Den svenska förskolan har en väl etablerad skapandetradition. Mot bakgrunden av att skapande tycks ske på förskolor i stort sätt varje dag anser vi att det är av intresse att studera fenomenet. Syftet med denna studie är att studera yngre barns tillblivelser vid skapandeaktiviteter och på vilket sätt vuxnas förhållningssätt ingår i dessa processer. Studien har genomförts med deltagande-strukturerade observationer och med agentiell realism som teoretiskt perspektiv. Ett ändamål för studien har varit att pröva posthumanistiska teorier på förskolepedagogiska situationer. Studien har landat i en slutsats där materialiteter och vuxnas förhållningssätt har betydelse för yngre barns tillblivelse och att det materiella och det ontologiska ofrånkomligt är sammanflätade.

Syftet har varit att försöka utmana det pedagogiska dramat i förskolan, synliggöra nya relationer och möten mellan barn och materialiteter.

Syftet med denna studie är att bidra till kunskapandet om förskolebarns möjligheter till att skapa frizoner för egeninitierade lekaktiviteter. Förskolans hall utgör ett exempel på en sådan frizon och vi vill därför bidra till diskussionen om vad detta rum kan erbjuda. De frågeställningar som har väglett studien är ”vad och hur leker barnen i förskolans hall?” samt ”på vilket sätt använder de hallens materialiteter i sina lekaktiviteter?”. För att undersöka detta har vi genom en minietnografisk studie observerat lekaktiviteter i en förskolas hall och samtalat med barn och pedagoger. Vid analysen av det insamlade datamaterialet har vi använt oss av de teoretiska begreppen materialitet, performativa agenter och agens från den intra-aktiva pedagogiken. Begreppen har synliggjort hur olika faktorer påverkar varandra och med hjälp av dem kunde vi se hur de påverkade barnens egeninitierade lek. Resultatet i vår studie visar att barnen förvandlar sin omgivning, och materialet i den, till det de behöver i sin lek. Det materiellt-diskursiva såsom pedagogernas förhållningssätt, ramar och outtalade regler skapade ett handlingsutrymme för barnen som påverkade lekaktiviteterna. Studien synliggör att hallen, eller frizoner för barn, ger möjligheter för barnens egeninitierade lekar i livet på förskolan.

Den mobila förskolan introducerades 2006, verksamheterna består av bussar som reser med barnen till olika platser. Införandet av de mobila förskoleverksamheterna var en lösning på akut brist på förskoleplatser och ett sätt att öka tillgång på utomhusmiljöer. Den första forskningen kring mobila förskolor bedrivs för närvarande på Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudiet vid Uppsala universitet. Inom ramen för pågående forskningsprojekt är denna studies syfte att undersöka barns användande av och deltagande i de platser de besöker i en mobil förskola samt hur användande och deltagandet varierar i relation till plats. Frågeställningarna utgår från vilka ramar och förhållningsätt som presenteras av pedagogerna i relation till platsen och hur dessa hanteras av barnen. Vidare studeras hur barnen använder platsens fysiska egenskaper och materialiteter samt hur barnen använder olika platser för social interaktion i sina kamratkulturer. För att finna svar på frågeställningarna har videoupptagningar från en mobil förskoleverksamhet analyserats djupgående. Resultaten visar att barns användning av plats varierar utifrån de regler och förhållningssätt som pedagogerna presenterar i relation till platsen samt utifrån platsens fysiska förutsättningar. Barnen använder även platserna i sin sociala interaktion i kamratkulturer på olika sätt. På de platser barnen känner till sedan tidigare eller av andra anledningar har lyckats ta platsen i besittning via sina praktiker uppstår i högre grad social interaktion i kamratkulturer i form av olika sorters lek.  Studien är sprungen ur, och resultaten knyts samman med, ett intresse för en utökad samhällelig diskussion kring barns vardagliga praktiker sett ur ett medborgarskapsperspektiv samt barns medskapande av rumsligheter.

Vi är mitt uppe i en utveckling som går från att vara ett industrisamhälle till att övergå till ett digitaliseringssamhälle där digitala resurser och digital kompetens blir allt viktigare. Denna utveckling påverkar också förskolans verksamhet vilket har lett till att Skolverket (2016a) kommit med förslag till en ny nationell IT-strategi, där digital kompetens står i fokus. En följd av IT-strategin är att ett förslag har givits till en revidering av förskolans läroplan, Lpfö 98, (Skolverket, 2016b) med nya texter och formuleringar som ska tydliggöra hur barns digitala kompetens ska utvecklas i förskolan. I relation till ett posthumanistiskt perspektiv som betraktar all materia, såväl mänsklig som icke-mänsklig, som performativa agenter är syftet med denna uppsats att genom fyra kvalitativa barngruppsintervjustudier på två olika förskolor beskriva, analysera och kritiskt diskutera de relationer, positioner och processer som barn blir delar av med avseende på en alltmer IKT-präglad förskoleverksamhet och fritid. Studien ger också ytterligare perspektiv på hur förskolan kan förhålla sig till frågan om verksamhetens funktion i barns lärande i en digitaliserad samtid. Studiens resultat och slutsats har landat i en förståelse för hur digitala resurser, den digitala kompetensen och förhållningssättet hos vuxna samt pedagoger har betydelse för barns utvecklingsmöjligheter inom digitaliseringen. I studiens diskussionsdel möjliggör det posthumanistiska perspektivet för nya läsningar och förståelser för förskoleverksamhetens möjligheter och utmaningar, som intra-agerande deltagare i den väv av aktörer i vilken barns utveckling sker.

Studiens syfte är att öka förståelsen för barns motstånd genom att undersöka relationen mellan materialiteter och barns motstånd. För att göra detta tog jag hjälp av en frågeställning med följande frågor: Hur gör barn motstånd i förskolan? Hur använder barn materialiteter i sitt utövande av motstånd? och hur kan relationen mellan barns motstånd och materialiteter tolkas? Metoden jag valde för att besvara dessa frågor var deltagande observation och fältanteckningar. De deltagande barnen var 3 till 5 år gamla. De insamlade fältanteckningarna analyserades med hjälp av Lilja & Vinthagens (2009) definition av motstånd och Barads (2007) posthumanistiska teorier. De posthumanistiska begrepp jag använde mig av var intra-aktion, materialitet och materiell-diskursiv. Resultatet av studien visar att materialiteter var ett centralt inslag i olika former av barns utövande av motstånd. Dessutom formades och omformades detta motstånd, allteftersom nya materialiteter trädde in och uppfattningar ändrades, i intra-aktionen mellan barn och materialiteter. Min slutsats är att materialiteter är av stor betydelse för uppkomsten och möjliggörandet av barns utövande av motstånd. Därutöver framstår utbudet av materialiteter vara av relevans för vilken typ av motstånd som blir möjligt. Att som förskollärare beakta materialiteters betydelse är således av vikt för att förstå hur barns motstånd kan förstås, bemötas, och tas tillvara på.

Med hjälp av de genomförda observationerna uppdagas estetikens essens tillsammans med dess essentiella beståndsdelar. Genom litteraturen kring estetik och den neomaterialistiska teorin som studien presenterar, anser vi att det finns en koppling mellan teorins syn på materialiteter i ständigt sammanflätande företeelser av agens och kraft samt estetikens förmåga att förbinda mänskliga- och ickemänskliga materialiteter. Studien förankras i kvalitativ forskning med en etnografisk fältstudie som metod för datainsamling. I resultatet av analyserna synliggörs estetiken på ett nytt sätt där teorin belyser materialets likvärdiga handlingskraft så som människan har.

Syftet med studien är att utveckla kunskap om hur förskollärare använder återbruksmaterial och hur det kan samhandla med annat material i matematikundervisning. Genom att tillföra återbruksmaterial kan förskollärare möjliggöra att barn får erfara varierande matematikundervisning, då det bidrar till en mångfald av material. För att få svar på vårt syfte har vi arbetat fram två frågeställningar: Vilka beskrivningar gör förskollärare om hur de använder återbruksmaterial i matematikundervisning? Vilka beskrivningar gör förskollärare om hur återbruksmaterial samhandlar med annat material i matematikundervisning? En kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer har använts, där fem verksamma förskollärare från samma kommun har bidragit till att utveckla kunskap enligt studiens syfte. Resultatet visar en variation av olika återbruksmaterial som används i matematikundervisning. Deltagarna beskriver hur återbruksmaterial kan användas i flera olika matematiska aktiviteter, samt hur de och annat material samhandlar och ger liv till lek och lärande. På återanvändningscentret finns en mångfald av material att tillgå till undervisning. Resultatet visar att deltagarna ibland behöver komplettera med annat material då de inte alltid hittar rätt egenskaper i återbruksmaterialen. Gemensamt för deltagarna är att de ser möjligheter med återbruksmaterialet, och de beskriver att barnen ser dem som leksaker på avdelningarna.