Inledning: Läkemedelsbiverkningar är negativa effekter av läkemedelsbehandling utöver de förväntade terapeutiska effekter som läkemedlet används för, och utgör ett stort problem i sjukvården då de medför lidande och skador för drabbade patienter. År 2001 visade beräkningar att läkemedelsbiverkningar var orsaken till 3 % av alla dödsfall i Sverige, och att ca 2-10 % av alla sjukhusinläggningar beror på läkemedelsbiverkningar. Syfte: Syftet var att undersöka prevalens av läkemedelsbiverkningar som orsak till sjukhusvård och hur stor del av dessa som kunde beräknas ha varit möjliga att undvika, genom att söka och sammanställa information från vetenskapliga artiklar. Metod: Litteratur söktes på databasen PubMed och tillhandahölls även av handledare. Studier som publicerats innan år 2000 exkluderades ur litteraturstudien, likaså studier som studerat specifika patientgrupper. Till läkemedelsbiverkningar innefattades inte felaktig läkemedelsbehandling som missbruk och överdoseringar, utan dessa exkluderades. Studier från olika länder och olika typer av sjukhusinrättningar utgjorde inte en begränsning. Resultat: 7 prospektiva studier inkluderades i litteraturstudien, vilka var publicerade mellan år 2004 – 2008 och utfördes på sjukhus. Prevalensen av läkemedelsbiverkningar varierade mellan 2,7 – 48,4 % i de olika studierna och andelen biverkningar som definitivt skulle ha kunnat förebyggts varierade mellan 9 – 85,7 %. Diskussion: Resultatet för prevalens av läkemedelsbiverkningar beräknades genom att dividera det totala antalet läkemedelsbiverkningar med det totala antalet patientepisoder, eller patientantal när detta angetts. Olika metoder användes av de olika författarna för att identifiera läkemedelsbiverkningar och beräkna hur många av dessa som ansågs kunde förebyggas. I många fall utgjordes insamlingen av ansvariga författare, läkare, farmaceuter eller andra utbildade specialister och deras kliniska bedömning. För att minska risken för bias kunde datan kontrolleras av utomstående med kunskap inom ämnet. Artiklarna som jämfördes kunde ha olika primära eller sekundära frågeställningar och använda olika sjukhusinrättningar eller avdelningar, men presenterade alla resultat för läkemedelsbiverkningsprevalensen och hur många av läkemedelsbiverkningarna som kunde undvikas. Slutsats: Resultatet tyder på att läkemedelsbiverkningar fortsätter bidra till sjukhusinläggningar i vården. Fler studier bör genomföras för att följa utvecklingen av läkemedelsbiverkningsprevalens under 2000-talet för att öka kunskapen och bidra till möjligheterna att upptäcka och förebygga läkemedelsbiverkningar i vården idag.

SAMMANFATTNING Bakgrund:   Läkemedelsbiverkningar utgör ett stort problem för den enskilde som drabbas och för samhället. Distriktssköterskor med förskrivningsrätt har ett ansvar att rapportera misstänkta läkemedelsbiverkningar och spontanrapportering är grunden för läkemedelssäkerhet. Studier visar att det finns en hög grad av underrapportering. Syfte: Syftet med studien var att undersöka distriktssköterskors kunskap och förståelse om läkemedelsbiverkningar samt deras handlingsberedskap för, och syn på att rapportera dessa. Metod: Semistrukturerade intervjuer med kvalitativ ansats användes, sju distriktssköterskor i Jämtlands län deltog. Innehållet bearbetades med hjälp av manifest innehållsanalys och resulterade i tre områden; Kunskap och förståelse, Syn på ansvarfördelning samt Handlingsberedskap. Sju kategorier identifierades. Resultat: Distriktssköterskorna hade kunskap och förståelse om läkemedelsbiverkningar men inhämtande av ny kunskap hade låg prioritet. Ansvaret för rapportering diskuterades inte på arbetsplatserna. Distriktssköterskorna ansåg att de hade rapporterat då de meddelat läkaren om en misstänkt läkemedelsbiverkning. Rapportering av läkemedelsbiverkningar ansågs vara hanterbara men kunde ibland leda till stora bekymmer. Rapporteringen beskrevs som undermålig och skulle kunna göras i större utsträckning. Slutsats: Problemområdet måste synliggöras. Fortbildning inom området kan förhoppningsvis leda till ökad rapportering och förbättrad läkemedelsäkerhet. På sikt ger det ett minskat lidande för den enskilde patienten och en ekonomisk vinst för samhället. / ABSTRACT Background:   Adverse drug reactions are a major problem for the individual affected and to society. District nurses with prescribing rights have a responsibility to report suspected adverse drug reactions and spontaneous reporting is the basis for drug safety. Studies show that there is a high degree of underreporting. Aim: The aim of this study was to explore district nurses' knowledge and understanding of adverse drug reactions and their preparedness for, and approach to reporting them. Method: Semi-structured interviews with a qualitative approach was used, seven district nurses in Jämtland county attended. The contents were processed using manifest content analysis and resulted in three domains: Knowledge and understanding, vision for sharing responsibility and readiness to act. Seven categories was identified. Results: District nurses had knowledge and understanding of drug side effects, but acquire new knowledge had low priority. Responsibility for reporting were not discussed in the workplace. District nurses felt that they had reported when they informed the doctor about a suspected adverse drug reaction. Reporting of adverse drug reactions were considered to be manageable but could sometimes lead to big trouble. The reporting was described as poor and could be made more widely. Conclusion: The problem area must be made visible. Training in the field will hopefully lead to increased reporting and improved drug safety. Eventually, it gives a less suffering for the individual patient and an economic benefit for society.