Limiting cities’ negative impact for global sustainability suggests compact city development. However, extensive and accessible urban nature is important for urban dwellers’ wellbeing. Aligning efforts to make cities locally and globally sustainable means resolving this conflict. This thesis applies spatial analysis of urban dwellers’ regularly occurring experiences, as these are important wellbeing indicators, looking specifically at Stockholm, Sweden. The aim is to contribute to a nuanced understanding of urban environments’ influence on urban dwellers’ experiences. Paper I investigates how accessibility to various environment features impact the probability that people have positive or negative experiences. Paper II applies resilience principles to investigate what experiences exist together in neighbourhoods. The environment have considerable influence on people’s experiences. Some common indicators in urban planning display weak relationships with experiential outcome, while other less common ones have larger effects. Neighbourhood compositions of experiences display consistent patterns, both spatially across Stockholm and with respect to resilience principles. Many neighbourhoods harbour diverse positive experiences, while a few are dominated by negative ones. The results suggest that human-environment relations should be given more consideration in urban discourse and urban planning. A relational approach could improve urban dweller’s experiences, and positively influence their wellbeing. For urban planning to be able to handle the complexity of such an approach, I suggest that resilience principles can be heuristics for an urban development that does not compromise people’s experiences. The methodological framework developed here can be applied in other cities, as it can identify specific places for transformation, but also increase knowledge of the interplay between urban environments and people’s experiences across different contexts. / För att begränsa städers negativa påverkan på global hållbarhet förordas ofta kompakta stadsmiljöer. För att säkra stadsbors välbefinnande krävs emellertid stora och tillgängliga naturområden. Denna konflikt måste lösas för att nå en stadsutveckling som bidrar till både lokal och global hållbarhet. Denna avhandling består av två studier av Stockholm som tillämpar rumslig analys av människors upplevelser, då dessa är viktiga indikatorer för välbefinnande. Den undersöker hur tillgänglighet till olika miljöfaktorer är relaterade till positiva och negativa upplevelser. Vidare tillämpar den resiliensprinciper för att undersöka vilka upplevelser som samexisterar på områdesskala. Stadsmiljön har betydande påverkan på människors upplevelser. Vissa vanliga indikatorer inom stadsplanering visar svaga samband med upplevelser, medan andra mindre vanliga har större effekter. Sammansättningar av upplevelser på områdesskala uppvisar genomgående mönster, både rumsligt och i förhållande till resiliensprinciper. Många områden innehåller en mångfald av positiva upplevelser, medan ett fåtal domineras av negativa upplevelser. Resultaten visar att relationer mellan människa och miljö bör ta en mer central plats i stadsplaneringen, då detta erbjuder möjligheter att förbättra stadsbors upplevelser. Resiliensprinciper kan fungera som tumregler inom stadsplaneringen för en stadsutveckling som inte äventyrar människors upplevelser. Metoden som utvecklats här kan appliceras i andra städer, då den kan identifiera specifika platser för omvandling, men också leda till djupare förståelse för samspelet mellan stadsmiljöer och människors upplevelser i olika sammanhang.