No description available.

Subalpine larch (Larix lyallii Parl.) has a narrow ecological niche at timberline in the Cascade Range and the Rocky Mountains of western North America. Demographic factors, including a long generation time (average 500 years) and a late arrival at sexual maturity (100-200 years), make it unlikely that this species will be able to adapt to predicted climate change. A better understanding of genetic structure and genetic diversity is necessary in order to effectively manage this species for future generations. Foliage from 62 populations of subalpine larch was collected in order to elucidate the range-wide population genomics of the species. DNA was extracted and a next-generation sequencing method, restriction site associated DNA sequencing (RAD-seq), was used to generate genome-wide single nucleotide polymorphism (SNP) marker data. Three genetically differentiated clusters were identified via principal components analysis, a discriminant analysis of principal components and Bayesian STRUCTURE analysis: the Cascade Range, the southern Rocky Mountains and the northern Rocky Mountains. A monophyletic group in the central Rocky Mountains was also identified in a dendrogram of genetic distance but this group had weak bootstrap support (49%), meaning genetic differentiation depends on relatively few genetic variants. Genetically differentiated groups should be prioritized for future management and conservation efforts. Negative values of Tajima’s D and preferred demographic scenarios generated by coalescent simulations indicated that 15 populations all have a recent history of expansion. Genetic diversity within these populations was found to be moderate (HO = 0.15 – 0.20), inbreeding coefficients were found to be high (FIS = 0.15 – 0.25) and genetic differentiation among populations was found to be high (average FST = 0.18). These results indicated that fragmentation driven by Holocene warming may have resulted in reduced effective population sizes. Smaller populations experience stronger genetic drift and an increased likelihood of inbreeding, which may hinder an adaptive response to natural selection. Still, parameter estimates for preferred demographic scenarios suggested a minimum effective population size of around 20,000 individuals, which is not considered small by most conservationists. A final study of 18 populations found local adaptation to cold temperature in the northern portion of the species range. In all seasons, populations from the northern Rocky Mountains had significantly higher cold tolerance than populations from the central Canadian Rocky Mountains and the northern Cascades. Winter cold tolerance showed strong clines associated with the frost-free period and degree days below zero. These two climate variables explained 65% of the explainable variance in phenotype when redundancy analysis models were conditioned on geography. Seven SNPs were identified that explained a significant portion of the variance in winter cold tolerance. Range-wide, additional SNPs were identified as FST outliers and/or as significantly correlated with environmental gradients, even after correcting for neutral genetic structure. Together, the results of this work indicate that dispersal, neutral evolutionary processes and natural selection have all played important roles in shaping patterns of genetic variation across the natural range of subalpine larch. All of these factors should be considered during the development of management and conservation strategies for this high-elevation conifer species. / Graduate

Denna uppsats presenterar tre designförslag på samplanteringar med barrväxter i fokus. Designförslagen är gjorda till tre fiktiva platser med olika ståndort i växtzon 5, en liten entréplantering i västerläge med kalkhaltig jord, en mellanstor plantering i söderslänt med sandblandad jord och en parkplantering med fuktig jord med ett lågt pH-värde. Platserna är valda med tanken att läsarna ska kunna inspireras att använda barrväxter i olika typer av planteringar och trädgårdar. Till grund för växtvalen har gjorts en litteraturstudie inom området barrväxter, med fokus på barrväxters ståndort och hur de fungerar i samplanteringar med perenner och lignoser. Bakom designförslagen ligger även en idé om att hitta lite nya sätt att använda barrväxter, detta för att inte göra upprepningar av de skötselfria planteringarna med barrväxter som blev så oerhört populära på 70-talet och som delvis givit barrväxter ett dåligt rykte. Designförslagen presenteras i utförliga illustrationer och genom en processbeskrivning för att belysa designprocessens vägar och val, från början till slut.

Lic.-avh. (sammanfattning) Alnarp : Sveriges lantbruksuniv., 2003. / Härtill 3 uppsatser.

No description available.

Le mélèze d'Europe (Larix decidua) est traditionnellement exploité pour son bois de qualité. Malheureusement, la culture de cette essence hors de son aire de distribution a été un échec. L'hybridation avec le mélèze du Japon (L. kaempferi) est une voie prometteuse, en particulier grâce à l'hétérosis manifesté par cet hybride. Au cours de cette dissertation, nous valorisons les données d'un diallèle multi-site intra- et inter-spécifique d'âge avancé. Le 1er chapitre présente l'analyse de traits de production et de qualité du bois. Nous confirmons ainsi l'hétérosis pour les traits liés au volume. Cet hétérosis n’entraîne pas de contrepartie en termes de qualité, et se montre stable d'un site à l'autre.Au contraire, d'autres traits ne présentent pas d'hétérosis, mais davantage d'héritabilité.Les performances additives pour ces traits sont stables d'un site à l'autre, et en espèce pure vs. en hybridation. Au cours du 2ème chapitre, nous nous intéressons au rôle de la plasticité phénotypique de traits de formation du bois dans la construction de l'hétérosis.Le mélèze hybride apparaît comme le taxon le plus plastique : tout comme ses espèces parentes, il produit un cerne de croissance étroit en conditions hydriques limitantes, mais sa croissance radiale surpasse celle de ses parents quand l'eau est abondante. Ce 2èmechapitre est également un premier pas vers la compréhension du rôle de la plasticité phénotypique dans la construction de l'architecture de la variance génétique entre la circonférence et la densité des troncs. Cette thèse se termine sur une synthèse, au cours de laquelle nous discutons les retombées de nos résultats pour l'amélioration du mélèze hybride. / European larch (Larix decidua) has been historically exploited within its natural rangefor its high quality wood, but the attempt to grow this species outside its native range was a failure. Hybridization with Japanese larch (L. kaempferi) is a promising path, in particular because of the heterosis this hybrid manifests. In this dissertation, we took advantage ofan old-enough, multi-site experiment with an inter-/intra-specific mating design. The first chapter presents the analysis of several traits involved in wood quality and productivity. We confirmed heterosis for volume related traits. The heterosis came with no counter part inwood quality, and it was stable across sites. Contrarily, some other traits showed no heterosis but higher heritabilities, and the additive performances for these traits were stable across sites and in pure species vs. in hybridization. In the second chapter, we investigated the role of phenotypic plasticity of some wood formation traits in the construction of the heterosis. Hybrid larch appeared as the most plastic taxon: it equaled the parental controls in producing narrow growth increments under drought, but it produced the largest rings in favorable water availability conditions. This second chapter was also a first step towards a better understanding of the role of phenotypic plasticity on the construction of the genetic variance architecture between larch stem circumference and density. The dissertation ends with a synthesis in which we discussed the implicationof our findings for the breeding of hybrid larch.

Treelines in high-mountain regions are constrained by heat deficiency, although the working mechanisms are still not entirely understood. Observational and paleoecological studies on treeline performance may contribute to increased understanding of the treeline phenomenon in general. The present thesis addresses elevational shifts of alpine treelines in the Swedish Scandes. By various analytical tools, the studies embrace widely different temporal scales. The concept treeline refers to the elevation (m a.s.l.) at a specific site of the upper individual tree of a certain tree species, at least 2 m tall. All the principal tree species in the Scandes are concerned, i.e. mountain birch (Betula pubescens ssp. czerepanovii), Norway spruce (Picea abies) and Scots pine (Pinus sylvestris). Paper I deals with regional treeline dynamics at more than 100 sites over the past 100 years. Concurrent with temperature rise by c. 1.4 °C over the same period, maximum treeline advances of all species amount to about 200 m. Thus, under ideal conditions, treelines respond in close equilibrium with air temperature evolution. However, over most parts of the landscape, treeline upshifts have been much smaller than 200 m, which relates to the combined action of geomorphology, wind, snow distribution and soil depth. After 1975, the birch has lost its role as the most rapidly advancing tree species, being superseded by pine and spruce. Paper II is a short-term (2005/2007-2010/2011) study of mountain birch treeline performance along a regional maritimity-continentality gradient. Upshift by 3.0 yr-1 in the maritime part of the gradient contrasts to retreat by 0.4 m yr-1 in the continental part. In the latter area, earlier and more complete melting of late-lying snow patches has seemingly progressed to a state when soil drought sets back the vigour of existing birches and precludes sexual regeneration and upslope advance of the treeline. In the maritime area, extensive and deep snow packs still exist above the treeline and constrain its position, although some release is taking place in the current warm climate. Paper III explores treeline change by phenotypic transformation of old-established stunted and prostrate spruce individuals (krummholz) growing high above the treeline and is based on analyses of radiocarbon-dated megafossils, preserved in the soil underneath clonal groups of spruce. Living spruce clones, which in some cases may date back to the early Holocene (9500 cal. yr BP), suggests that spruce immigrated from “cryptic” ice age refugia much closer to Scandinavia than conventionally thought. As the krummholz form presupposes open and windy habitats, it is inferred that permanently open spots prevailed in the high-mountain landscape even during periods when treelines in general were much higher than today. Paper IV reports radiocarbon dates of wood samples, retrieved from newly exposed glacier forefields at three main sites, located high above the modern treelines and embracing the entire Swedish Scandes. It appears that pine colonized early emerging nunataks already during the Late Glacial. Around 9600-9500 cal. yr BP a first massive wave of tree establishment, birch and pine, took place in “empty” glacier cirques. Both species grew 400-600 m above their present day treeline position and accordingly, the summer temperatures may have been 3.5 °C warmer than present (uncorrected for land uplift). During the entire interval 9600 to 4400 cal. yr BP, birch prospered 100-150 m above the uppermost pines. In response to Neoglacial cooling, treelines of both birch and pine descended until their final disappearance from the record 4400 and 5900 cal. yr BP, respectively. Thereafter, these habitats experienced increased snow accumulation and glacier inception. / Avhandlingen belyser förskjutningar i olika tidsskalor av den alpina trädgränsens läge i de svenska Skanderna. Trädgränsen definieras som den högsta nivån (m ö.h.) för minst 2 m höga individer av en viss art i en definierad del av en fjällsluttning. Avhandlingen består av fyra separata uppsatser, publicerade i olika välrenommerade vetenskapliga tidskrifter.  I Paper I analyseras förändringar av trädgränserna för fjällens vanligaste trädarter, fjällbjörk, gran och tall (Betula pubescens ssp. czerepanovii, Picea abies och Pinus sylvestris) mellan 1915 och 2007. Undersökningen omfattar ett 8000 km2 stort, naturgeografiskt heterogent område, med mer än 100 lokaler. De maximala trädgränsförskjutningarna för samtliga trädarter uppgår till omkring 200 m. Resultaten motsvarar de trädgränsförskjutningar som teoretiskt kan förutsägas utifrån den temperaturhöjning med cirka 1,4 °C som skett under samma tidsperiod, förutsatt ideala förhållanden. För större delen av området råder emellertid andra, icke-ideala förhållanden, varför trädgränsernas uppflyttning i allmänhet blivit avsevärt mindre än 200 m. Den främsta anledningen till detta är lokala topoklimatiska begränsningar, d.v.s. kombinerade effekter av geomorfologi, vind, snöfördelning, jorddjup, etc., som i stora delar av det starkt brutna fjällandskapet mer eller mindre effektivt hindrar träden från att nå sina potentiellt högst belägna växtplatser betingade av temperaturen. Efter 1975 har björken förlorat sin roll som arten med den snabbast expanderande trädgränsen. I stället har tall och gran avancerat med större hastighet. Det innebär att även om klimatets uppvärmning fortsätter, så kommer det subalpina björkbältet att expandera i avsevärt mindre omfattning än vad som ofta förebådats. Möjligtvis kommer det att ersättas av tall. Paper II behandlar björkens trädgränsdynamik under perioden 2005/2007-2010/2011 längs en regional klimatgradient med avseende på maritimitet/kontientalitet. Trädgränsen har under den aktuella perioden avancerat 3,0 m/år i den maritimt präglade delen av gradienten, vilket kontrasterar signifikant mot en sänkning med 0,4 m/år i området med mer kontinentalt klimat. Skillnaderna diskuteras i termer av klimatförändringens varierande effekter på snötäckets utbredning och varaktighet och dess inverkan på markfuktigheten. En allt tidigare total utsmältning av snölegorna i de kontinentala områdena har av allt att döma resulterat i vattenbrist under sommaren. Torka medför reducerad vitalitet för existerande björkar och förhindrar både sexuell förökning och uppflyttning av trädgränsen. I de maritima delarna kvarligger alltjämt mycket snö under en stor del av sommaren. Trädgränsens position har därför kunnat bibehållas eller flyttas upp. Vissa omständigheter tyder på att trädgränsens stigning i högre grad har varit baserad på fröföryngring efter 1975, jämfört med perioden 1915-1975. Utgångspunkten för Paper III är erfarenheter från Paper I, som visar att trädgränsens uppflyttning för gran och björk huvudsakligen är resultatet av ökad höjdtillväxt av äldre, i vissa fall flertusenåriga, mer eller mindre buskformiga individer (krummholz), som vuxit på nivåer långt ovanför trädgränsen. Som ett svar på de senaste hundra årens varmare klimat har dessa antagit trädform, varigenom trädgränsen höjts. För en fördjupad förståelse av den här mekanismen har megafossil, d.v.s. grova vedrester bevarade i marken under gamla grankloner i trädgränsekotonen, 14C-daterats. Resultaten tyder på att granar i exponerad fjällmiljö kan uppnå i det närmaste ”evigt” liv genom sin förmåga till vegetativ förökning och möjligheten att växla mellan busk- och trädform i takt med klimatets växlingar. Vissa nu levande kloner existerade av allt att döma redan för 9500 år sedan. Den nu dokumenterat tidiga förekomsten av gran, bekräftar den på senare tid allt tydligare bilden av granen som en tidig invandrare till fjällkedjan. Möjligtvis har granen ”övervintrat” den senaste istiden närmare Skandinavien än vad som till helt nyligen varit den gängse uppfattningen. Paper IV behandlar en för Skandinavien ny metod för historisk trädgränsrekonstruktion. I uppsatsen analyseras 14C-dateringar av totalt 78 större veddelar (megafossil) som nyligen exponerats i anslutning till smältande glaciäris och ”perenna” snölegor i tre huvudområden, Helags-Sylarna, Tärna och Abisko, högt ovanför dagens trädgräns. Det framkommer att tall (Pinus sylvestris) koloniserade tidigt framsmälta nunatakker redan under senglacial tid. För omkring 9600-9500 år sedan inträffade en första massiv våg av björk- och talletablering i isfria glaciärnischer. Båda arterna växte 400-600 m ovanför sina nuvarande trädgränspositioner, i ett klimat som kan ha varit 3,5 °C varmare än idag. Under intervallet 9600 till 4400 BP uppträdde björken i ett 100-150 m brett bälte ovanför de översta tallarna. Som ett svar på klimatets successiva avkylning under senare delen av Holocen sänktes både björkens och tallens trädgränser i de aktuella miljöerna, till dess de för 4400 respektive 5900 år sedan helt försvann från lokaler där glaciärer och perenna snöfält började bildas. De analyserade trädresterna, som länge bevarats av glaciäris och perenn snö representerar en period med ett klimat långt varmare än under det senaste århundradet. Med denna analogi från det förflutna kan det därför antas att i en framtid där sommartemperaturerna rent hypotetiskt är 3,5 °C högre än i nutiden, skulle trädgränserna lokalt kunna flyttas upp med ungefär 600 m.

Face à la toxicité des éléments traces métalliques (ET) dans l’environnement, les plantes ont développé différentes stratégies aujourd’hui exploitées en phytoremédiation. Les arbres paraissent plus efficaces que les herbacées pour la phytoextraction de par leur importante biomasse et leur système racinaire plus profond. Ces travaux ont donc été menés sur des espèces ligneuses largement répandues dans la région Limousin, plus particulièrement des conifères: le Douglas, le mélèze hybride et ses deux parents, le mélèze d’Europe et le mélèze du Japon. Plusieurs modèles de culture ont été utilisés pour permettre, par des approches complémentaires, une meilleure appréhension des réponses de ces conifères aux ET : des plantules cultivées in vitro et des germinations ou des arbres âgés de 2 ans cultivés sous serre. Les conifères ont été exposés soit à un seul ET, le Cadmium (Cd), soit à plusieurs ET (As, Pb, Sb) présents dans des sols collectés sur deux anciens sites miniers. Les résultats ont montré que, parmi les espèces étudiées, le Douglas présentait le taux d’accumulation le plus élevé en Cd. Cependant, la quantité stockée dans la biomasse aérienne est restée faible par rapport à d’autres espèces d’arbres déjà utilisées en phytoextraction. Par ailleurs, la caractérisation chimique des pectines de la paroi a mis en évidence des modifications quantitatives et qualitatives suggérant un processus d’exclusion du Cd. Au niveau intracellulaire, les résultats ont montré que les polyamines et les oligopeptides riches en thiols ne semblaient pas impliqués dans la compartimentation du Cd. En revanche, une accumulation de proline a été observée en réponse au Cd et à d’autres ET, suggérant une implication de la proline comme molécule antioxydante et / ou chélatrice d’ET. L’ensemble des résultats a mis en évidence la nécessité d’optimiser la croissance des conifères et la phytodisponibilité des ET du sol avant de pouvoir proposer ces conifères, et notamment le Douglas, pour la phytoextraction d’ET. / Given the toxicity of trace elements (TE) in the environment, plants developed varions strategies used currently for phytoremediation. Trees appear more efficient than herbaceous species for phytoextraction as they have a larger biomass and a deeper root system. The work was thus performed on woody species widespread in Limousin region, particularly conifers: Douglas fir, hybrid larch and its two parents, European larch and Japanese larch. Several culture models were used to allow, through complementary approaches, a better understanding of the response of these conifers to TE: in vitro grown plantlets and seedlings or 2-year-old trees grown in greenhouse. Conifers were exposed to a single TE, cadmium (Cd), or to several TE (As, Pb, Sb) present in soils collected from two former mining sites. Among investigated species, results showed that Douglas exhibited the highest rate of Cd accumulation. However, the amount stored in aboveground biomass remained low compared to other tree species already used in phytoextraction. Furthermore, the chemical characterization of cell wall pectins highlighted quantitative and qualitative modifications suggesting a Cd exclusion process. At the intracellular level, results showed that polyamines and thiol-rich oligopeptides did not appear to be involved in Cd compartmentation. However, a proline accumulation was observed in response to Cd and other TE, suggesting an involvement of proline as antioxidant molecule and / or TE scavenger. Overall, results highlighted the need to optimize conifer growth and soil TE phytoavailability before to propose these conifers, particularly Douglas, for the phytoextraction of TE.

In this thesis two important aspects affecting economical use of cableways in forestry are examined. First part of the thesis deals with comparison between existing performance standards for cableways and values obtained from field research during yarding the timber. The research took place in French Masiv Central from September to December 2014 using cablway based on the conception of skyline and endless line. Research shows that the time consumption of timber skidding quoted in the performance standards is overvalued compared to data obtained from the field research. Second part of the thesis is focused on economic aspects of the cableway operation. The whole issue is illustrated on model example analysing year costs and yields resulting from cableway operation. Output of this work is also a file of MS Excel programme which calculates year costs and yields on the basis of entered parameters (cableway price, labour costs, number of the months of cableway operation...). From these values the return on investment to cableway is then calculated.

No description available.