Utgångspunkten för detta arbete är problematiken kring trovärdigheten i att verka avskräckande mot gråzonshot, med en tröskel som dimensionerats mot konventionella militära angrepp under kalla kriget. Sverige utgör studiens problemställning och fallstudien utgörs av Ukrainas tröskel och avskräckningsstrategi gentemot Rysslands angrepp och annektering av Krimhalvön 2014. Slutsatserna från fallstudien kommer att analyseras utgående från den svenska kontexten som reglerar den svenska tröskeln. Detta i syfte att identifiera vilka teoretiska förutsättningar för hur en tröskel bör konstitueras utifrån om dess syfte är att verka avhållande mot gråzonsproblematik. Studien konstaterar att en tröskel som är uppbyggd och dimensionerad mot ett konventionellt väpnat angrepp inte fyller sin funktion mot en motståndare som opererar okonventionellt inom flera samhällsdomäner utöver den militära. Detta på grund av att tröskeln inte är trovärdig i sin uppbyggnad och komposition av relevanta och kapabla förmågor som behövs för att avskräcka samt skydda sig mot gråzonshot. Tröskelns trovärdighet inom en gråzonskontext är avhängd på, utöver ovanstående, att den är väl samordnat och mandatskraftigt bemyndigad inom ramen för ett totalförsvar, och bör innefatta både militärt och civila kapabla förmågor. Utan denna brygga mellan civila och militära resurser öppnas det sårbarheter i skyddet och avskräckningen, där en gråzonsmotståndare sannolikt väljer att operera inom.