Det finns elever som inte går i skolan och som har långvarig skolfrånvaro. De behöver hjälp och stöd för att komma tillbaka till skolan. Syftet med studien är att undersöka och förstå långvarig skolfrånvaro ur några elevers och vuxnas perspektiv som erfarit eller indirekt kommit i kontakt med långvarig skolfrånvaro. Syftet är särskilt att beskriva och analysera framgångsfaktorer i arbetet med långvarig skolfrånvaro så att eleverna kommer tillbaka till skolan och dess undervisning igen. Studien använder den bioekologiska utvecklingsmodellen och specialpedagogiska perspektiv på skolsvårigheter. En kvalitativ forskningsansats används också. Metodansatsen är livsberättelse. Data om långvarig skolfrånvaro samlades in genom intervjuer med åtta personer med egen erfarenhet av skolfrånvaro. I analysen av intervjuerna söktes gemensamma teman i berättelserna. Dessa teman reflekterar orsaker till långvarig skolfrånvaro och stödinsatser som ansågs viktiga. Intervjuernas resultat följdes upp med enkäter till tjugo personer med indirekt erfarenhet av långvarig skolfrånvaro. I enkäten söktes åsikter om framgångsfaktorer identifierade i livsberättelserna. Det viktigaste i arbetet med att förebygga och lösa långvarig skolfrånvaro är att lyssna på elever för att förstå problematiken bakom den långvariga skolfrånvaron. Det är också viktigt att bygga positiva relationer mellan elever och mellan elever och personal, samt att erbjuda stödinsatser efter varje elevs behov och unika situation.

Ungdomar med långvarig skolfrånvaro är ofta en indikation på en komplex sammansättning av olika sorters problem, vilket medför att dessa ungdomar ofta har ett behov av hjälp från olika människobehandlande organisationer i samhället. Studiens syfte var att undersöka hur professionella verksamma inom de olika organisationerna socialtjänsten, BUP och gymnasieskolan arbetar med ungdomar i åldern 16–21, som har en långvarig skolfrånvaro. Syftet var att närmare undersöka deras beskrivningar av de möjligheter och utmaningar som finns i arbetet, med siktet inställt på att förbättra ungdomarnas välbefinnande. Detta i förhållande till hur de professionella inom sina organisatoriska områden samverkar för att hjälpa ungdomarna tillbaka till skolan eller annan meningsfull sysselsättning. Med en kvalitativ metod samlades det empiriska materialet in genom sju semistrukturerade intervjuer, som omfattade en kurator på BUP, en socialsekreterare från socialtjänsten, tre utförare på socialtjänsten och två skolkuratorer på gymnasiet. Resultaten analyserades med utgångspunkt i den nyinstitutionella teorin samt med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys, som tillfört till en större förståelse för de professionellas beskrivningar och upplevelser kring arbetet med ungdomars långvariga skolfrånvaro.Enligt resultatet som framkom i studien handlade det främsta orsakerna till ungdomars långvariga skolfrånvaro om olika miljöfaktorer, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, helheten i livet och att hitta drivkraften dock med en viss variation mellan tjejer och killar. Därtill visade resultaten på att det skulle behövas ett större samarbete mellan organisationerna, för att det ska bli tydligare vad som behöver göras för dessa ungdomar samt att få mer kunskap om varandras organisationer. Framförallt gav de professionella uttryck för en genomgående stark vilja till samverkan med målet att uppnå välbefinnande hos ungdomarna som en framgångsfaktor. Denna studie visar på att professionella behöver bemöta ungdomarna utifrån rätt kunskap, rätt stöd och framförallt anpassa innehållet i skolan så att ungdomarna får skola på sitt sätt. Slutligen visar studien på en stor önskan att åstadkomma en gemensam plattform av samsyn, kunskap och tillit i varandras professioner kring denna målgrupp som i slutändan kommer generera ungdomens bästa med skola på sitt sätt.

Bakgrund: I Sverige har det rapporterats en ökning bland barn och unga av psykiatriska diagnoser. En ökning av psykiska- samt psykosomatiska besvär hos ungdomar i åldern 13-15 år har konstaterats. Den upplevda skolmiljön ses som en stark koppling till elevernas ohälsa. Elever med långvarig skolfrånvaro riskerar att hamna i svårigheter både på kort och lång sikt. Idag används sociala tjänstehundar som särskilt stöd för elever med långvarig skolfrånvaro dock finns det en brist på kunskap om hur insatsens upplevs av både hundförare och eleven själv. Syfte: Studiens syfte var att undersöka elever och hundförares upplevelse av hundassisterad intervention som särskilt stöd vid långvarig skolfrånvaro. Metod: Två elever och tre hundförare intervjuades genom semistrukturerade intervjuer. Dessa intervjuer genomfördes via videosamtal. Eleverna var i ålder 13-15 år och gick på högstadiet. Hundförarna arbetade på högstadiet på uppdrag av elevhälsan med hundassisterade interventioner som särskilt stöd vid långvarig skolfrånvaro. Resultat: Eleverna och hundförarna upplevde att hunden stöttade eleverna genom sitt bemötande, sin närhet och förmåga till relationsskapade. Detta ledde till att eleverna upplevde en förändring i sitt mående och i sin tillvaro. Eleverna upplevde en känsla av minskad stress och ångest, där elevernas vänskapliga relation till hundarna blev en betydande faktor i sin motivation till att komma till skolan, vara i skolan och utföra sina skolarbeten. Slutsats: Användningen av hundassisterade intervention som särskilt stöd vid långvarig skolfrånvaro upplevdes ge eleverna förändrade förutsättningar att öka sin närvaro i skolan. Elevernas vilja att vara med den sociala tjänstehunden bidrog till en ökad motivation att deltaga i sin skolgång. / Background: Sweden is currently witnessing an increase in diagnosed psychiatric disorders among juveniles of all ages, within which an upsurge in psychological and psychosomatic maladies has been noted in the 13-15 year old demographic. The social environment of a student’s school is seen to have a direct relationship to said student’s potential mental health issues, which can lead to extended absences. Such absences increase the risk of continued problems for the student, even beyond the realm of mental health, in the short and long term. Therapydogs are now used to provide special assistance for students with extended absences from school, however, there is a lack of knowledge how this is experienced by both doghandlers and students. Aim: The aim of this study is to observe students’ and dog handlers’ experience with canine-assisted intervention as a form of special assistance for those with extended school absences. Method: Two students and three dog handlers were interviewed with the “semi-structured interview” technique via videocall. The students were ages 13-15, and study at the middle school. The dog handlers work with student health at the students’ middle school, using canine-assisted intervention as a form of special assistance to those with extended absences from school. Results: The students and the dog handlers felt that canine interaction supported the students in their attempts to create and develop meaningful relationships. This led to positive changes in the students’ temperament and mental health in general. The diminishment of feelings of stress and anxiety can be linked to the friendly relationships built with the dogs, ultimately resulting in an increased motivation attend school and complete schoolwork. Conclusion: The use of canine-assisted intervention as special assistance to those with extended school absences was seen to give students positively changed attitudes towards school attendance, with the students’ desire to build a relationship with the therapydog as a contributing factor towards this change.