Utifrån syftet att undersöka de variationer som finns i hur gymnasieelever lyssnar på musik presenterar detta arbete analyser av de beskrivningar som nio gymnasieelever gör av sina lyssningsupplevelser av qínstycket Wéi biān sān jué. Analyserna sker utifrån en syn på estetiska (icke-analytiska) lyssningsmodus som icke-dualistiska–något som lyssnare stämmer sig till och verkliggör snarare än lyssnar på. Intervjutranskriptionerna tolkas utifrån en fenomenografisk ansats; skillnaderna beskrivs inte bara utan systematiseras och kategoriseras induktivt så att den kritiska variationen mellan skillnaderna synliggörs. Utifrån dessa nio intervjuer framstår två par av grundläggande konstruktionsvarianter som uttrycks i två fenomenografiska utfallsrum: det första paret består i att fem elever verkliggjorde ett sammanhängande flöde medan fyra elever verkliggjorde musiken som osammanhängande. Det andra paret består i att fem elever verkliggjorde musiken genom ett aktivt, involverat lyssnande, medan de andra fyra verkliggjorde en slags bakgrundsmusik. Utifrån dessa grundläggande kategorier analyseras ytterligare underdelningar av skillnader och likheter i musikupplevelserna. Studien belyser inte bara variationernas logik men också hur dessa är frikopplade andra mer generella estetiska uttalanden; hur man konstruerar musikens ton-till-ton-progression och med vilken typ av närvaro man engagerar den påverkar inte variationen i estetiska omdömen, eller förmågan att göra sådana. Detta kan tolkas som att stå i motsättning mot bottom-up-modeller som Swanwicks inflytelserika musikförståelsespiral och att harmoniera med ekologiska och fenomenologiska modeller av musiklyssning.