Kommungränser har en minskad betydelse för kommuner och för människors rörelsemönster. Ett ökat behov av samarbete mellan kommuner skapas då planeringsfrågor i större utsträckning överskrider de administrativa gränserna och utmaningar för en kommun stannar i regel inte vid dess formella gräns. Det förekommer behov av att agera på andra skalnivåer än den som definieras av kommunens gränser för att kunna hantera vissa frågor. Uppsatsen tar utgångspunkt i en fallstudie, det mellankommunala samarbetet Skåne Nordost. Forskningsöversikten för uppsatsen omfattar utvecklingen av government och nätverksstyrning i den svenska planeringen över tid och knyter an till relevant forskning där förutsättningar, motiv och begränsningar för kommunal samverkan redogörs. Det empiriska materialet i uppsatsen baseras främst på den kvalitativa innehållsanalysen av transkriberade intervjuer med två politiker och fyra tjänstemän från två utvalda kommuner i Skåne Nordost, men kompletteras även med valda planeringsdokument. Presentationen av resultatet och uppsatsens syfte omfattar motiv och drivkrafter bakom mellankommunala samarbeten, kommunalekonomiska behov som hanteras, vad som uppnås samt hur mellankommunala samarbeten förhåller sig till rådande bestämda kompetenser. Utifrån frågeställningarna, forskningsöversikten och uppsatsens analytiska ramverk med kategorierna aktörer, relationer, institutionella ramverk och beslutsprocessen samt de teoretiska utgångspunkterna, governance och soft planning, har sedan resultatet analyserats. Studien pekar på förändringar i omvärlden som en drivkraft bakom mellankommunala samarbeten. Genom länssammanslagningen som ägde rum i Skåne var kommunerna i Skåne Nordost tvungna att samarbeta för att bli större och kunna hävda sig mot Region Skåne och andra delar av regionen. Motiv som framkommer bakom mellankommunala samarbeten är att erhålla en gemensam röst för att bli starkare i flera frågor, resurser kan utnyttjas mer effektivt, få tillgång till rätt kompetens och specialistkunskaper och gemensam marknadsföring. Vidare lyfts behov som hanteras i mellankommunala samarbeten som kan uppfylla mervärde och storskalig nytta. Finansiellt stora behov med ett stort antal involverade aktörer så som infrastruktur, bredband, vattenförsörjning, kompetensutveckling, arbetsmarknad, näringsliv, integration samt turism, men även VA, renhållning och räddningstjänst är inte geografiskt avgränsade i respektive kommun utan är gränsöverskridande. Varje kommun måste hantera dessa, men klarar vanligtvis inte det enskilt. Dessa uppfattas som okontroversiella kommunalekonomiska behov som generellt hanteras i dessa samarbeten. Vidare tydliggörs det att samarbetet har uppnått att skapa ett forum där kommunerna träffas, utbyter idéer och utför handlingar som annars inte hade realiserats, vilket kan vara generellt för mellankommunala samarbeten. Slutligen framgår det att Skåne Nordost skapat en egen formell organisation, men utgörs samtidigt av ett informellt nätverk präglat av konsensus och ömsesidigt företroende utan sanktioner. Mellankommunala samarbeten som har en organisationsstruktur likt Skåne Nordost är i stor utsträckning förenliga med governance och soft planning.

Studien belyser mellankommunal samverkan och dess planerings- och beslutsprocesser. Avtalssamverkan är ingen ny företeelse i Sverige, men är intressant att studera då kommuners utmaningar sträcker sig över större geografiska områden och befintliga gränser överskrids i allt fler frågor. Det finns därför ett uttalat behov av mellankommunal samverkan och nya innovativa samverkansformer. De nya tillvägagångsätten för planering, som på olika sätt frångår den traditionella beslutskedjan, ställer samtidigt höga krav på kommunerna och den representativa demokratin då exempelvis möjligheten till ansvarsutkrävande försvåras. Syftet med studien är därför att kritisk granska demokratiska strukturer i mellankommunal samverkan avseende representativitet, ansvarsutkrävande och legitimitet – för att svara på övergripande frågor gällande hur och av vem mellankommunala frågor konstrueras. Intressanta frågeställningar är hur demokratin påverkas av förändringen, hur planeringsprocessen är konstruerad ur ett demokratiperspektiv samt hur avvägningen av intressen hanteras. Uppsatsen är utformad som en fallstudie och det studerade fallet är det mellankommunala samarbetet Familjen Helsingborg med tillhörande kommuner. Metoder för datainsamling har varit dokumentstudier, semistrukturerade intervjuer med politiker, tjänstepersoner och kommundirektörer samt en kvalitativ innehållsanalys av det empiriska materialet. De teoretiska utgångspunkterna för studien har varit teorier om makt, governance och governance network. Studiens analys visar på att det finns olika perspektiv på mellankommunal samverkan. I relation till det fall som studeras framstår en representativitet som baseras på frivillighet vara väsentligt – en frivillighet som medför att delaktiga aktörer istället styrs av engagemang, intresse och resurser när olika nätverkskonstellationer bildas. Vidare visar studien på ett formaliserat samarbete, där ett tydligt uttalat ansvarsutkrävande finns i de dokument som studerats – något som talar för Familjen Helsingborgs legitimitet. Studien visar också på Helsingborgs stad som, framförallt med bakgrund i dess organisatoriska resurser, har en större roll i samarbetet – vilket medför en ofrånkomlig asymmetri. Aktörens resurser innebär att de kan ta ansvar för fler frågor än de mindre kommunerna, något som kan skapa maktstrukturer. De mindre aktörerna uttalar också en uppskattning över att den större aktören axlar ansvaret som ledande i samarbetet. Det som talar för demokrati och jämlik påverkan är att Helsingborg, trots sin storlek, har lika många röster som de övriga. Förekomsten av denna ledande aktör har visat sig kräva en ödmjukhet, hos såväl mindre som större aktörer för att skapa sammanhållningskraft och tillit – något som är väsentligt för en demokratisk process. Vidare har analysen visat att planeringsprocessen bygger på att helheten går före enskilda kommuners intressen samt en beslutsprocess som är konstruerad av konsensusskapande där ett givande och tagande sker i förhandlingar. För att mellankommunal samverkan ska uppnå en demokratisk process krävs ett tydligt ansvarsutkrävande, en representativitet som bygger på frivillighet och ett konsensusskapande där det agonistiska samtalet synliggörs.