Denna studie undersöker hur den hållbara kärleksrelationen i det senmoderna samhället ser ut. Hållbar kärlek är ett fascinerande fenomen under senmoderniteten som generellt präglas av individualisering med utbredd relationell rörlighet. Trots att detta har resulterat i mer flyktiga och instabila relationer är människans önskan att leva i en hållbar kärleksrelation stark. Det gör det intressant att i denna studie undersöka det karaktäristiska för en senmodern, hållbar kärleksrelation. Studien lutar sig på ett teoretiskt och begreppsligt ramverk uppbyggt kring Anthony Giddens tankar om senmoderniteten och dess rena förhållande samt Ulrich Beck och Elisabeth Beck-Gernsheim teori om kärleken som vår sekulära religion. Dialogiska intervjuer genomfördes med fem par enligt en hermeneutisk metodansats som varit gifta i minst 25 år. Studiens resultat presenterar en huvudtolkning som lyfter fram att hållbar kärlek är möjlig under senmoderna villkor då paret litar på kärleken men ändå inte tar den för given. Detta innebär förtröstan att kärleken kommer att bestå genom livets lopp men utan att förutsätta att det sker utan engagemang och omsorg eller att relationen behöver uppfylla en idealbild för att fungera. Jag menar att det är den bärande relationen som är förutsättningen för hållbar kärlek under senmoderniteten.