Syftet med studien är att undersöka hur ansvar- och arbetsfördelning mellan kvinnliga och manliga pedagoger förstås i förskolans vardagliga praktiker utifrån ett genusperspektiv. Studien har utgångspunkt i frågeställningar som handlar om hur ansvar- och arbetsfördelning sker i det vardagliga arbetet i förskolan. Men även på vilket sätt fördelningen visar sig i praktiken samt hur pedagogerna själva anser hur fördelningen går till. Studiens teoretiska utgångspunkter är ett socialkonstruktionistiskt perspektiv på kön och genus. En kvalitativ ansats har använts i studien med deltagande observation som metod. Deltagande observation har genomförts med nio pedagoger från två olika förskolor som ligger i en mellanstor stad i Sverige. Datamaterialet består av fältanteckningar från observationerna som även innefattar informella samtal med pedagogerna. Observationerna har skett vid fem tillfällen under en vecka på varje förskola. Resultaten visar likheter och skillnader i hur ansvar och arbete fördelas i arbetslaget, dels utifrån pedagogernas tal och dels utifrån handling. Pedagogerna redogör för att det inte finns några skillnader mellan kvinnliga och manliga pedagoger vad gäller arbetsfördelning, utan att alla pedagoger ansvarar för genomförandet av praktiska aktiviteter som ingår i rutinen vid samling, vilostund, matstund och påklädning. De påpekar att skillnaderna främst sker utifrån skilda kategorier mellan barnskötare och förskollärare. Det är förskollärarna som ansvarar för det pedagogiska arbetet i förskolan. Däremot förekommer det skillnader i pedagogernas handlingar i det vardagliga arbetet i förskolan. Resultaten indikerar att det är främst de kvinnliga pedagogerna som intar en fostrande roll gentemot barnen i förskolan. Detta innebär att det är de kvinnliga pedagogerna som förmedlar normer och regler om hur barnen bör sitta, äta, klä på sig och leka. Utifrån ett socialkonstruktionistiskt perspektiv på kön och genus kan detta kopplas till konstruerade föreställningar av kvinnornas roll i samhället, vilket reproduceras i förskolan. Studiens slutsatser lyfter fram betydelsen att synliggöra dessa konstruerade föreställningar för att kunna förstå varför pedagogerna handlar på detta sätt. Samtidigt är det viktigt att reflektera över nya perspektiv som manliga pedagoger kan ta med sig till förskolan.

It has long been taken for granted that no serious drama work was done in Swedish schools before the 1950s. However, at the Tyringe Helpension – a progressive education girls’ boarding school that existed between the years 1909-1936 – drama was used as a method in many school subjects, as well as for social training. Ester Boman, the founder and principal of Tyringe, even talked about theatre as an experimental laboratory of the humanities. This study explores how that drama work evolved and why it has been forgotten. The study uses traditional history research methods with an emphasison hermeneutics, and with some addition from recent critical text analysis. The educational drama at the Tyringe Helpension is contextualized from five aspects: 1) The life and work of Ester Boman. 2) The private Swedish girls’ school system. 3) The international and the Swedish progressive education movement – Ester Boman was strongly influenced by Sofi Almquist and Ellen Key. She was also a member of the New Education Fellowship. 4) The teaching methods of the Tyringe Helpension as a whole. 5) Previous and contemporary use of drama in education and the theory of the dramatic instinct. The study shows that these five contexts were all important for the evolution of educational drama at the Tyringe Helpension and contributedin making the drama work there exceptionally rich and varied. These contexts are also crucial for the explanation of why this work was so quickly forgotten. However, it also had some importance that the Swedish drama pioneers of the 1950s were not particularly interested in what had been done before