I detta arbete undersöks vilken grad av inomartskonkurrens som ger upphov till ett observerat utbredningsmönster av maskrosor (Taraxacum sect. Ruderalia). Maskrosor har både fröspridning och vegetativ förökning. Studien hypotiserar att utbredningen kan beskrivas utifrån enkla regler för spridning och konkurrens. Dessa används i simuleringar med en binär cellulär automat där utveckling sker i deterministiska tidssteg. Modellen består av ett rutnät där en tom cell antingen kan förbli tom eller koloniseras, medan en upptagen cell antingen kan överleva eller dö ut. Reglerna efterliknar situationer med hög respektive låg känslighet för inomartskonkurrens. De mått på jämförelse mellan observation och simulering som används är mönstrets fraktala dimension, mönstrets tendens att aggregera och storleken på den enklaste algoritm som beskriver datan. Två olika initialvillkor används för att testa modellens robusthet. Den observerade utbredningen kontrolleras även mot slumpmässig fördelning. Resultaten visar att den observerade utbredningen är klusterartad. Simulering med en högre inomartskonkurrens beskriver utbredningen väl sett till aggregering och fraktal dimension. Lägre inomartskonkurrens beskriver dock maskrosornas verkliga utbredning sett till algoritmisk komplexitet, vilket tolkas som att individer kan leva närmare inpå varandra än vad regeln om högre inomartskonkurrens förutsätter. För vald klusterstorlek är simuleringarna ej känsliga för initialvillkoren, men då hela fördelningen av antal celler per klusterstorlek i stickprov på ett tidssteg analyseras har initialvillkoren fakstiskt betydelse. Sett till fördelningen av cell per klusterstorlek liknar ingen simulering den observerade utbredningen. Därmed kan modellen tänkas inrymma den vegetativa förökningen medan fröspridningen, som är stokastisk, ej inryms på samma vis.