using IPOS enabled opportunities for reflection on their wellbeing and life situation. Doing so with a nurse present was enriching, providing new perspectives. Conclusions: Patients experienced that using IPOS was beneficial. It can be concluded that IPOS provide an effective way to enable person-centred care and with advantage could be used in specialized palliative home care.

Bakgrund Femoroacetabulär impingement (FAI) syndrom är en allt vanligare rörelserelaterad funktionsnedsättning i höften, relaterat till en prematur kontakt mellan proximalafemur och acetabulum. Fysioterapi har visat god effekt vid behandlingen av FAI men aktuell forskning är begränsad och konsensus kring bästa behandlingsmetod saknas. Syfte Identifiera och kategorisera vilka fysioterapeutiska interventioner som används vid behandlingen av femoroacetabulär impingement (FAI), hur interventionerna utvärderas och presentera effekten av dessa interventioner. Metod Kartläggande litteraturöversikt. I februari 2022 genomfördes en elektronisk sökning efter vetenskapliga originalstudier från 2012, i databaserna PubMed, CINAHL och PEDRO. Totalt 1672 studier granskades varav 23 inkluderades. Huvudtyper av interventioner identifieras och kategoriserades med stöd av ICF-ramverket utifrån avsett syfte. Resultat Ur 23 inkluderade studier identifierades 36 huvudtyper av interventioner. Av dessaka tegoriseras 25 interventioner under ICF komponenten kroppsfunktioner. Hälften av interventionerna kategoriseras under neuromuskuloskeletala och rörelserelaterade funktioner. Av totalt 33 olika patientrapporterade utfallsmått (PROM) utgjorde iHOT-33, mHHS och NAHS de tre vanligast förekommande. Minst ett av de rekommenderade utfallsmåtten iHOT-12/-33, HAGOS och HOS användes i 70% av studierna. Alla inkluderade randomiserade kontrollerade studier visar signifikanta förbättringar vid användandet av fysioterapeutiska interventioner för FAI avseende PROM vid uppföljning jämfört baslinjen. Slutsats Utformningen av fysioterapeutiska interventioner vid FAI varierar, även om majoriteten syftar till att påverka neuromuskuloskeletala och rörelserelaterade funktioner. Det är möjligt att utifrån interventionens syfte klassificera interventioner vid FAI enligt ICF-ramverket. Rekommenderade diagnosspecifika PROM används i relativt hög utsträckning, till skillnad från de rekommenderade livskvalitetsmåtten. Studien belyser i likhet med tidigare forskning, bristen på konsensus gällande den fysioterapeutiska behandlingen vid FAI. / Background Femoroacetabular impingement (FAI) syndrome is an increasingly prevalent movement related disability in the hip, related to premature contact between the femur and acetabulum. Physiotherapy has shown efficacy in treating FAI, but research is limited and shows a lack of consensus regarding best conservative care. Purpose This study aims to identify and categorize the type of physiotherapeutic interventions used in treating FAI, present the effects of these interventions and to map the use of outcome measures. Methods Scoping review. In February 2022 an electronic search was conducted across the databases PubMed, CINAHL and PEDRO. A total of 1672 studies were identified of which 23 met eligibility. Main types of interventions were identified and classified based on aim using the ICF-framework. Results A total of 36 main types of interventions were identified. Out of these, 25 could be categorized under the ICF-component body functions and 18 under neuromusculoskeletal and movement-related functions. Out of 33 total PROMs, iHOT-33, mHHS and NAHS saw most use. At least one of the recommended PROMs was used in 70% of the studies. Included RCT: s show significant improvement on a variety of outcome scores. Conclusion Interventions treating FAI varies, with most targeting neuromusculoskeletal and movement-related functions. Categorization based on the aim of interventions is possible using the ICF-framework. Recommended hip-specific outcome measures are used to a greater extent compared to the more general quality of life measures. This study, in accordance with earlier research, illustrates the lack of consensus regarding the physiotherapeutic care of FAI.