Såväl utgångspunkter som förutsättningar för arbetet med teologisk utbildning inom luthersk kyrkotradition i Tanzania har förändrats avsevärt de senaste hundra åren. Missionsinsatserna under förra seklets början inom utbildningsområdet understödde kyrkornas territoriella expansion. Att bedriva undervisning betraktades som en självklar del av missionsuppdraget och var ett sätt för kyrkan att etableras i det omkringliggande samhället. Det var genom ökad kunskap som Afrika skulle civiliseras och tanzaniern gå från ett obildat till ett bildat tillstånd. Denna utbildningsdiskurs, i vars kölvatten dagens teologiska utbildningssystem ännu befinner sig, innebar i flera stycken en ideologisk, ekonomisk, kulturell och teologisk import av västvärldens ideal. 1960-talets konstitutionella omdaningsprocess i både samhälle och kyrka bidrog till att frågor om kritiskt reflekterande forskningsmiljöer samt ändamålsenliga och kontextuella utbildningar kom i fokus på ett nytt sätt. Arbetet med teologisk utbildning, som i stor utsträckning handlade om en strukturellt etablerad prästutbildning i hela sin bredd, ledde fram till en reflektion kring formerna för och innebörden av ett relevant kyrkligt ledarskap. Ekonomiskt och personellt stöd till verksamheter inom fältet teologisk utbildning har historiskt sett kännetecknats av en enkelriktad insats från kyrkorna på norra halvklotet till kyrkorna i syd. Även om 1900-talet uppvisar en påtaglig förskjutning från ett ensidigt ekonomiskt och personellt stöd till tydligare satsningar på regionala kapacitetsstärkande insatser och på ömsesidiga utbyten genom olika nätverk är maktasymmetrin allt fort uppenbar. Dessa ojämlika maktrelationer blir tydliga när det t.ex. handlar om utbildningsinstitutionernas finansiering, akademiska paradigm och personella kompetens. Under de senaste decennierna är det dock tydligt att allt starkare och mer självständiga institutioner vuxit fram på den afrikanska kontinenten som ett resultat av ett strategiskt och långsiktigt arbete. Jag har i min uppsats visat hur ovan nämnda utvecklingslinjer haft direkt bäring på såväl verksamheten vid Makumira som på Svenska kyrkans stöd till samma institution fram till uppsatsperiodens slut 1982. Min historiska exposé från de nordvästra delarna av landet visar hur motiven till och det praktiska arbetet med den teologiska utbildningen - om än i liten skala - redan från början varit central för arbetet i sin helhet. Vidare har jag visat hur arbetet med teologisk utbildning vid Makumira tagit intryck av såväl lokala, regionala som internationella impulser. Flera av de frågor som var föremål för diskussion bearbetades parallellt på samtliga nivåer inom kyrkan. Det visar hur verksamheten vid Makumira varit insatt i ett komplext samspel med många aktörer som tillsammans, och ibland omedvetna om varandras intressen och existens, ville bedriva teologisk utbildning. Makumira hade till uppgift att försöka gestalta den ”enhet i mångfald” som sedan 1963 varit en stor utmaning för ELCT i stort. Drömmen om en unierad kyrka för hela den östafrikanska regionen förverkligades aldrig. Däremot fördjupades i samma region samarbetet inom och mellan kyrkor och institutioner av skilda slag. Den utbildning som växte fram på Makumira var rotad i den lutherska traditionen och samtidigt ekumeniskt öppen med ett ökat antal studenter från olika kyrkor och länder på den afrikanska kontinenten. Rapporter och brev från de svenska lärarna vid Makumira och de externa examinatorerna från Uppsala Universitet visar inte bara hur delar av utbildningen de facto förändrades över tid utan också hur och på vilka sätt man försökte förhålla sig till det av västvärlden importerade och i praktiken dominerande vetenskapsparadigm som präglade undervisningen. 1970-talets expansiva period då institutionen strävade efter ökad ekonomisk och teologisk självständighet aktualiserade många frågor som fram till idag inte besvarats i tillräcklig omfattning. Det handlar bl.a. om ramar och förutsättningar för arbetet med kontextuell teologi, hälsofrågor kopplade till pastoralteologi samt gender och jämställdhet.  Visionen om en dynamisk och relevant utbildning – både till dess innehåll, studiemiljö och struktur – lever allt fort men måste samtidigt omformuleras på nytt i varje ny tid.

Denna studie undersöker pastorsutbildning och formation genom att intervjua fem nyblivna pastorer inom Equmeniakyrkan om deras upplevelse av vad pastorsutbildningen på THS bidragit till för att formas och förberedas som pastorer. Studien som är kvalitativ och abduktiv relaterar teoretiskt till Benjamin Blooms kognitiva, affektiva och psykomotoriska lärandedomäner som översätts till pastoral kontext för jämförelse av vad utbildningen bidragit till, samt till David Kelseys Aten-Berlin-begrepp för att jämföra pastorernas utbildningsideal med pastorsutbildningens utbildningsform. Resultatet visar bland annat att de faktorer som varit viktigast för att forma och förbereda den undersökta gruppen av nyblivna pastorer är: Praktik och övning, Lärare och annan personal, Medstuderande, Undervisning, Retreater, andakter, enskilda samtal, gemensamma resor, Församlingsliv och pastorer. Sammanfattat som Praktik, Relationer, Undervisning och Praktiker (PRUP). Resultatet visar också att det är avgörande på vilket sätt dessa bedrivs. De sätt som för pastorerna har varit formerande beskrivs i uppsatsen. Analysen visar att pastorernas utbildningsideal tillämpat på svenska eftergymnasiala utbildningsformer kan förstås som en blandning av idealen i högskola och folkhögskola, med en betoning på folkhögskola – och att detta krockar med Equmeniakyrkans pastorsutbildning vars utbildningsform är en kombination av högskola och kyrka med en tydlig betoning på högskola. Utifrån dessa fynd presenterar studien fyra möjligheter för Equmeniakyrkan och EHS att minska denna spänning. Uppsatsen diskuterar även likheter och skillnader med tidigare studier, bland annat i fråga om vad som formar och förbereder för tjänst, möjligheten med tredelade lärandemål och frågan om utbildningsform. / This study investigates formation during ministerial education and training by interviewing five newly ordained pastors within the Uniting Church in Sweden about their experience of what the Pastor’s program at Stockholm School of Theology have contributed to for being shaped and prepared as pastor. The study, which is qualitative and abductive, relates theoretically to Benjamin Bloom's cognitive, affective, and psychomotor learning domains that are translated into pastoral contexts for studying what the education has contributed to, as well as to David Kelsey's Athens-Berlin concept to compare the educational ideals of pastors, with the program’s institutional form of education. The results show that the factors that were achieved as most important in shaping and preparing the new pastors are: Internship and practice, Teachers and staff, Fellow students, Teaching, Retreats, devotions, individual conversations & joint trips, and Congregational life and pastors. These are summarized as Practice, Relations, Teaching and Practices (PRTP). The result also shows that it is crucial in which way these are conducted. The ways that have been positively formative for the pastors are described in the essay. The analysis shows that the pastors' ideals of education drawn from Kelsey, applied to Swedish post-secondary forms of education can be understood as a mixture of the ideals of university and folk high school, with an emphasis on folk high school - and that this conflicts with the church’s pastor's program whose form of education is a combination of university and church with a clear emphasis on university. Based on these findings, the study presents four opportunities for the Uniting Church in Sweden and the Stockholm School of Theology to reduce this tension. The essay also discusses similarities and differences with previous studies among other things in terms of what shapes and prepares for service, the possibility of three-part learning objectives, and the question of educational form.