Sammanfattning Vårdhundar har börjat användas allt mer inom vård och omsorg runt om i världen och i Sverige de senaste åren. Vårdhundar används främst inom äldrevården men tidigare forskning pekar mot att en vårdhundsinsats även har flera positiva effekter på symptombilden vid schizofreni. Schizofreni är en psykossjukdom som omfattas av två typer av symptom, positiva och negativa symptom. Det sistnämnda är relaterade till en stor funktionsnedsättning i personens sociala liv och är både medicinskt och terapeutiskt mycket svårbehandlade. Syftet med föreliggande uppsats är att genom en fallstudie undersöka om och i så fall hur en vårdhundsinsats kan fungera som resurs för en person med schizofreni i Uppsala kommun och hur vårdhunden kan bidra till en symptomförändring. Med hjälp av intervjuer med brukare, hundförare och enhetschef vid brukarens gruppboende och två observationer under brukarens vårdhundssessioner undersöks hans upplevelse av vårdhundsinsatsen och hundförarens samt enhetschefens upplevelser av hur insatsen har fungerat för brukaren. Resultaten pekar mot att vårdhundsinsatsen har varit effektiv och bidragit till att både brukarens positiva och negativa symptom har minskat. Vidare verkar vårdhundsinsatsen ha betydelse för brukarens motivation och förmåga till att ta social kontakt, sänka ångest- och orosnivån samt motivation att sköta vardagssysslor.

Syftet med denna studie är att bidra med kunskaper om hundförares uppfattningar av fenomenet hund i skolan och hur hundförare upplever att hundar bidrar till skolans lärandemiljö. För att kunna besvara syftet har vi utgått från följande forskningsfrågor: Hur används hunden i undervisningen för att hjälpa eleverna uppnå kunskapskraven, hur används hunden för att underlätta sociala interaktioner och hur inkorporeras hunden i skolan. Vi har använt fenomenografi som teoretisk utgångspunkt i vår studie, och utgått från det i analysen av vårt insamlade empiriska material för att utreda syftet utifrån frågeställningarna. I intervjuerna diskuterade hundförare hur de uppfattar att de använder hunden i undervisningen. Hundförarna lyfte också hur de upplever att hunden bidrar till att underlätta olika sociala interaktioner. Slutligen presenteras deras funderingar om hur aspekter såsom allergi och hundrädsla hanteras.  Studiens resultat visar att hundförare uppfattar att de använder sig av hunden i undervisningen för att hjälpa eleverna uppnå kunskapskraven, detta görs med olika tillvägagångssätt men slutresultatet är enligt hundförarnas uppfattning att eleverna får med hjälp av hunden bättre förutsättningar för att kunna uppnå kunskapskraven. Hundförarna uppfattar, baserat på vad som diskuterades under intervjuerna, att hunden underlättar sociala interaktioner på skolan. Resultatet visade även att hundförarna inte var eniga rörande aspekter såsom allergier, hundrädsla eller utvärdering. Däremot uppfattade samtliga hundförare att den respons de fått varit övervägande positiv.

Arbetsterapeuten arbetar till stor del med patienter som har funktionsnedsättningar samt anpassning med stöd av hjälpmedel. Assistanshundar klassas som ett hjälpmedel och kan vara en viktig del för personer med funktionsnedsättningar. Litteraturöversiktens syfte var att undersöka hur förare upplever aktivitetsutförandet i den fysiska och sociala miljön med en assistanshund. Undersökningen har genomförts genom en litteraturöversikt med struktur baserat på kvalitativ ansats. Förare påstod även att hunden bidrog mer emotionellt än fysiskt i sitt stöd, samt främjade frihet, säkerhet och självständighet i vardagen, vilket påvisade ett förbättradaktivitetsutförande. Det framkom att förare upplevde stigmatisering på grund av samhällets okunskap, men även positiv integration med andra. I dagsläget finns det inga arbetsterapeuter i Sverige som arbetar med assistanshundar, och eftersom assistanshundar klassas som ett hjälpmedel ska de ingå i yrket.

Sammanfattning Enligt rapporter från Skolinspektionen finns det en stor andel elever med ogiltig skolfrånvaro. Dessa rapporter uttrycker att samhället har ett stort ansvar att skapa förutsättningar för att alla elever ska känna sig trygga och motiverade att närvara i skolan. Syftet i denna studie var att undersöka om hundar kan användas som verktyg, alltså stödinsats i skolan. Metoden i studien var kvalitativ med en innehållsanalys gjord utifrån data från semistrukturerade intervjuer med 14 hundförare som arbetar med elever i grundskolan. Studiens teoretiska ram är sociokulturell teori och en motivationsteori, Maslows behovsteori. Några av de viktigaste resultaten utifrån de olika teman som framkom vid läsning av de transkriberade intervjuerna blev vikten av planering och prioritering vid arbete med hund och hur man kan genom arbete med hund stödja elevers motivation inom områden som utveckling och lärande, kommunikation och närvaro i skolan. Studiens resultat tar upp erfarna utmaningar som finns inom verksamhet med hund och sådant som möjliggör arbetet med hund i skolan. Både tidigare forskning och denna studie lyfter positiva resultat med hund i skolan och arbete med elever i behov av särskilt stöd. Studiens resultat visar att hundar kan användas som specialpedagogiskt verktyg i skolan för att öka socialt samspel mellan elever, stärka elevers utveckling och lärande samt för att motivera skolnärvaro.

Bakgrund: I Sverige har det rapporterats en ökning bland barn och unga av psykiatriska diagnoser. En ökning av psykiska- samt psykosomatiska besvär hos ungdomar i åldern 13-15 år har konstaterats. Den upplevda skolmiljön ses som en stark koppling till elevernas ohälsa. Elever med långvarig skolfrånvaro riskerar att hamna i svårigheter både på kort och lång sikt. Idag används sociala tjänstehundar som särskilt stöd för elever med långvarig skolfrånvaro dock finns det en brist på kunskap om hur insatsens upplevs av både hundförare och eleven själv. Syfte: Studiens syfte var att undersöka elever och hundförares upplevelse av hundassisterad intervention som särskilt stöd vid långvarig skolfrånvaro. Metod: Två elever och tre hundförare intervjuades genom semistrukturerade intervjuer. Dessa intervjuer genomfördes via videosamtal. Eleverna var i ålder 13-15 år och gick på högstadiet. Hundförarna arbetade på högstadiet på uppdrag av elevhälsan med hundassisterade interventioner som särskilt stöd vid långvarig skolfrånvaro. Resultat: Eleverna och hundförarna upplevde att hunden stöttade eleverna genom sitt bemötande, sin närhet och förmåga till relationsskapade. Detta ledde till att eleverna upplevde en förändring i sitt mående och i sin tillvaro. Eleverna upplevde en känsla av minskad stress och ångest, där elevernas vänskapliga relation till hundarna blev en betydande faktor i sin motivation till att komma till skolan, vara i skolan och utföra sina skolarbeten. Slutsats: Användningen av hundassisterade intervention som särskilt stöd vid långvarig skolfrånvaro upplevdes ge eleverna förändrade förutsättningar att öka sin närvaro i skolan. Elevernas vilja att vara med den sociala tjänstehunden bidrog till en ökad motivation att deltaga i sin skolgång. / Background: Sweden is currently witnessing an increase in diagnosed psychiatric disorders among juveniles of all ages, within which an upsurge in psychological and psychosomatic maladies has been noted in the 13-15 year old demographic. The social environment of a student’s school is seen to have a direct relationship to said student’s potential mental health issues, which can lead to extended absences. Such absences increase the risk of continued problems for the student, even beyond the realm of mental health, in the short and long term. Therapydogs are now used to provide special assistance for students with extended absences from school, however, there is a lack of knowledge how this is experienced by both doghandlers and students. Aim: The aim of this study is to observe students’ and dog handlers’ experience with canine-assisted intervention as a form of special assistance for those with extended school absences. Method: Two students and three dog handlers were interviewed with the “semi-structured interview” technique via videocall. The students were ages 13-15, and study at the middle school. The dog handlers work with student health at the students’ middle school, using canine-assisted intervention as a form of special assistance to those with extended absences from school. Results: The students and the dog handlers felt that canine interaction supported the students in their attempts to create and develop meaningful relationships. This led to positive changes in the students’ temperament and mental health in general. The diminishment of feelings of stress and anxiety can be linked to the friendly relationships built with the dogs, ultimately resulting in an increased motivation attend school and complete schoolwork. Conclusion: The use of canine-assisted intervention as special assistance to those with extended school absences was seen to give students positively changed attitudes towards school attendance, with the students’ desire to build a relationship with the therapydog as a contributing factor towards this change.