<p>Den här uppsatsen handlar om döden, främst ur baras synvinkel. Jag redogör för vad olika författare kommit fram till, vidare för en intervju med några barn och slutligen för vad jag själv upplevt. Döden är en av de naturligaste delarna i ”livet”, fast den är för många något väldigt tabubelagt. Vi kommer alla ändå på något sätt att beröras av den. Som vuxen kanske man ofta lämnar barnen utanför, därför att man själv har svårt att hantera döden.</p><p>Jag har läst litteratur inom detta område och försökt påvisa hur viktigt det är att skolan tar upp ämnet död med eleverna. En slutsats är att lärarna bör vara väl förberedda när de tar upp ämnet död. Så att lärarna bl a genom litteraturstudier ”fått mer kött på benen” och lärt sig hur barn tänker, känner och funderar över döden. Det viktigaste är att man vågar prata med varandra om döden, inte ta upp det när ”det händer”. Det är alltid lättare att hantera det man möter i livet om man är förberedd.</p> / Examensarbete på Grundskollärarprogrammet 1-7 ht 1998.

Uppsatsen är skriven för att ge några tankar om hur man kan förbereda sig för en av de svåraste situationer vi som lärare eller skolpersonal kan hamna i, när det gäller dödsfall eller svåra kriser i skolan. Under mina år på Högskolan i Gävle/Sandviken har jag funnit väldigt lite litteratur och fått ringa undervisning i ämnet krishantering. Det kändes därför angeläget för mig att fördjupa mig i ämnet. Under mitt examensarbete har jag valt att studera olika författares tankar kring ämnet, ”skolan och döden”. Författaren Atle Dyregrov har föredömligt tagit upp hur man kan lägga upp en krishanteringsplan och hur man kan gå tillväga vid det första samtalet tillsammans med barnen. En annan författare, Theresa Huntley, berör i sin bok hur barn kan reagera i krissituationer. Genom att studera ämnet har jag fått en djupare kunskap och insikt i hur viktigt det är att vi som lärare förbereder oss inför en av de svåraste uppgifter vi kanske möter någon gång under vår lärartjänst. / Examensarbete på Grundskollärarprogrammet 1-7 vt 1998.

Den här uppsatsen handlar om döden, främst ur baras synvinkel. Jag redogör för vad olika författare kommit fram till, vidare för en intervju med några barn och slutligen för vad jag själv upplevt. Döden är en av de naturligaste delarna i ”livet”, fast den är för många något väldigt tabubelagt. Vi kommer alla ändå på något sätt att beröras av den. Som vuxen kanske man ofta lämnar barnen utanför, därför att man själv har svårt att hantera döden. Jag har läst litteratur inom detta område och försökt påvisa hur viktigt det är att skolan tar upp ämnet död med eleverna. En slutsats är att lärarna bör vara väl förberedda när de tar upp ämnet död. Så att lärarna bl a genom litteraturstudier ”fått mer kött på benen” och lärt sig hur barn tänker, känner och funderar över döden. Det viktigaste är att man vågar prata med varandra om döden, inte ta upp det när ”det händer”. Det är alltid lättare att hantera det man möter i livet om man är förberedd. / Examensarbete på Grundskollärarprogrammet 1-7 ht 1998.

"En människa som ingenting vet om döden eller endast känner fruktan inför den förstår inte heller att leva, eller lever i ständig omedveten ängslan inför framtiden. … När hon tar itu med ämnet och inför sig själv vågar bejaka dödens existens och integrera denna visshet med sitt eget liv växer hon både psykiskt och andligt.” I skolan bör man prata om döden så snart en fråga dyker upp, t.ex. om någon anhörig, vän eller ett husdjur till ett av barnen i klassen har dött. Man kan också jobba med döden under temaarbete om livsfrågor eller om den kristna påskhögtidens mysterium. Jag har under min forskningsperiod läst mycket litteratur, facklitteratur och skönlitteratur. Det finns otroligt mycket att läsa och risken kan bli att man drunknar i allt material. Min forskningsrapport bygger till stor del på litteratur, men jag har även provat mig fram med temaarbete om livsfrågor i en klass 6. Dessutom har jag pratat en hel del med barn, ungdomar och vuxna i min omgivning. Jag har bland annat intervjuat barn i en klass 3 och varit med i en samtalsgrupp. / Examensarbete på Grundskollärarlinjen med inr mot åk 1-7 ht 1992.Uppsatsförfattaren har senare bytt efternamn till Idril.

Denna studie syftade till att analysera hur krisen med pandemin Covid-19 har hanterats inom fastighetsbolaget AMF Fastigheter samt att utvärdera hur väl krishanteringsplanen har implementerats under krisens gång. Studien var av kvalitativ form där intervjuer genomfördes med personer som är i ledande positioner på AMF Fastigheter. Resultaten visade på att AMF Fastigheter har gynnats av att ha följt en förutbestämd krishanteringsplan som innehåller information om vad som ska göras och kommuniceras under krisen. Däremot har viss improvisation skett under tidens gång på grund av att de ibland ställdes inför nya främmande situationer, varför det går att argumentera för att företag bör vara öppna för viss improvisation. Vidare visade även resultaten på att personliga karaktärsdrag och tidigare erfarenhet från kriser hos medarbetarna har varit värdefullt. Dock visade resultaten på att det ibland har varit för många medarbetare inblandade i beslutprocesser, samt att det ibland togs förhastade beslut som i vissa fall även behövde förtydligas. / This study aimed to analyze how the crisis with the pandemic Covid-19 has been handled within the real estate company AMF Fastigheter and to evaluate how well the crisis management plan has been implemented during the crisis. The study was of a qualitative form where interviews were conducted with people who are in leading positions at AMF Fastigheter. The results showed that AMF Fastigheter has benefited from following a predetermined crisis management plan that contains information on what is to be done and communicated during the crisis. On the other hand, some improvisation has taken place over time since they were sometimes faced with new foreign situations, which is why it can be argued that companies should be open to certain improvisation. Furthermore, the results also showed that personal characteristics and previous experience from crises among employees have been valuable. However, the results showed that there have sometimes been too many employees involved in decision-making processes, and that hasty decisions were sometimes made, which in some cases also needed to be clarified.