Obemannade flygfarkoster, så kallade UAV, har länge används för militära ändamål. Dessa ändamål har främst varit underrättelseinhämtning i form av spaning för att ge markförband bättre beslutsunderlag. De används idag i konflikter som den i Afghanistan där de relativt obehindrade kan operera i luften utan att motståndaren kan påverka dem.Anledningen till denna frihet beror på den kontroll av luftrummet som uppnåtts genom så kallade luftförsvarsoperationer. Dessa operationer syftar till att skapa den kontroll av ett luftrum som en part vill ha eller anses sig behöva för att kunna genomföra mark- eller sjöoperationer. Dessa är indelade i olika uppdragstyper som ställer olika krav på flygplattformen beroende på uppdrag, det kan till exempel vara attack- eller jaktuppdrag. Dessa skall kunna genomföras när motståndaren fortfarande har möjlighet till att verka i luftarenan, antingen från marken eller luften, beroende på vart kontrollen vill nås rent geografiskt.Syftet med arbetet var att undersöka om UCAV skulle lämpa sig i luftförsvarsoperationer där det finns motståndare som kan påverka dem. Resultatet som kom fram är att UCAV, i det utförande som de finns i idag, endast är lämpliga till att genomföra luftförsvarattack inom ramen för luftförsvarsoperationer. Författaren kom också fram till att framtidens UCAV även kommer vara lämpliga till att genomföra SEAD eftersom de då kommer vara mer signaturanpassade, ha högre topphastighet samt kunna bära fler och tyngre vapen. Däremot visade det sig att UCAV vare sig är lämplig eller kommer vara lämplig för genomförande av uppdragen som verkar inom jaktfunktionen. Detta, främst på grund av att de inte har rätt förmågor, men även avsaknaden av en pilot på plats är en nackdel då det skapar sämre förutsättningar till att ta sig igenom beslutscykeln, tillika OODA-loopen.