Johann Sebastian Bachs kantater för kyrkoåret skrevs i en annan tid, de har ett annat språk, både skriftligt och textligt, än vad kanske dagens gudstjänstbesökare är vana vid. För att göra dessa mästerverk relevanta idag behövs, tror jag, en varsam redigering. I och med det här arbetet önskar jag skapa en fungerande form där Bachs musik blir en naturlig del av det liturgiska flödet. De kriterier jag velat uppfylla för kantaterna är följande: ·         Texten ska vara på svenska. För Luther och Bach var det en självklarhet att det skulle vara på folkspråket ·         Orkestern ska inte vara för stor, det ska vara görbart ekonomiskt. Stråkar plus ytterligare ett eller två instrument ·         Endast en solist per söndag ·         Kantatens satser ska spridas ut över gudstjänsten. Hos Bach delades den endast upp i två delar ·         Koralmelodierna som används ska finnas i vår psalmbok. För att (som jag tidigare skrev) koralerna ska fungera som mänsklighetens (eller församlingens) röst, bör det vara melodier man känner till ·         Det får inte bli för långt (gudstjänsten ska inte vara mycket längre än en normal gudstjänst med körmedverkan) Sammanfattningsvis är alltså min frågeställning följande ”Finns det fortfarande plats för Johann Sebastian, hans musik och hans teologiska arv i det svenskkyrkliga gudstjänstlivet”? Min förhoppning är att Bachs, enligt min åsikt, tidlösa musik i allmänhet och hans kantater i synnerhet ska rymmas i vår kyrkas stora musikaliska arv, att musiken ska beröra människor och förändra deras liv på sätt som exempelvis sångerna från kommuniteten i Taizé och lovsångsrörelsens musik gör och har gjort. Svenska kyrkan är och ska vara en folkkyrka med breda och många teologiska och musikaliska influenser och traditioner. Utifrån kriterierna ovan skapas fyra kantater, för Första advent, Fastlagssöndagen, Påskdagen och Tacksägelsedagen.