Kommungränser har en minskad betydelse för kommuner och för människors rörelsemönster. Ett ökat behov av samarbete mellan kommuner skapas då planeringsfrågor i större utsträckning överskrider de administrativa gränserna och utmaningar för en kommun stannar i regel inte vid dess formella gräns. Det förekommer behov av att agera på andra skalnivåer än den som definieras av kommunens gränser för att kunna hantera vissa frågor. Uppsatsen tar utgångspunkt i en fallstudie, det mellankommunala samarbetet Skåne Nordost. Forskningsöversikten för uppsatsen omfattar utvecklingen av government och nätverksstyrning i den svenska planeringen över tid och knyter an till relevant forskning där förutsättningar, motiv och begränsningar för kommunal samverkan redogörs. Det empiriska materialet i uppsatsen baseras främst på den kvalitativa innehållsanalysen av transkriberade intervjuer med två politiker och fyra tjänstemän från två utvalda kommuner i Skåne Nordost, men kompletteras även med valda planeringsdokument. Presentationen av resultatet och uppsatsens syfte omfattar motiv och drivkrafter bakom mellankommunala samarbeten, kommunalekonomiska behov som hanteras, vad som uppnås samt hur mellankommunala samarbeten förhåller sig till rådande bestämda kompetenser. Utifrån frågeställningarna, forskningsöversikten och uppsatsens analytiska ramverk med kategorierna aktörer, relationer, institutionella ramverk och beslutsprocessen samt de teoretiska utgångspunkterna, governance och soft planning, har sedan resultatet analyserats. Studien pekar på förändringar i omvärlden som en drivkraft bakom mellankommunala samarbeten. Genom länssammanslagningen som ägde rum i Skåne var kommunerna i Skåne Nordost tvungna att samarbeta för att bli större och kunna hävda sig mot Region Skåne och andra delar av regionen. Motiv som framkommer bakom mellankommunala samarbeten är att erhålla en gemensam röst för att bli starkare i flera frågor, resurser kan utnyttjas mer effektivt, få tillgång till rätt kompetens och specialistkunskaper och gemensam marknadsföring. Vidare lyfts behov som hanteras i mellankommunala samarbeten som kan uppfylla mervärde och storskalig nytta. Finansiellt stora behov med ett stort antal involverade aktörer så som infrastruktur, bredband, vattenförsörjning, kompetensutveckling, arbetsmarknad, näringsliv, integration samt turism, men även VA, renhållning och räddningstjänst är inte geografiskt avgränsade i respektive kommun utan är gränsöverskridande. Varje kommun måste hantera dessa, men klarar vanligtvis inte det enskilt. Dessa uppfattas som okontroversiella kommunalekonomiska behov som generellt hanteras i dessa samarbeten. Vidare tydliggörs det att samarbetet har uppnått att skapa ett forum där kommunerna träffas, utbyter idéer och utför handlingar som annars inte hade realiserats, vilket kan vara generellt för mellankommunala samarbeten. Slutligen framgår det att Skåne Nordost skapat en egen formell organisation, men utgörs samtidigt av ett informellt nätverk präglat av konsensus och ömsesidigt företroende utan sanktioner. Mellankommunala samarbeten som har en organisationsstruktur likt Skåne Nordost är i stor utsträckning förenliga med governance och soft planning.

Den administrativa indelningen har inte lika stor betydelse för att kommunens invånare ska ha ett välfungerande vardagsliv, då människors vardagsmönster sträcker sig i allt större utsträckning över kommungränsen. Den fysiska planeringen behöver sättas in i ett större perspektiv för att hantera detta, vilket ger upphov till samarbete mellan kommuner över gränserna i form av mellankommunal planering. Den mellankommunala planeringen innebär att kommuner upprättar nätverk gemensamt att samverka inom, vilka rör sig utanför det formella planeringssystemet och präglas av en otydlig ansvarsfördelning. Samtidigt kan kommuner ha skilda mål och intressen som inte sammanfaller väl med målet för den mellankommunala planeringen. Det kan därmed lätt uppstå en maktkamp mellan de delaktiga kommunerna angående vems agenda som ska få dominera i den mellankommunala planeringen. Uppsatsen syftar till att kritiskt granska bakomliggande motiv och drivkrafter till varför mellankommunal planering inleds samt vems behov som uttrycks när det uppstår en maktkamp om vems intressen som ska få styra. Uppsatsens tillvägagångsätt är en fallstudie där det studerade fallet utgörs av Växjö och Alvesta kommuners pågående planeringssamarbete. Metoder för insamling av material har varit semistrukturerade intervjuer med tjänstepersoner och politiker i respektive kommun samt dokumentstudier av kommunala översiktsplaner. Det empiriska materialet har tagits an med en kvalitativ innehållsanalys där ett analytiskt ramverk utifrån det övergripande teoretiska perspektivet varit styrande. Den övergripande teoretiska utgångspunkten för uppsatsen är governance network där begreppen soft och hard spaces samt fuzzy boundaries tillämpats för att placera det i ett planeringssammanhang. Slutligen har ett maktperspektiv tillämpats som knyter an till studiens forskningsfråga. Studien som har genomförts pekar på att det finns ett antal drivkrafter som motiverar kommuner att inleda mellankommunal planering med varandra. Motiv som får kommuner att inleda samarbeten med varandra handlar om att skapa en större enhet för att kunna öka sina påverkansmöjligheter angående frågor som ligger utanför kommunernas handlingsutrymme. I det studerade fallet har Växjö och Alvesta ett gemensamt intresse av att utveckla ett dubbelspår, där dessa gemensamt arbetar mot statliga myndigheter för att förverkliga detta. Ett annat tydligt motiv är att kommuner samarbetar för att deras gemensamma intressen kan öka tillväxten och stärka deras position i regionen och gentemot omvärlden. Växjö och Alvesta är ett regionalt centrum varpå ett samarbete över gränsen kan stärka denna roll. Det upprättade nätverket som Växjö och Alvesta utgör visar på en planering som äger rum i soft spaces som rör sig utanför det formella planeringssystemet och över existerande kommunala gränser, där kommunerna inte längre kan hantera sina behov inom sitt egna hard spaces. Studien visar även på att kommuner som samverkar har skilda förutsättningar där deras skilda funktioner ger upphov till ett ömsesidigt beroende till varandra. I och med att kommunerna är av olika storlekar och med skilda förutsättningar framgår det i studien att kommunerna har skilda motiv till deras mellankommunala planering, där det tydligt framgår att Alvesta har ett behov av samarbetet som driver dem medan Växjö har ett annat behov som är deras drivkraft. Slutligen framkommer det av deras skilda motiv och förutsättningar att det är den större kommunen som är drivande, men där det är den mindre kommunens behov och intressen som uttrycks i deras gemensamma planeringssamarbete och besitter makt i frågan.

Following the necessity for spatial planning to focus on ‘what works’ in terms of implementation and policy delivery, during the last decade, the notion ‘soft’ spaces of cooperation have been in the spotlight of many academics working on territorial cooperation units. ‘Soft’ spaces of cooperation have been introduced mainly to explain what was happening for real through the continuous attempts to promote new policy scales, initially through the device of fuzzy boundaries. However, despite the necessity to address interests beyond existing rigid administrative boundaries, still issues related to financial power, infrastructure coordination and investment, ecological and environmental concerns, etc., all are situated within hierarchical structures of government and governance. Challenges arise and affect the interaction of actors in these areas, given the different institutional and cultural settings. This research investigates ways in which governmental institutions influence the coordination between non-governmental actors, points of interests that can foster the cooperation between governmental institutions and, more specifically the main challenges that non-governmental actors face while trying to cooperate due to cultural differences and institutional set-up in a ‘soft’ territorial cooperation. The research has been carried out in the Dutch-German border area, focusing on a common natural linkage and asset such as the Rhine river. While coordination between different sectoral policies exists in both sides of the border, different social context, planning mode and different legal and political conditions make the implementation of common projects a challenge.

The study analyzes the Karelia cross-border cooperation programme and its activity under the theoretical framework of soft spaces, exploring the processes through which it overcomes the administrative and political boundaries of the Finnish-Russian ‘hard borders’. The ability of these cross-border areas to cooperate may appear to conflict with the geopolitical context in which they are embedded. The historical path, however, reveals a process where conflicts over changes of borders and political scenarios coexisted with the sharing of spatial identities and development challenges. The study demonstrates how stakeholders are motivated both by functional needs of cooperation towards regional development, as well as desires to change existent practices in the Russian side. Through informal and semi-formal processes of negotiation employed by several stakeholders, the regions attempt to overcome the clashes between EU, Finnish and Russian political and administrative discourses. Thus, it is argued that the cross-border cooperation programme constitutes a soft space in-between regional, national and supranational levels, as well as an enabler of other soft spaces in the local crossborder level.

Den här uppsatsen studerar processerna bakom den regionala planeringsprocessen. I ljuset av förändringsmönster såsom globalisering och urbanisering har det uppstått ett behov eller en vilja att samverka på en överkommunal nivå. I svallvågorna av den här debatten har regionen och en regional samverkan inom planering fått ett stort uppsving. Vad som dock är oklart är för vem den regionala planeringen egentligen genomförs. Eftersom det rör sig om ett förhållandevis nytt sätt att arbeta går det även att ställa frågan vem som har makten att styra processerna? Uppsatsen syftar till att undersöka de här frågorna men även vad som är en regional fråga och hur den konstrueras. Uppsatsen är utformad som en fallstudie. Det studerade fallet är Region Örebro län med tillhörande kommuner. Metoder för datainsamling har varit dokumentstudier där kommunala och regionala planer ingått, samt semi-strukturerade intervjuer med kommunala och regionala planeringstjänstemän. En kvalitativ innehållsanalys har genomförts på det empiriska materialet. Det teoretiska perspektivet har haft sin grund i governance, soft spaces och strategiskapande. Den studie som genomförts i uppsatsen pekar på att det finns två skilda sätt att se på regionen, både avseende syfte och roller men även avseende intresset i planeringen. Kommunerna och regionen har olika intressen i den regionala planeringsprocessen där kommuntjänstemännen ser processen utifrån den egna kommunen och hur de kan dra nytta av den. Regiontjänstemännen ser däremot regionen som en enda enhet där nyttan ska gå till enheten och inte vissa utpekade delar. Att de två aktörsgrupperna har olika intressen får konsekvenser även i andra delar av processen. De har bland annat mycket skilda uppfattningar om hur rollfördelningen ska se ut, vad syftet med regionen är samt vem regionen är till för. Kommunerna anser att regionen är till för dem, att det är en arena där de och andra aktörer kan komma samman i regionala frågor. Regiontjänstemännen anser däremot att regionen är till för regionens bästa. De två olika perspektiven på regionen skapar konflikter. De problem som upplevs handlar i mångt och mycket om att det inte finns en tydlig förutbestämd process som arbetet ska följa. Den regionala planeringen befinner sig i ett soft space och är således fri att utformas så som aktörerna önskar. Även om det här leder till en stor flexibilitet bidrar det även till en osäkerhet och ett läge där aktörernas skilda bilder av hur processen ska gå till leder till svårigheter att komma överens. En intressant upptäckt är att det finns en splittring även mellan de två intervjuade regionala tjänstemännen angående vad regionen är och ska syfta till. En av dem utgår från kommunernas behov medan den andra av dem har ett ovanifrånperspektiv i vilket kommunerna ska ta hänsyn till den regionala planeringen och inte tvärt om. Från den genomförda studien framkommer även att makt är ett centralt begrepp inom den regionala planeringsprocessen. Aktörsgrupperna försöker båda hävda sig gentemot varandra i ett försök att kontrollera processen. Hur regionala frågor konstrueras är således en process definierad av vem som har makten att styra. De båda aktörsgrupperna har olika maktresurser som de använder för att hävda sig mot varandra. Kommunerna har sitt planmonopol och regionen har ekonomiska medel. Dessutom har regionen makten att bestämma över delar av processen, något som visat sig ha en betydelse i det perspektiv som tillåts råda.