<p>Ibland återger barn, exempelvis i förhörssituationer, otäcka berättelser om händelser som de hävdar att de upplevt, fast så inte är fallet. Möjligen anpassar barnen sig till den situation som den vuxna anger, vilket kan medföra att kriterierna för hågkomsten förändras. Syftet med denna studie var att se om aktiveringen av en kulturell stereotyp, låtsaskompisar, skulle påverka barns rapportering om låtsaskompisar i jämförelse med de som inte fick någon aktivering. Även antalet detaljer och ord i utsagorna studerades. Trettiosju stycken 6-åringar på en förskola uppdelade i två grupper deltog i studien. Sagan Alfons Åberg och hemlige Mållgan lästes för den ena gruppen. En standardiserad intervju genomfördes. Barn i båda grupperna rapporterade om låtsaskompisar och flest svar fanns oväntat i gruppen utan aktivering. Möjligen agerade försöksledaren på ett sätt som barnen ansåg vara en ny situation där nya regler och kriterier för verklighet och fantasi blev gällande.</p>

Ibland återger barn, exempelvis i förhörssituationer, otäcka berättelser om händelser som de hävdar att de upplevt, fast så inte är fallet. Möjligen anpassar barnen sig till den situation som den vuxna anger, vilket kan medföra att kriterierna för hågkomsten förändras. Syftet med denna studie var att se om aktiveringen av en kulturell stereotyp, låtsaskompisar, skulle påverka barns rapportering om låtsaskompisar i jämförelse med de som inte fick någon aktivering. Även antalet detaljer och ord i utsagorna studerades. Trettiosju stycken 6-åringar på en förskola uppdelade i två grupper deltog i studien. Sagan Alfons Åberg och hemlige Mållgan lästes för den ena gruppen. En standardiserad intervju genomfördes. Barn i båda grupperna rapporterade om låtsaskompisar och flest svar fanns oväntat i gruppen utan aktivering. Möjligen agerade försöksledaren på ett sätt som barnen ansåg vara en ny situation där nya regler och kriterier för verklighet och fantasi blev gällande.

I detta självständiga arbete genomförs en analys av Gunilla Bergströms bok Alfons och hemlige Mållgan (1976) och Astrid Lindgrens, Nils Karlsson- Pyssling (1949) samt Lillebror och Karlsson på taket (1955) med motivet låtsaskompisar. Syftet med arbetet är att skapa en förståelse för detta fenomen och dess funktioner. Arbetet utgår från tidigare forskning som visar att låtsaskompisar ofta intar olika funktioner hos barn. Det är av intresse att studera då studier har visat att av alla barn upp till sju år har 65% låtsaskompisar. I analysen kopplas de tre verken till psykologiska teorier som arbetet grundar sig på. Det undersöks för att se hur de kan kopplas till de påhittade låtsaskompisarna. Genom analysen framkommer det att funktionerna som presenteras går att relatera till de litterära verken. Arbetet ger kunskap om hur blivande och verksamma lärare kan få förståelse för barns kreativitet och hur de på olika sätt kan framställa den. Det blir även tydligt hur något som föds ur barns behov och fantasi stödjer dem i deras verklighet.