I denna uppsats undersöks löneförhandlingar med och utan en minimilön i en dynamisk spelteoretisk modell. Med hjälp av antaganden om modellens arbetsmarknad kan olika spel konstrueras där varje spel representerar en enskild löneförhandling mellan en arbetssökande individ och ett företag. För en arbetsmarknad utan en minimilön testas två varianter av modellen där företaget erbjuder en lön i den första varianten medan det i den andra är individen som föreslår en lön. Den andra varianten kommer dock alltid att innebära en förlust för företaget och därför används bara den första modellen för att modellera en löneförhandling när det finns en minimilön på arbetsmarknaden. En minimilön påverkar främst de arbetare vars optimala löner hamnar under minimilönen då de antingen kommer få en större vinst vid en anställning eller vara arbetslösa. Arbetare med en produktivitet över minimilönen kan gynnas av en minimilön då de relativt sett blir bättre att anställa för en arbetsgivare. På den svenska arbetsmarknaden finns det inga lagstadgade minimilöner, men motsvarande slutsatser kan också dras om effekterna av de svenska kollektivavtalssatta lägstalönerna.

En förklaring till att kvinnor generellt förhandlar sig till lägre löner är bland annat förekomsten av socialt konstruerade könsstereotyper. Dessa könsstereotyper påverkar kvinnors benägenhet att förhandla och att framhäva sina prestationer under löneförhandlingen. Genom intervjuer med 12 kvinnor på olika geografiska platser i Sverige utforskades de känslor och tankar som kan förekomma inför och i samband med den individualiserade löneförhandlingsprocessen med syfte att skapa en djupare förståelse för vad som ligger bakom den ofta skeva lönebildningen. Resultatet visade att det hos kvinnorna finns en utpräglad känsla av nervositet, oro och brist på kontroll inför och under mötet vilket också påverkar tendensen att framhäva sina egna prestationer. Detta tydliggjorde könsstereotypernas inverkan på och roll i löneförhandlingen vilket också kan förklara varför kvinnors löneutveckling skiljersig från männens. Denna kunskap kan av arbetsgivare och HR användas som ett redskap för att främja lika löneutveckling för både kvinnor och män.

Kön har sedan tidigare använts som en förklaringsfaktor till olika fenomen och till nackdel och skäl för underordning av kvinnor. En sådan förklaring finns inom förhandlingar, där det påstås att män är bättre på att förhandla. I denna uppsats kartläggs ledande teoretiska förklaringar till varför skillnaderna mellan män och kvinnor inom förhandlingar existerar. För dessa skillnader erbjöds förklaringar som man tematiskt samlat under paraplytermerna: erfarenhet, strukturella positioner samt makt och status. Tidigare studier med fokus på makt och status visar bland annat att kvinnor med hög status som kräver en viss summa får lika bra resultat som män med hög status som kräver samma summa, vilket inte är fallet hos män och kvinnor med låg status. Där har kvinnor en mindre chans att få det de kräver jämfört med män. Denna uppsats fokuserar främst på skillnaderna från makt/status-perspektiv, hur det påverkar kvinnors förhandlingsutfall och om kvinnor kan motverka de sämre resultaten de får inom förhandlingar när de beter sig icke-kvinnligt och bryter mot normer/roller som bestäms av kön (rollkongruensteorin-mer om detta i del 2.1). I uppsatsen söks indicier som påvisar att en högre status i form av utbildning (högskoleutbildning) ger kvinnor lika bra resultat för samma prestation som män eller åtminstone förbättrar kvinnors utgångspunkt. En experimentell frågeundersökning utförs, där varje deltagare får 1 av 4 möjliga varianter av texten. Dessa varianter skiljer sig åt vad gäller kön och utbildningsnivå hos de personer som beskrivs i texten. Sedan analyseras vilka resultat som följer av dessa skillnader. Det handlar således om ett efterdesignexperiment med en hypotetisk deduktiv ansats. Studien visar att högskoleutbildning inte tycks vara en tillräckligt stark källa till status för att ge kvinnor lika bra förhandlingsresultat som män. Däremot indikerar studien att manliga deltagare ger mindre resurser till kvinnor än till män, medan kvinnliga deltagare ytterst sällan bemöter manliga kandidater sämre. I studien visas också att det främst är män som anser att kvinnor måste bete sig kvinnligt och att motreaktionen (s.k. backlash) drabbar de kvinnor som inte uppfyller detta förväntade beteende. Mitt experiment bekräftar således rollkongruensteorin, samtidigt som den vidareutvecklas, genom att peka på att det inte är bägge kön utan bara män som förväntar sig att kvinnor beter sig kvinnligt, -åtminstone i Sverige.