Bakgrund Varje dag insjuknar cirka två barn i diabetes mellitus typ 1 (T1DM) i Sverige. När ett barn blir sjukt är det föräldrarna till barnet som ansvarar för omvårdnaden vardagen. Omvårdnadsansvaret läggs på föräldrarna och för en del kan detta leda till stress och i värsta fall till utbrändhet. Syfte Syftet var att beskriva hur föräldrar upplever och hanterar att deras barn insjuknar i diabetes mellitus typ 1. Metod En kvalitativ semistrukturerad intervjustudie genomfördes. Sju föräldrar till barn med diabetes mellitus typ 1 från Stockholm och Uppsala intervjuades. Samtlig insamlade data analyserades utifrån en kvalitativ innehållsanalys. Resultat De kategorier som framkom under resultatanalysen var; att hantera sitt barns sjukdom, det stora tunga ansvaret, sjukdomens påverkan i det dagliga livet och behov av stöd. Föräldrar upplevde deras barns insjuknande i T1DM som traumatiskt och något som påverkar hela familjens liv. Samtliga föräldrar som deltog i studien uttryckte ett behov av stöd i olika former. Att känna sig ensamma utan stöd från varken anhöriga eller hälso- och sjukvården är en vardag för dessa föräldrar. Stödet som hälso- och sjukvården erbjöd upplevdes bristfälligt och med flera förbättringsområden. Flertalet föräldrar uppgav att de lider av sömnbrist, vilket försvårar det dagliga livet på många sätt. Slutsats Föräldrar till barn med T1DM lär sig, över tid hantera omvårdnaden som sjukdomen medför, men det finns svårigheter kring hanteringen av ansvaret, sorgen och oron. Föräldrarna upplever brister i det långsiktiga stödet som hälso- och sjukvården erbjuder och önskar mer avlastning för att minska riskerna att drabbas av psykisk och fysisk ohälsa. Vi anser att hälso och sjukvården måste erbjuda ett utökat stöd till dessa föräldrar för att tillgodose deras behov innan de riskerar att drabbas av utbrändhet.

Purpose: the main purpose was to identify in what way the clinical practice could support parents with chronically ill children. Clinical practice meaning therapist, hospital chaplain orparish priest. Questions: the main question was “in what way do hospital chaplains support parents with chronically ill children?”. This question was then divided into five sub questions. Theory: Pargament’s theory of religious coping from 1997 and 2000. The theory describes the religious coping process in 8 steps, 3 coping styles, 4 different coping mechanisms, 13 coping strategies and 5 main functions for religion. Conclusions: the diverse ways the hospital chaplain supported the parents are described as phenomenon or roles. The clinical practice could focus on four main areas. 1) actively search for parents that might benefit help from the hospital chaplains, as these parents often are overlooked by other support systems 2) support the parent in re-constructing her/his faith 3) support the parent in changing coping style 4) support the parent to reconciliation and transition to her/hisnew life with the child. Pargament’s theory was adjusted to a Swedish secular context and filledwith added content. I also presented a first attempt at bridging Pargament’s framework from year1997 and from year 2000.