Fredrik och Märtha Ysander var i Svenska Kyrkans Missions tjänst mellan år 1923 och år 1956. Större delen av denna tid tillbringade de på missionssjukhuset i Tirupattur på den sydindiska slätten. Fredrik var läkare och Märtha var under en tid föreståndare för sjukhusets blindskola. Föreliggande uppsats har som syfte att beskriva deras liv på denna plats och i denna tid med betoning på arbete och vardag, deras förhållande till den omgivande kulturen och den inhemska befolkningen samt syn på missionsuppdraget. Uppsatsen har delvis formen av en biografi. Resultaten av undersökningen visar att arbetet innebar, förutom det rent medicinska, att delta i möten och konferenser som behandlade missionens inre angelägenheter. Fredrik var också under lång tid chef för sjukhuset och ledde då det medicinska arbetet och sjukhusets utveckling. När det var alltför hett på slätten reste man till den svenska semesterkolonin i Kodaikanal, där man vilade ut och umgicks med kollegor. Fredriks och Märthas förhållande till den indiska kulturen och de människor de kom i kontakt med var inte helt okomplicerat. Till en början var det svårt framför allt för Märtha att riktigt trivas, men med tiden ändrades hennes inställning och hon kom att känna sig hemma i Tirupattur. Fredriks syn på missionsuppdraget under alla år i tjänst var i grunden detsamma. Han ansåg att läkarmissionens uppdrag var att vittna om, att bereda en väg till och att utså en längtan efter Kristus genom att utföra barmhärtiga gärningar i Hans namn. Detta är också en förkunnelse i sig. Hos Fredrik fanns redan från början en stark längtan att gå ut som missionär. Hos Märtha växte denna längtan fram under årens lopp. Det livsval de gjorde innebar bland annat att kontakten med släkt och vänner länge var hänvisad till brev. Under några år var Fredrik och Märtha också åtskilda från sina barn. De var kvar i Sverige, bland annat för att studera, då föräldrarna reste ut till Indien för en sista period.

Inom evangelisk mission kom vid mitten av 1800-talet konfessionsfrågan att spela en mer betydelsefull roll än tidigare. De i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet bildade missionssällskapen hade haft en interkonfessionell inriktning och medvetet syftat till att förmedla ett allmänkristet budskap. Kyrkoproblemet hade inte varit aktuellt. Det hade närmast varit fråga om en pietistiskt färgad målsättning att nå de enskilda individerna. I denna avhandling belyses först de faktorer som ledde till detta inom evangelisk mission ovanliga resultat. I fortsättningen behandlas den svenska kyrkomissionens historia fram till år 1901. Tyngdpunkten ligger på utvecklingen i Sverige och frågan om kyrkomissionens integration i svenskt kyrkoliv. En viss uppmärksamhet har också ägnats åt verksamheten på missionsfälten. Någon egentlig inledning har inte ansetts nödvändig, eftersom Sundkler ingående behandlat den föregående tidens problematik. Den följande framställningen söker visa att det är motiverat att sätta åtskilliga förhållanden inom svenskt kyrkoliv på 1870-talet i relation till kyrkomissionens tillkomst.

Såväl utgångspunkter som förutsättningar för arbetet med teologisk utbildning inom luthersk kyrkotradition i Tanzania har förändrats avsevärt de senaste hundra åren. Missionsinsatserna under förra seklets början inom utbildningsområdet understödde kyrkornas territoriella expansion. Att bedriva undervisning betraktades som en självklar del av missionsuppdraget och var ett sätt för kyrkan att etableras i det omkringliggande samhället. Det var genom ökad kunskap som Afrika skulle civiliseras och tanzaniern gå från ett obildat till ett bildat tillstånd. Denna utbildningsdiskurs, i vars kölvatten dagens teologiska utbildningssystem ännu befinner sig, innebar i flera stycken en ideologisk, ekonomisk, kulturell och teologisk import av västvärldens ideal. 1960-talets konstitutionella omdaningsprocess i både samhälle och kyrka bidrog till att frågor om kritiskt reflekterande forskningsmiljöer samt ändamålsenliga och kontextuella utbildningar kom i fokus på ett nytt sätt. Arbetet med teologisk utbildning, som i stor utsträckning handlade om en strukturellt etablerad prästutbildning i hela sin bredd, ledde fram till en reflektion kring formerna för och innebörden av ett relevant kyrkligt ledarskap. Ekonomiskt och personellt stöd till verksamheter inom fältet teologisk utbildning har historiskt sett kännetecknats av en enkelriktad insats från kyrkorna på norra halvklotet till kyrkorna i syd. Även om 1900-talet uppvisar en påtaglig förskjutning från ett ensidigt ekonomiskt och personellt stöd till tydligare satsningar på regionala kapacitetsstärkande insatser och på ömsesidiga utbyten genom olika nätverk är maktasymmetrin allt fort uppenbar. Dessa ojämlika maktrelationer blir tydliga när det t.ex. handlar om utbildningsinstitutionernas finansiering, akademiska paradigm och personella kompetens. Under de senaste decennierna är det dock tydligt att allt starkare och mer självständiga institutioner vuxit fram på den afrikanska kontinenten som ett resultat av ett strategiskt och långsiktigt arbete. Jag har i min uppsats visat hur ovan nämnda utvecklingslinjer haft direkt bäring på såväl verksamheten vid Makumira som på Svenska kyrkans stöd till samma institution fram till uppsatsperiodens slut 1982. Min historiska exposé från de nordvästra delarna av landet visar hur motiven till och det praktiska arbetet med den teologiska utbildningen - om än i liten skala - redan från början varit central för arbetet i sin helhet. Vidare har jag visat hur arbetet med teologisk utbildning vid Makumira tagit intryck av såväl lokala, regionala som internationella impulser. Flera av de frågor som var föremål för diskussion bearbetades parallellt på samtliga nivåer inom kyrkan. Det visar hur verksamheten vid Makumira varit insatt i ett komplext samspel med många aktörer som tillsammans, och ibland omedvetna om varandras intressen och existens, ville bedriva teologisk utbildning. Makumira hade till uppgift att försöka gestalta den ”enhet i mångfald” som sedan 1963 varit en stor utmaning för ELCT i stort. Drömmen om en unierad kyrka för hela den östafrikanska regionen förverkligades aldrig. Däremot fördjupades i samma region samarbetet inom och mellan kyrkor och institutioner av skilda slag. Den utbildning som växte fram på Makumira var rotad i den lutherska traditionen och samtidigt ekumeniskt öppen med ett ökat antal studenter från olika kyrkor och länder på den afrikanska kontinenten. Rapporter och brev från de svenska lärarna vid Makumira och de externa examinatorerna från Uppsala Universitet visar inte bara hur delar av utbildningen de facto förändrades över tid utan också hur och på vilka sätt man försökte förhålla sig till det av västvärlden importerade och i praktiken dominerande vetenskapsparadigm som präglade undervisningen. 1970-talets expansiva period då institutionen strävade efter ökad ekonomisk och teologisk självständighet aktualiserade många frågor som fram till idag inte besvarats i tillräcklig omfattning. Det handlar bl.a. om ramar och förutsättningar för arbetet med kontextuell teologi, hälsofrågor kopplade till pastoralteologi samt gender och jämställdhet.  Visionen om en dynamisk och relevant utbildning – både till dess innehåll, studiemiljö och struktur – lever allt fort men måste samtidigt omformuleras på nytt i varje ny tid.

No description available.

No description available.

No description available.

The years around 1968 societal change was on the agenda of many political, cultural and other movements. This paper is about the role of Church of Sweden in relation to the demands of contemporary society. How did Church of Sweden approach the challenges that the time around 1968 presented in terms of vulnerability and human distress? In particular, what was the ability of the church and its members to be an active force in reducing the remaining pockets of poverty, to enhance equality? Did the church offer a possibility for the committed to participate through the church in improving human conditions in the world, something generally expected by a Christian church?     By the reading of the church weekly magazine, Vår Kyrka, and applying a theory on “space of action”, the paper concludes that it was hard to develop meaningful social work in the parishes, partly due to the Parish Governance Act, Församlingsstyrelselagen. It was the international work that offered a “space of action” for the active parish members. Lutherhjälpen (Church of Sweden Aid) and Svenska kyrkans mission (Church of Sweden Mission) grew in importance and affected parishwork and the witness of the church at the time.