Covid-19 pandemin blev startskottet på en oväntad samhällsförändring. På grund av pandemin ökade distansarbetet på våra arbetsplatser, samtidigt har även den psykiska ohälsan ökat och är idag en stor anledning till sjukskrivningar. I Arbetsmiljöverkets rapport presenterades det att 30% av arbetstagare upplevde arbetsrelaterad depression eller utmattningssymtom under 2020. Forskare menar att i och med teknikensutveckling och ökningen av den psykisk ohälsan, kommer samhället mötas av nya arbetsrelaterade hälsoproblem kopplade till distansarbetet. För att möta de framtida hälsoproblemen är det av vikt att undersöka olika aspekter av distansarbetet som kan ha ett samband med arbetstagares psykiska ohälsa, och vilka arbetsrelaterade faktorer som kan påverka sambandet. Syftet med denna studie är således att undersöka om det finns ett samband mellan mängden distansarbete och psykisk ohälsa samt om arbetets krav och resurser påverkar sambandet hos tjänstemän. Denna studie är en registerstudie med en kvantitativ tvärsnittsdesign. Urvalet bestod av 2835 tjänstemän från sex olika organisationer i Sverige. För att besvara studiens två forskningsfrågor har fyra linjära regressionsanalyser utförts. Forskningsfråga ett besvaras med och utan bakgrundsvariabler, likaså forskningsfråga två. Däremot inkluderas även förväxlingsvariabler i forskningsfråga två. Resultatet visar att det inte fanns något signifikant samband mellan mängden distansarbete och utmattning respektive depression, vidare förändrade arbetets krav och resurser inte resultatet. Däremot identifierades ett signifikant samband mellan utmattning respektive depression och ålder, civilstånd, arbetskrav och arbetsresurs. Utmattning och depression minskade med åldern samt när tjänstemännen befann sig i ett partnerskap. Höga arbetskrav och låga arbetsresurser visade samband med mer utmattning och depression. Slutsatsen är att det inte föreligger något samband mellan mängden distansarbete och psykisk ohälsa hos tjänstemän. Sambandet förändrades inte när arbetets krav och resurser beaktades. Fortsatt forskning kan göras genom att inkludera respondenternas upplevelse av distansarbetet under Covid-19, då data samlades in under pandemin. Genom att ta reda på om de upplevde distansarbetet som påtvingat eller inte, kan vi utröna om pandemins effekter hade påverkat resultatet. / The aim of this study was to investigate whether there is a relationship between the extent of telework and mental illness and whether job-demands and job- resources affected the relationship in white-collar workers. This is a register study with a quantitative cross-sectional design, that consisted of 2835 white collar workers from six different organisations in Sweden. To answer the study’s two reasearch questions, four linear regression analyses were performed. The analyses included background and confounding variables.The result showed that there was no significant relationship between the extent of telework and burnout or depression. Furthermore, the results did not change when job demands and resources were included. There was however a significant relationship between burnout and depression and age, marital status, job-demands and job-resources.The conclusion was that no evidence showed of a relationship between extent of telework and mental illness in white-collar workers and it did not change when job-demands and job-resources were taken into account. Further research can be done by including respondent’s experience of telework during COVID-19, as data was collected during the time of the pandemic. By finding out whether they percieved the extent of telework as forces or not, we can identify if the effects of the pandemic had affected the results.