Hur skapar man en framtid för en patient som befinner sig i en mycket utsatt situation, medvetslös och uppkopplad till maskiner? Detta är något som iscensätts när anestesiläkare talar med varandra om patienter vid rapporteringen till och från jouren på en intensivvårdsavdelning. Avhandlingen visar hur anestesiläkarna arbetar med att skapa bilder av patienten genom numeriska värden, social information och sin egen kunskap om och erfarenhet av hur andra patienter utvecklats. I överrapporteringssamtalen framkommer anestesiläkarnas arbete med patienters vård och framtid. Dessa samtal analyseras i avhandlingen som rutinmässiga, arbetsinriktade samtal som iscensätter relationer till patienten, till vården, till anestiläkarnas kollegor och till den egna professionella identiteten. Samtalen karaktäriseras av en professionell riktadhet, där patienten handskas med som en representation, ett kunskapsobjekt och ett behandlingsprojekt. Avhandlingen bygger på fältarbete bland anestesiläkare vid ett större sjukhus samt på analys av sjutton bandinspelade överrapporteringssamtal. Studien är tvärvetenskaplig, med inspiration från medicinsk sociologi, kommunikationsstudier och teknik och vetenskapsstudier. I studiens första empiriska del analyseras samtalens inramning som en kommunikativ verksamhet, dess karaktär och relationer till anestesiläkarnas övriga arbete. I den andra delen fokuseras hur läkarna talar om patienterna och vården. Centrala begrepp för att förstå läkarnas samtal kring de svårt sjuka patienternas diagnoser och framtida utveckling är ’mobiliseringsvärde’ och’ livsapparat’. / How does one create a future for severely ill patients, who are in a vulnerable condition, unconscious and connected to machines? This is a situation that is staged when anaesthetists talk to each other about patients when one work shift ends and a new one goes on duty in an intensive care unit. The thesis shows how the anaesthetists create images of the patient by means of numerical values, social information and their own knowledge and experience of other patients and their development. In the study, the talk is analysed as characterized by a professional orientation, where the patient is dealt with as a representation, an object of knowledge, and a project for care. The study is based on field work among anaesthetists in a major hospital and on an analysis of seventeen hand-over talks. It is interdisciplinary, with inspiration from medical sociology, communication studies, and social studies of technology. The first empirical part of the thesis discusses the framing of the talk as a communicative activity, its character and its relationship to the anaesthetists’ work outside of the meeting room. The second empirical part focuses on how anaesthetists construct the patient and their tasks in the talk. Excerpts from different talks are used to analyse how the doctors interpret different aspects of the patients’ past situation and care, present medical status, and possible future developments. Key concepts used are ‘mobilising worth’ and ‘life device’.