Såväl utgångspunkter som förutsättningar för arbetet med teologisk utbildning inom luthersk kyrkotradition i Tanzania har förändrats avsevärt de senaste hundra åren. Missionsinsatserna under förra seklets början inom utbildningsområdet understödde kyrkornas territoriella expansion. Att bedriva undervisning betraktades som en självklar del av missionsuppdraget och var ett sätt för kyrkan att etableras i det omkringliggande samhället. Det var genom ökad kunskap som Afrika skulle civiliseras och tanzaniern gå från ett obildat till ett bildat tillstånd. Denna utbildningsdiskurs, i vars kölvatten dagens teologiska utbildningssystem ännu befinner sig, innebar i flera stycken en ideologisk, ekonomisk, kulturell och teologisk import av västvärldens ideal. 1960-talets konstitutionella omdaningsprocess i både samhälle och kyrka bidrog till att frågor om kritiskt reflekterande forskningsmiljöer samt ändamålsenliga och kontextuella utbildningar kom i fokus på ett nytt sätt. Arbetet med teologisk utbildning, som i stor utsträckning handlade om en strukturellt etablerad prästutbildning i hela sin bredd, ledde fram till en reflektion kring formerna för och innebörden av ett relevant kyrkligt ledarskap. Ekonomiskt och personellt stöd till verksamheter inom fältet teologisk utbildning har historiskt sett kännetecknats av en enkelriktad insats från kyrkorna på norra halvklotet till kyrkorna i syd. Även om 1900-talet uppvisar en påtaglig förskjutning från ett ensidigt ekonomiskt och personellt stöd till tydligare satsningar på regionala kapacitetsstärkande insatser och på ömsesidiga utbyten genom olika nätverk är maktasymmetrin allt fort uppenbar. Dessa ojämlika maktrelationer blir tydliga när det t.ex. handlar om utbildningsinstitutionernas finansiering, akademiska paradigm och personella kompetens. Under de senaste decennierna är det dock tydligt att allt starkare och mer självständiga institutioner vuxit fram på den afrikanska kontinenten som ett resultat av ett strategiskt och långsiktigt arbete. Jag har i min uppsats visat hur ovan nämnda utvecklingslinjer haft direkt bäring på såväl verksamheten vid Makumira som på Svenska kyrkans stöd till samma institution fram till uppsatsperiodens slut 1982. Min historiska exposé från de nordvästra delarna av landet visar hur motiven till och det praktiska arbetet med den teologiska utbildningen - om än i liten skala - redan från början varit central för arbetet i sin helhet. Vidare har jag visat hur arbetet med teologisk utbildning vid Makumira tagit intryck av såväl lokala, regionala som internationella impulser. Flera av de frågor som var föremål för diskussion bearbetades parallellt på samtliga nivåer inom kyrkan. Det visar hur verksamheten vid Makumira varit insatt i ett komplext samspel med många aktörer som tillsammans, och ibland omedvetna om varandras intressen och existens, ville bedriva teologisk utbildning. Makumira hade till uppgift att försöka gestalta den ”enhet i mångfald” som sedan 1963 varit en stor utmaning för ELCT i stort. Drömmen om en unierad kyrka för hela den östafrikanska regionen förverkligades aldrig. Däremot fördjupades i samma region samarbetet inom och mellan kyrkor och institutioner av skilda slag. Den utbildning som växte fram på Makumira var rotad i den lutherska traditionen och samtidigt ekumeniskt öppen med ett ökat antal studenter från olika kyrkor och länder på den afrikanska kontinenten. Rapporter och brev från de svenska lärarna vid Makumira och de externa examinatorerna från Uppsala Universitet visar inte bara hur delar av utbildningen de facto förändrades över tid utan också hur och på vilka sätt man försökte förhålla sig till det av västvärlden importerade och i praktiken dominerande vetenskapsparadigm som präglade undervisningen. 1970-talets expansiva period då institutionen strävade efter ökad ekonomisk och teologisk självständighet aktualiserade många frågor som fram till idag inte besvarats i tillräcklig omfattning. Det handlar bl.a. om ramar och förutsättningar för arbetet med kontextuell teologi, hälsofrågor kopplade till pastoralteologi samt gender och jämställdhet.  Visionen om en dynamisk och relevant utbildning – både till dess innehåll, studiemiljö och struktur – lever allt fort men måste samtidigt omformuleras på nytt i varje ny tid.