Såväl utgångspunkter som förutsättningar för arbetet med teologisk utbildning inom luthersk kyrkotradition i Tanzania har förändrats avsevärt de senaste hundra åren. Missionsinsatserna under förra seklets början inom utbildningsområdet understödde kyrkornas territoriella expansion. Att bedriva undervisning betraktades som en självklar del av missionsuppdraget och var ett sätt för kyrkan att etableras i det omkringliggande samhället. Det var genom ökad kunskap som Afrika skulle civiliseras och tanzaniern gå från ett obildat till ett bildat tillstånd. Denna utbildningsdiskurs, i vars kölvatten dagens teologiska utbildningssystem ännu befinner sig, innebar i flera stycken en ideologisk, ekonomisk, kulturell och teologisk import av västvärldens ideal. 1960-talets konstitutionella omdaningsprocess i både samhälle och kyrka bidrog till att frågor om kritiskt reflekterande forskningsmiljöer samt ändamålsenliga och kontextuella utbildningar kom i fokus på ett nytt sätt. Arbetet med teologisk utbildning, som i stor utsträckning handlade om en strukturellt etablerad prästutbildning i hela sin bredd, ledde fram till en reflektion kring formerna för och innebörden av ett relevant kyrkligt ledarskap. Ekonomiskt och personellt stöd till verksamheter inom fältet teologisk utbildning har historiskt sett kännetecknats av en enkelriktad insats från kyrkorna på norra halvklotet till kyrkorna i syd. Även om 1900-talet uppvisar en påtaglig förskjutning från ett ensidigt ekonomiskt och personellt stöd till tydligare satsningar på regionala kapacitetsstärkande insatser och på ömsesidiga utbyten genom olika nätverk är maktasymmetrin allt fort uppenbar. Dessa ojämlika maktrelationer blir tydliga när det t.ex. handlar om utbildningsinstitutionernas finansiering, akademiska paradigm och personella kompetens. Under de senaste decennierna är det dock tydligt att allt starkare och mer självständiga institutioner vuxit fram på den afrikanska kontinenten som ett resultat av ett strategiskt och långsiktigt arbete. Jag har i min uppsats visat hur ovan nämnda utvecklingslinjer haft direkt bäring på såväl verksamheten vid Makumira som på Svenska kyrkans stöd till samma institution fram till uppsatsperiodens slut 1982. Min historiska exposé från de nordvästra delarna av landet visar hur motiven till och det praktiska arbetet med den teologiska utbildningen - om än i liten skala - redan från början varit central för arbetet i sin helhet. Vidare har jag visat hur arbetet med teologisk utbildning vid Makumira tagit intryck av såväl lokala, regionala som internationella impulser. Flera av de frågor som var föremål för diskussion bearbetades parallellt på samtliga nivåer inom kyrkan. Det visar hur verksamheten vid Makumira varit insatt i ett komplext samspel med många aktörer som tillsammans, och ibland omedvetna om varandras intressen och existens, ville bedriva teologisk utbildning. Makumira hade till uppgift att försöka gestalta den ”enhet i mångfald” som sedan 1963 varit en stor utmaning för ELCT i stort. Drömmen om en unierad kyrka för hela den östafrikanska regionen förverkligades aldrig. Däremot fördjupades i samma region samarbetet inom och mellan kyrkor och institutioner av skilda slag. Den utbildning som växte fram på Makumira var rotad i den lutherska traditionen och samtidigt ekumeniskt öppen med ett ökat antal studenter från olika kyrkor och länder på den afrikanska kontinenten. Rapporter och brev från de svenska lärarna vid Makumira och de externa examinatorerna från Uppsala Universitet visar inte bara hur delar av utbildningen de facto förändrades över tid utan också hur och på vilka sätt man försökte förhålla sig till det av västvärlden importerade och i praktiken dominerande vetenskapsparadigm som präglade undervisningen. 1970-talets expansiva period då institutionen strävade efter ökad ekonomisk och teologisk självständighet aktualiserade många frågor som fram till idag inte besvarats i tillräcklig omfattning. Det handlar bl.a. om ramar och förutsättningar för arbetet med kontextuell teologi, hälsofrågor kopplade till pastoralteologi samt gender och jämställdhet.  Visionen om en dynamisk och relevant utbildning – både till dess innehåll, studiemiljö och struktur – lever allt fort men måste samtidigt omformuleras på nytt i varje ny tid.

<p>Vårt syfte med uppsatsen är att göra en jämförelse av synen på mission mellan tre samfund som är etablerade och tre nya religiösa rörelser. Samfunden vi valt att studera är Evangeliska frikyrkan, Pingstkyrkan, Svenska missionskyrkan, Mormonerna, Livets Ord och Jehovas vittnen.</p><p>Det etablerade samfunden</p><p>• Det man ser är att inom de etablerade samfunden så för alla ut evangeliet. Alla delar samma vision genom att följa det som står i Bibeln.</p><p>• Inom de etablerade ser man att de har en gemensam helhetssyn på världen, människan och på Kristi uppdrag.</p><p>• De etablerade samfunden följer samma grundprinciper och missionen bedrivs med kärlekens styrka. Genom missionen bär man vittnesbörd om Kristus.</p><p>• Hur man missionerar är väldigt lika mellan det etablerade samfunden. Man använder sig av den nya tekniken för att nå ut med sitt budskap. Som radio, internet, satellit och teve.</p><p>De nya religiösa samfunden</p><p>• Inom de nyreligiösa samfunden eftersträvar man också att nå ut med evangeliet och kunskap men metoderna kan skilja sig åt.</p><p>• De nyreligiösa samfundens grundprinciper för att bedriva mission är snarlika de etablerade samfundens. Förutom Mormonerna som betonar Joseph Smiths uppenbarelser.</p><p>• Hur man missionerar inom de nya religiösa samfunden varierar. Tar man Jehovas Vittnen så är det deras kall att vara ute och knacka dörr, de använder sig inte av den nya tekniken på det sätt som Mormonerna och Livets Ord gör. De vill använda samma metod som Jesus själv använde.</p><p>Gemensamt för alla samfunden</p><p>• Missionen anses som en förutsättning för samfundens fortlevnad. Missioner är det absolut det viktigaste för samfunden. Det beror på att alla följer Guds vilja som det står så tydligt i missionsbefallningen.</p><p>• Kvinnorna har alltid haft en central roll i samfundens missionsverksamhet</p><p>• Samfunden har en drivkraft att göra gott för människor.</p><p>Det är intressant att notera hur viktig kvinnorna varit för samfundens utvecklig. Att det fanns så många eldsjälar som kämpade på tack vare sin starka kallelse att följa Gud. Trots att förhållanden ibland var mindre gynnsamma för deras hälsa.</p><p>Det vi upplever är att Jehovas Vittnen är ett mer slutet samfund som hela tiden är beroende av sitt huvudorgan. I alla de övriga samfunden finns en möjlighet att påverka ledningens beslut. Om församlingen anser att missionen är viktig inom ett visst område och inte ledningen kan församlingen få ledningen att ändra sitt beslut. Det är vanligt att olika församlingar inom samma samfund hjälps åt i missionsarbetet. Tar man Pingstkyrkan i Gävle som ett exempel så hjälper andra Pingstkyrkor till med att sponsra deras missionär. Sedan sponsrar Pingstkyrkan i Gävle en av de andra församlingarnas missionärer.</p>

Vårt syfte med uppsatsen är att göra en jämförelse av synen på mission mellan tre samfund som är etablerade och tre nya religiösa rörelser. Samfunden vi valt att studera är Evangeliska frikyrkan, Pingstkyrkan, Svenska missionskyrkan, Mormonerna, Livets Ord och Jehovas vittnen. Det etablerade samfunden • Det man ser är att inom de etablerade samfunden så för alla ut evangeliet. Alla delar samma vision genom att följa det som står i Bibeln. • Inom de etablerade ser man att de har en gemensam helhetssyn på världen, människan och på Kristi uppdrag. • De etablerade samfunden följer samma grundprinciper och missionen bedrivs med kärlekens styrka. Genom missionen bär man vittnesbörd om Kristus. • Hur man missionerar är väldigt lika mellan det etablerade samfunden. Man använder sig av den nya tekniken för att nå ut med sitt budskap. Som radio, internet, satellit och teve. De nya religiösa samfunden • Inom de nyreligiösa samfunden eftersträvar man också att nå ut med evangeliet och kunskap men metoderna kan skilja sig åt. • De nyreligiösa samfundens grundprinciper för att bedriva mission är snarlika de etablerade samfundens. Förutom Mormonerna som betonar Joseph Smiths uppenbarelser. • Hur man missionerar inom de nya religiösa samfunden varierar. Tar man Jehovas Vittnen så är det deras kall att vara ute och knacka dörr, de använder sig inte av den nya tekniken på det sätt som Mormonerna och Livets Ord gör. De vill använda samma metod som Jesus själv använde. Gemensamt för alla samfunden • Missionen anses som en förutsättning för samfundens fortlevnad. Missioner är det absolut det viktigaste för samfunden. Det beror på att alla följer Guds vilja som det står så tydligt i missionsbefallningen. • Kvinnorna har alltid haft en central roll i samfundens missionsverksamhet • Samfunden har en drivkraft att göra gott för människor. Det är intressant att notera hur viktig kvinnorna varit för samfundens utvecklig. Att det fanns så många eldsjälar som kämpade på tack vare sin starka kallelse att följa Gud. Trots att förhållanden ibland var mindre gynnsamma för deras hälsa. Det vi upplever är att Jehovas Vittnen är ett mer slutet samfund som hela tiden är beroende av sitt huvudorgan. I alla de övriga samfunden finns en möjlighet att påverka ledningens beslut. Om församlingen anser att missionen är viktig inom ett visst område och inte ledningen kan församlingen få ledningen att ändra sitt beslut. Det är vanligt att olika församlingar inom samma samfund hjälps åt i missionsarbetet. Tar man Pingstkyrkan i Gävle som ett exempel så hjälper andra Pingstkyrkor till med att sponsra deras missionär. Sedan sponsrar Pingstkyrkan i Gävle en av de andra församlingarnas missionärer.

<p>Mitt syfte med detta arbete är att få en bild av hur relationerna mellan olika religiösa samfund såg ut under en tid då EFS byggde upp och etablerade sin verksamhet i Eritrea. För att få ett lokalt signum på uppsatsen kommer den till stor del att handla om en lokal missionär, Olle Hagner från Ovansjö socken, som kom att tillbringa närmare 40 år som missionär i östra Afrika – många av dessa med sin fru som följeslagare.</p><p>Följande frågeställningar har fungerat som utgångspunkt:</p><p>* Varför missionerade EFS i just Eritrea?</p><p>* Vad åstadkom Olle Hagner?</p><p>* Är det möjligt att se en förändring över tid på hur missionärerna såg på den inhemska religionen på plats?</p><p>* Hur gestaltade sig de inter- och intrareligiösa relationerna mellan EFS-missionärer (särskilt Hagner), muslimer, kopter, katoliker och anhängare av den inhemska religionen?</p><p>* Vilka tänkbara orsaker ligger bakom eventuella förändringar i attityder och relationer?</p><p>Kritiken från Hagner och EFS mot andra samfund var bitvis hård, och då framförallt mot den katolska kyrkan. Detta är inte förvånande då den katolska kyrkan gjorde allt för att tränga ut EFS’ missionärer ur Eritrea och lyckades också med detta under en period.</p><p>Olle Hagner anlände till Eritrea första gången 1923 efter att ha lovat att ta vid efter sin broder Johans tidigare missionsgärning i Eritrea som han tvingats avbryta på grund av sjukdom. Hagner kom att arbeta som missionär i Eritrea i närmare 40 år och hans tid som missionär kom att innebära många konflikter, framförallt med den katolska kyrkan och den italienska staten vilka han inte värderade högt. Hagner samarbetade under sin tid i Eritrea med flertalet av andra religiösa samfund. Hagner utövade sin mission i tre olika språkområden i Eritrea. I ett av dom, Kunama, har Hagner utfört översättningsarbeten av bland annat Nya testamentet.</p>

<p>I detta arbete syftar vi till att beskriva hur svenska missionärer bemötte afrikanerna och deras kultur i början på 1900-talet. Vår övergripande ambition är att identifiera vilka etiska och ideologiska strukturer som låg till grund för missionärernas bedömning av afrikanerna och deras samhällen. Studien är komparativ på så sätt att vi syftar till att jämföra missionärer från två olika missionsfält och missionsorganisationers syn på dessa frågor. Denna uppläggning möjliggör sedan en jämförelse mellan organisationerna, där vi kan identifiera både likheter och skillnader vad gäller dessa frågor.</p><p>Slutligen kommer vi även att ta oss friheten att ge några mer personliga och hypotetiska förklaringar till missionärernas enhetliga alternativt disparata åsikter kring dessa aspekter. Vår huvudfrågeställningen är om man kan se likheter och skillnader mellan tidiga 1900-tals missionärer i deras inställning till afrikaner från olika kulturella och religiösa traditioner? Centralt är om vi kan spåra om och i så fall hur samtidens ideologiska idéer användes av missionärerna i deras försök att begripliggöra kulturmötet mellan afrikaner och européer. För att angripa följande problemområde har vi valt att använda en hermaneuetisk metod med inslag av fenomenografi. Konkret innebär det att vi har gått igenom missionärsbrev som presenteras i 1911 års upplaga av tidningen ”Missionsförbundet” och 1904-1906 års upplagor av EFS tidningsorgan ”Missionstidningen”. Vår studie visar att missionärerna från de skilda missionsorganisationerna i stort sett hade samstämmiga värderingar av afrikanerna.</p><p>I huvudsak kan vi se att missionärerna använde fyra olika typer av ideologier för att, dels förklara behovet av mission bland afrikanerna, dels förklara afrikanernas mentalitet och samhällssystem. Missionärernas värderingssystem bestod av en sammanblandning av patrialkala, liberala (idealistiska), socialdarwinistiska, kulturimperialistiska, samt i EFS fall imperialistiska idéströmningar. Studien har emellertid inte påvisat att missionärerna skulle inta en tydligt rasistisk hållning gentemot afrikanerna, dock tycks missionärerna ha ett behov av att distansera sig från afrikanerna och på så sätt bygga upp vissa rasbarriärer mellan folkgrupperna. Dock menade man inte att afrikanerna var mindre värda för att de skulle representera en lägre ras, utan de nedvärderande kommentarerna till afrikanerna och deras samhällen hänvisas istället till deras religion. Det var nämligen den som var upphovet till afrikanernas låga utvecklingsnivå.</p>

Mitt syfte med detta arbete är att få en bild av hur relationerna mellan olika religiösa samfund såg ut under en tid då EFS byggde upp och etablerade sin verksamhet i Eritrea. För att få ett lokalt signum på uppsatsen kommer den till stor del att handla om en lokal missionär, Olle Hagner från Ovansjö socken, som kom att tillbringa närmare 40 år som missionär i östra Afrika – många av dessa med sin fru som följeslagare. Följande frågeställningar har fungerat som utgångspunkt: * Varför missionerade EFS i just Eritrea? * Vad åstadkom Olle Hagner? * Är det möjligt att se en förändring över tid på hur missionärerna såg på den inhemska religionen på plats? * Hur gestaltade sig de inter- och intrareligiösa relationerna mellan EFS-missionärer (särskilt Hagner), muslimer, kopter, katoliker och anhängare av den inhemska religionen? * Vilka tänkbara orsaker ligger bakom eventuella förändringar i attityder och relationer? Kritiken från Hagner och EFS mot andra samfund var bitvis hård, och då framförallt mot den katolska kyrkan. Detta är inte förvånande då den katolska kyrkan gjorde allt för att tränga ut EFS’ missionärer ur Eritrea och lyckades också med detta under en period. Olle Hagner anlände till Eritrea första gången 1923 efter att ha lovat att ta vid efter sin broder Johans tidigare missionsgärning i Eritrea som han tvingats avbryta på grund av sjukdom. Hagner kom att arbeta som missionär i Eritrea i närmare 40 år och hans tid som missionär kom att innebära många konflikter, framförallt med den katolska kyrkan och den italienska staten vilka han inte värderade högt. Hagner samarbetade under sin tid i Eritrea med flertalet av andra religiösa samfund. Hagner utövade sin mission i tre olika språkområden i Eritrea. I ett av dom, Kunama, har Hagner utfört översättningsarbeten av bland annat Nya testamentet.

I detta arbete syftar vi till att beskriva hur svenska missionärer bemötte afrikanerna och deras kultur i början på 1900-talet. Vår övergripande ambition är att identifiera vilka etiska och ideologiska strukturer som låg till grund för missionärernas bedömning av afrikanerna och deras samhällen. Studien är komparativ på så sätt att vi syftar till att jämföra missionärer från två olika missionsfält och missionsorganisationers syn på dessa frågor. Denna uppläggning möjliggör sedan en jämförelse mellan organisationerna, där vi kan identifiera både likheter och skillnader vad gäller dessa frågor. Slutligen kommer vi även att ta oss friheten att ge några mer personliga och hypotetiska förklaringar till missionärernas enhetliga alternativt disparata åsikter kring dessa aspekter. Vår huvudfrågeställningen är om man kan se likheter och skillnader mellan tidiga 1900-tals missionärer i deras inställning till afrikaner från olika kulturella och religiösa traditioner? Centralt är om vi kan spåra om och i så fall hur samtidens ideologiska idéer användes av missionärerna i deras försök att begripliggöra kulturmötet mellan afrikaner och européer. För att angripa följande problemområde har vi valt att använda en hermaneuetisk metod med inslag av fenomenografi. Konkret innebär det att vi har gått igenom missionärsbrev som presenteras i 1911 års upplaga av tidningen ”Missionsförbundet” och 1904-1906 års upplagor av EFS tidningsorgan ”Missionstidningen”. Vår studie visar att missionärerna från de skilda missionsorganisationerna i stort sett hade samstämmiga värderingar av afrikanerna. I huvudsak kan vi se att missionärerna använde fyra olika typer av ideologier för att, dels förklara behovet av mission bland afrikanerna, dels förklara afrikanernas mentalitet och samhällssystem. Missionärernas värderingssystem bestod av en sammanblandning av patrialkala, liberala (idealistiska), socialdarwinistiska, kulturimperialistiska, samt i EFS fall imperialistiska idéströmningar. Studien har emellertid inte påvisat att missionärerna skulle inta en tydligt rasistisk hållning gentemot afrikanerna, dock tycks missionärerna ha ett behov av att distansera sig från afrikanerna och på så sätt bygga upp vissa rasbarriärer mellan folkgrupperna. Dock menade man inte att afrikanerna var mindre värda för att de skulle representera en lägre ras, utan de nedvärderande kommentarerna till afrikanerna och deras samhällen hänvisas istället till deras religion. Det var nämligen den som var upphovet till afrikanernas låga utvecklingsnivå.

No description available.