Avhandlingen kretsar kring frågan om hur ett förhistoriskt bildskapande var av betydelse. Studien är riktad mot den materiella bilden och syftet är att diskutera betydelser av hällbilders materialitet och hur relationen mellan människor, hällbilder och platser var meningsfull. Utgångspunkten för undersökningen definieras som konceptuell, där en definition av begreppen bild och materialitet ligger till grund för studiens teoretiska och metodiska utformning. Studiematerialet utgörs av den sydskandinaviska hällbildstraditionen, med ett fördjupat fokus på området kring Motala Ström utanför dagens Norrköping. Undersökningen består av tre delar. I den första delen genomförs en diskursanalys, där frågan om hur hällbilders betydelse skall förstås diskuterats i relation till tidigare forsknings syften och resultat. Ett samband visas mellan hällbildsforskningens vetenskapliga illustrationspraktik och sätten hällbilder ansetts vara av betydelse. Ambitionen att avbilda hällbilder så exakt som möjligt är bunden till tolkningen av hällbilder som avbilder. Upptagenheten med avbilden har resulterat i att betydelsen av hällbilders materialitet generellt har varit åsidosatta. En utblick mot hur andra historiska och förhistoriska bildtraditioner varit av betydelse visar att avbildens symboliska betydelse inte alltid kan förutsättas vara den primära. Tvärtom tycks bildens betydelse vara flexibel och föränderlig, särskilt när dess materialitet möjliggör en upplevelse under lång tid. I den andra delen fördjupas studien genom en undersökning av Motala Ström-områdets hällbilder. Hällbildernas materiella kvaliteter definieras i relation till tre skalnivåer, landskapet, platsen och hällen. De materiella kvaliteterna har generella likheter, men varierar även från plats till plats. Upplevelsen av likformighet och variation präglar hällbildernas alla delar. Materialiteten är essentiell för upplevelsen av hällbilder som föreställande. Den nutida upplevelsen av bilder ligger till grund för en kategorisering av hällbilder i föreställande bilder och icke-föreställande former. Kategorierna form och bild ligger till grund för en kvantitativ sammanställning av inventerade hällbilder i socknarna Östra Eneby och Borg. Områdets hällbildsförekomster är strukturerade på ett tydligt sätt i landskapet. De allra flesta lokaler består av ett fåtal hällbilder (färre än 30) och präglas av formmässighet. Ett tjugotal lokaler består av fler än 79 hällbilder, och de präglas av variation och bildlighet. Den nutida upplevelsen av föreställandegraden hos hällbilder har relevans för betydelser under den aktiva hällbildstiden, då hällbilderna brukades på olika sätt i landskapet. På de stora platserna fungerade bilden som ett instrument att tänka med och en konceptualisering av tillvaron, medan de små formaliserade platserna uttrycker en praktik som markerade närvaro i landskapet. Hällbilders placering studeras vidare genom en fenomenologiskt inspirerad undersökningsmetod, där platsbesök bearbetas genom sytematisk fotografering och rendering av 3D-modeller. Tolv lokaler undersöks och det visas att hällbilders materialitet på ett direkt sätt strukturerar upplevelsen, där de antingen skapar en visuell tillgänglighet eller saknar visuell potential. Ett intentionellt bruk diskuteras, där möjligheten att upptäcka bilderna eftersträvats på stora platser och varit mindre viktig på små platser. Det har skapats visuella noder i landskapet, kreativa punkter där världen konceptualiserades. Kring noderna finns en större mängd mindre koncentrationer där estetiska teman upprepats som en del i ett inmutande och markerande i av landskapet där visuella normer upprätthölls.   Avhandlingen avslutas med att hällbildernas sociala och kronologiska sammanhang diskuteras. De sydskandinaviska hällbilderna dateras vanligen till bronsåldern (1 700-500 f.kr.), och produktionen anses ha pågått från början av perioden fram till inledningen av äldre järnålder. Slutet av den aktiva hällbildstiden föreslås som den mest arkeologiskt relevanta eftersom den motsvarar landskapets lämningar. Den aktiva hällbildstidens slut präglas av relationen mellan en materialiserad bildtradition och ett omfattande bildskapande i olika material. Till skillnad från den äldre bronsålderns bildskapande, som var ikonografiskt och repetitivt, så expanderar bildens möjligheter i slutet av aktiv hällbildstid. Bildens format, material och betydelse förändras och varieras. Bilden utvecklas inte enbart i sten utan också i brons och keramik och dess betydelse går från att vara strikt ikonografisk till att bli instrumentell. Hällbilderna spelar en stor roll i utvecklingen av en ”pictoral turn” som uttrycker sociala förändringar i samhället då bronsåldern övergår i äldre järnålder. Bildskapande blir i en del i utvecklingen av ett mer heterogent och regionaliserat samhälle. / The thesis revolves around the central question of how pre-historic images were meaningful. The focus is put on the material image, with the aim to discuss the meaning of south Scandinavian rock art as a relation between materiality, people and places. The empirical focus consists of the south Scandinavian rock art tradition, with a deepened analysis of the rock art area around the river Motala Ström, in south east Sweden. Initially, a connection between the practice of illustrating rock art and the interpretation of its meaning is presented as characteristic for previous research. The ambition to depict rock art as exactly as possible, has led to an archaeological focus on depiction as the primarily meaning of the images. An outlook, consisting of a historical and theoretical perspective on images, shows that the symbolic meaning of depiction cannot be presumed as most valid per se.   The material qualities of rock are defined in relation to three levels of scale; the landscape, specific places and the rock panels. These levels constitute the materiality of rock art and cannot be separated from its meaning. The material qualities have general similarities, but they also vary from place to place. A quantitate compilation of the documented samples of rock art in perishes Östra Eneby and Borg, shows that they are structured according to a principle of variation and likeness in the landscape. The placing of rock art is studied further by a phenomenological method, which reveals the construction of visual nodes in the landscape were imagery was used in creative ways to conceptualize the world. Around these visual nodes, a vast number of small concentrations of rock art is scattered in the landscape. The small places express an attitude towards the landscape, were aesthetical themes and ideals was maintained. The end of the active production of rock art is defined as the most relevant for an archaeological study, due to the material setting of the contemporary landscape. The presence of rock art represents the final stage of production. The end of the rock art tradition is characterized by a relation between a materialized art history and an extensive practice of making images in different materials. The image is materially expanded, being made not only in stone by also in bronze and ceramics. The meaning of images is transformed, from being strictly iconographical to becoming an instrument for thought. Rock art played a major part in the development of a “pictoral turn”, which expresses social changes in the society of the late Bronze Age and Early Iron Age.

Den här uppsatsen undersöker via interaktionism och materialitetsteorier hur relationernamellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer kommer till uttryck på det svenska museetArkDes. Med hjälp av intervjuer av de anställda på ArkDes och observationer på museetanalyseras vad som sker på dess olika scener, hur man förhåller sig till autenticitet samt vilkaaktörsroller och nätverk som går att finna. Detta för att bättre förstå den övergripande musealaorganiseringen och förhållanden aktörer emellan.

Art history is riddled with existential questions hiding just beneath the surface of the subject matter, that is, the physical objects being created. This is true for the centuries-old, as well as the contemporary, and picking apart the materiality of works of art can reveal the value of using art as a medium to understand and work through the concept of death in relation to our own human existence. This paper constitutes a thorough, material analysis of three works of art created (or finished) in the last 20 years, specifically focused on the topic of death. The works examined are Roman Opalka’s conceptual lifetime project 1 to Infinity, Morgan Quaintance’s video artwork Efforts of Nature and El Anatsui’s site-specific sculpture Fresh and Fading Memories in Venice, Italy. As well as materiality, contextual aspects of the works are considered for this analysis, this to help make concrete and coherent the narratives and stories that make up the works themselves. These narratives are what this paper is aiming to decipher.