Kiruna är staden som genomgår en omdanande process, där delar av staden nedmonteras medan en ny stadskärna etableras. Kiruna kommun har haft som ambition att omlokaliseringen och stadsomvandlingen ska understödjas av omfattande medborgardialoger. Där utvecklingsstrategierna sägs bygga på kirunabornas önskemål kring vad de föreställer sig att nya stadskärnan kan bli. Stadens befolkning behöver därmed förhålla sig till att delar av deras stad nedmonteras samtidigt som de ska föreställa sig en ny. Vi analyserar processen för detta utifrån nutida planeringsteori som betonar att kunskapen som kommer från att uppleva en stad har ett särskilt värde i planeringen. Det innebär att planerare, med sin expertkunskap, behöver vidga sitt arbetssätt. Från att vara de enda som besitter kapaciteten till att föreställa sig en ny stad, till att kunna tolka och omformulera anspråk som kommer från stadsinvånare. Således fokuserar vi på hur planerare och politiker har arbetat med att behandla den lokala kunskapen, för att skapa en djupare förståelse för strategiskapande procedurer. Det som är säreget med Kiruna kan läsas utifrån två aspekter. Den ena är att nedmontering skapar en unik och känslig situation, där planerare försökt söka efter vad som kirunaborna anser som värdefullt i sin stad och sedan omformulera det till något nytt. Den andra är att Kiruna kan karaktäriseras som en stad i den arktiska regionen. Dessa samhällen har genom historien planerats utifrån att expertkunskapen premierats och mer ofta än sällan har urbana modeller söderifrån importerats till arktiska stadsbyggandet. Numera börjar det gamla luckras upp och fler designers söker efter att jobba nära befolkningen i regionen för att skapa särskilda lokala uttryck. Genom att studera fallet Kiruna söker vi efter att skapa synergier mellan dessa två aspekter där den lokala kunskapen löper som en röd tråd genom processerna för avveckling och utveckling. Vårt empiriska material bygger på analyser från strategiska dokument och kvalitativa intervjuer med nyckelaktörer. Dessa nyckelaktörer har varit planerare och politiker som haft särskilt centrala roller i Kirunas stadsomvandling. Intervjuerna blir således deras berättelser och erfarenheter. Utifrån vårt insamlade empiriska material har vi format uppfattningen att dessa två aspekter för nedmontering och arktiskt stadsbyggande har en inverkan på hur planerare behandlat den lokala kunskapen samt hur den lokala kunskapen fått forma den nya stadskärnan. Det har betonats att detta inte är något vanligt stadsutvecklingsprojekt, utan omständigheterna kräver ett särskilt åtagande från planerarna med utökad hänsyn till invånarnas kunskap och omsorg för förlusten av deras stad. Därför har det funnits ett fokus på kvalitativa samtal med medborgarna. Nedmonteringen skapar möjligheter att forma strategier för ett stadsbyggande som frångår problem som återfinns i gamla stadskärnan, uttryckta av kirunabor. Det skapar även möjligheter att bygga en stad med ett långsiktigt perspektiv där gruvan inte längre kommer vara en lika stark lokal arbetsgivare. / Kiruna is a city that is undergoing a transformative process, where parts of the city are being dismantled while a new city center is being established. Kiruna municipality has had the ambition that the relocation and the urban transformation should be supported by extensive citizen dialogues. The strategies for development are claimed to be based on the Kiruna residents’ wishes about what they imagine the new city center to be like. Therefore, the town’s population needs to relate to the dismantling of parts of their city, while also imagining a new one. The analysis of this process is based on contemporary planning theory, which emphasizes that the knowledge that comes from experiencing a city has a particular value in the context of urban planning. This means that planners, with their expert knowledge, need to extend their way of working from being the only ones who possess the capacity to imagine a new city to being able to interpret and reformulate claims that come from city residents. In this essay we examine how planners and politicians have worked to process the local knowledge, to create a deeper understanding of strategy making procedures. What is unique about Kiruna can be interpreted from two aspects. One is that the dismantling of the city creates a distinct and sensitive situation, where planners have attempted to understand what Kiruna´s residents consider valuable in their city and then reformulate it into something new. The other one is that Kiruna can be characterized as a city in the Arctic region. Throughout history, these communities have been planned on the basis of expert knowledge, and more often than not, urban models have been imported from the south for Arctic urban development. Nowadays, the old ways are beginning to dissolve, and more designers are looking to work close to the people of the region to create special local expressions. By studying the Kiruna case, we seek to create synergies between these two aspects where local knowledge runs as a thread through the processes of dissolving and development. Our empirical material is based on analyzes from strategic documents and qualitative interviews with planners and politicians. These key actors have played central roles in Kiruna’s urban transformation. The interviews thus entail their stories and experiences. Based on our collected empirical material, we have formed the perception that these two aspects of dismantling and Arctic urban planning have an impact on how planners have treated local knowledge and how local knowledge has shaped the new city center. It has been emphasized that this is no ordinary urban development project. The circumstances require a special commitment from the planners with increased consideration for the residents’ knowledge, and care for the loss of their city. Therefore, there has been a focus on carrying out qualitative dialogues with citizens. The dismantling process creates potentials to formulate strategies for urban development that depart from problems found in the current city center, expressed by Kiruna residents. It also creates opportunities to build a city with a long-term perspective where the mine will no longer be as important as an employer.

Den här uppsatsen studerar processerna bakom den regionala planeringsprocessen. I ljuset av förändringsmönster såsom globalisering och urbanisering har det uppstått ett behov eller en vilja att samverka på en överkommunal nivå. I svallvågorna av den här debatten har regionen och en regional samverkan inom planering fått ett stort uppsving. Vad som dock är oklart är för vem den regionala planeringen egentligen genomförs. Eftersom det rör sig om ett förhållandevis nytt sätt att arbeta går det även att ställa frågan vem som har makten att styra processerna? Uppsatsen syftar till att undersöka de här frågorna men även vad som är en regional fråga och hur den konstrueras. Uppsatsen är utformad som en fallstudie. Det studerade fallet är Region Örebro län med tillhörande kommuner. Metoder för datainsamling har varit dokumentstudier där kommunala och regionala planer ingått, samt semi-strukturerade intervjuer med kommunala och regionala planeringstjänstemän. En kvalitativ innehållsanalys har genomförts på det empiriska materialet. Det teoretiska perspektivet har haft sin grund i governance, soft spaces och strategiskapande. Den studie som genomförts i uppsatsen pekar på att det finns två skilda sätt att se på regionen, både avseende syfte och roller men även avseende intresset i planeringen. Kommunerna och regionen har olika intressen i den regionala planeringsprocessen där kommuntjänstemännen ser processen utifrån den egna kommunen och hur de kan dra nytta av den. Regiontjänstemännen ser däremot regionen som en enda enhet där nyttan ska gå till enheten och inte vissa utpekade delar. Att de två aktörsgrupperna har olika intressen får konsekvenser även i andra delar av processen. De har bland annat mycket skilda uppfattningar om hur rollfördelningen ska se ut, vad syftet med regionen är samt vem regionen är till för. Kommunerna anser att regionen är till för dem, att det är en arena där de och andra aktörer kan komma samman i regionala frågor. Regiontjänstemännen anser däremot att regionen är till för regionens bästa. De två olika perspektiven på regionen skapar konflikter. De problem som upplevs handlar i mångt och mycket om att det inte finns en tydlig förutbestämd process som arbetet ska följa. Den regionala planeringen befinner sig i ett soft space och är således fri att utformas så som aktörerna önskar. Även om det här leder till en stor flexibilitet bidrar det även till en osäkerhet och ett läge där aktörernas skilda bilder av hur processen ska gå till leder till svårigheter att komma överens. En intressant upptäckt är att det finns en splittring även mellan de två intervjuade regionala tjänstemännen angående vad regionen är och ska syfta till. En av dem utgår från kommunernas behov medan den andra av dem har ett ovanifrånperspektiv i vilket kommunerna ska ta hänsyn till den regionala planeringen och inte tvärt om. Från den genomförda studien framkommer även att makt är ett centralt begrepp inom den regionala planeringsprocessen. Aktörsgrupperna försöker båda hävda sig gentemot varandra i ett försök att kontrollera processen. Hur regionala frågor konstrueras är således en process definierad av vem som har makten att styra. De båda aktörsgrupperna har olika maktresurser som de använder för att hävda sig mot varandra. Kommunerna har sitt planmonopol och regionen har ekonomiska medel. Dessutom har regionen makten att bestämma över delar av processen, något som visat sig ha en betydelse i det perspektiv som tillåts råda.